När jag var liten var jag tvåspråkig. På gården lekte jag med finska kamrater och en tid gick jag även i finskt dagis. När jag var tio flyttade vi till Ekenäs och jag hörde plötsligt till en liten minoritet (i min ålder) som kunde finska. Jag kände mig lite mallig och såg ingen orsak att läsa finska – inte förrän i gymnasiet, då jag insåg att mitt finska ordförråd och min kunskap om finsk grammatik låg på ett barns nivå.
Att lära sig språk som vuxen är ingen lätt match och allra minst för den som vill ha språket som ett arbetsspråk, vill kunna producera officiella dokument och artiklar som inte behöver språkgranskas. I dag, efter tio år av finska i skolan, tre (närmast) helfinska arbetsmiljöer, tio års projektsamarbete och tolv år av samboliv på finska, är min finska äntligen − om inte felfri, så åtminstone – tillräcklig. Utgående från mina egna erfarenheter av finskan har jag ofta svårt att förstå dem som kräver svensk service i alla lägen och som fnyser åt finsktalande som inte vågar tala svenska i nordiska sammanhang. Våra förutsättningar att som svensktalande i Finland lära oss finska är relativt goda – och ändå är det ingen självklarhet att vi kan finska eller kan arbeta på finska. För den finsktalande kan det ofta vara svårare att lära sig svenska – någon har kanske börjat läsa svenska på lågstadiet, många först i högstadiet, någon har kanske inte alls läst svenska och de flesta har vuxit upp i miljöer utan svenska. Geografin spelar in i båda fallen.
Finland har visserligen två officiella språk, men vägen till en levande tvåspråkighet är lång och den kräver att vi kommer varandra till mötes, att vi är beredda att kompromissa och acceptera flerspråkiga lösningar samt att vi tar oss en funderare gällande de situationer i livet där vi måste få kunna formulera oss på vårt modersmål och vilka situationer som är mindre viktiga. Samtidigt är det självklart att stora satsningar krävs för att vår minoritetskultur ska kunna skyddas och våra språkliga rättigheter tryggas.
Men våra språkkrav bör också uppdateras till den tid och det Finland som vi lever i i dag. Finland är och har alltid varit flerspråkigt. Den finländska tvåspråkigheten (eller för all del flerspråkigheten) finns i dag i oändliga kombinationer. Vi har flera gamla språkminoriteter och vi har framför allt rätt stora och snabbt växande minoriteter bestående av personer som har ett annat modersmål än svenska och finska. I dag består gruppen av 270 000 personer och enligt Statistikcentralen har halvmiljonstrecket nåtts år 2030. En del av dem kan ännu inte något av landets språk, andra har lärt sig antingen finska eller svenska som vuxna och många har vuxit upp med det finländska skolsystemet. En del identifierar sig som finsktalande, ett växande antal som finlandssvenskar och några talar bägge språken flytande.
Det är viktigt att vi utgår från dagens situation då vi planerar våra språkstrategier, så att alla – oberoende av modersmål – ges en jämlik chans i skolsystemet och ute i arbetslivet. Det är viktigt att vi värnar om allas rätt till sin egen kultur och att vi inte ställer den ena minoriteten mot den andra. Och minns att individer i den växande, kulturellt och språkligt heterogena minoriteten ofta hör till flera olika minoriteter – även språkliga. Det innebär också att vi – svensk- och finsktalande − måste inse att inte alla kan förutsättas kunna både finska och svenska. Två- och flerspråkigheten bör ses som en möjlighet och en resurs. Samtidigt krävs nya strategier och kreativa lösningar för att trygga den svenska kulturen i Finland och så att den inte förvandlas till en dammig institution som sjunger det förflutnas lov, utan fortsätter att växa och utvecklas i dialog med den finska och den globala kulturen.
Rita Paqvalén
är projektchef för servicen
Kultur för alla.
