Anna Simberg är författare
Jag har flera gånger blivit uppringd av en ung kvinna som studerar vid Tammerfors universitet. Hon ingår i en grupp som ska skriva en bok om Nalle Wahlroos. Hon vill att jag ska berätta om hurudan Nalle var under de år vi båda var aktiva inom skolpolitiken och vänsterns ungdomsrörelse. Jag frågade vad temat är, varför boken skrivs, vad de undersöker? Det är fortfarande oklart för mig, men svaret var att det inte är någon Seiska-produkt. Jag förstod att de vill undersöka om det redan då fanns tecken på att det skulle gå som det gick, att han skulle bli som han blev. Tyngdpunkten i boken skulle ligga på tiden innan det hände. Kunde jag tänka mig att vara med och berätta? Jag frågade vilka andra som är med men det fick jag inte veta, folk ville vara anonyma. I synnerhet som det är mest män med, sa hon, skulle det vara intressant med en kvinnas synvinkel.
Risk nummer ett när man blir tillfrågad är att man känner sig smickrad och viktig, tänker att man kanske kan tillföra nånting djupsinnigt. Risk nummer två är att frågan sätter igång en utan att man egentligen vill. Så höll det på att gå med mig. Jag började fundera på om jag visste något, om jag sett några tecken. Men jag vet såklart ingenting, påstår jag något annat så är det en efterkonstruktion. Gissningar och spekulationer hade varit det enda jag kunnat ge kvinnan med boken.
Kanske hade jag kunnat klämma ur mig nånting intressant, men bara intressant är inte orsak nog, så de får klara sig utan mig. Jag sa nej. Vad vet man, boken kanske blir en kioskvältare, de kanske lyckas finansiera sina studier med den, kanske den till och med blir lite seriös på något sätt fast jag aldrig förstod hur. För mig lät det som svensk damtidningska spekulationer om kändisar och halvkändisar, kungar och grevar, berättade av såna som nästan varit med.
Och snart har pjäsen som heter Kungen premiär. Nuförtiden kan man komma undan med att säga att trots att det handlar om honom så gör det ändå inte det, för det är fiktion. Och så är det bra med det. Eftersom allt som berättas om honom är författarens verk så angår det inte honom. Han är så högt uppsatt i samhället att man har rätt att skriva vad man vill om honom. Som med politisk satir. Lite ska folk tåla. Dessutom säljer den säkert bra, nån kommer att förtjäna en slant.
Så när upphör en människa att vara en privatperson? När har man förbrukat rätten till sitt namn? Vad ska man göra, eller behöver man göra nånting alls? Räcker det med att man är släkt till nån som anses ha klivit över privatpersonsgränsen? Nu är i alla fall Nalle Wahlroos och alla omkring honom fritt villebråd.
Får man ens skriva en kolumn som den här, försöker jag göra mig märkvärdig genom att skriva om en känd person? Gränserna tänjs hela tiden och behöver därför diskuteras om och om igen.
Anna Simberg
