I någon djupare mening är det bara matematiska resonemang som kan göra anspråk på att kallas objektivt sanna. Den verklighet vi tror oss leva i är däremot ständigt undflyende, den förvrängs genom våra sinnen, av våra minnen, av vår fundamentala brist på perspektiv. Den här diskussionen om verklighetens och sanningens väsen är intressant ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Och för alla som jobbar med till exempel kommunikation, journalistik, konst, juridik, politik, religion eller undervisning kan den säkert lägga grunden för en viss ödmjukhet. Samtidigt är diskussionen om vad som kan kallas sant i en metafysisk mening rätt frikopplad från vad som är sant i en samhällelig mening, från det som en grupp människor kan slå fast att har inträffat om de har tillräckligt med information. Även om det är praktiskt svårt bör det vara möjligt att ge en sanningsenlig beskrivning av vad den amerikanska regeringen visste, antog eller ljög om beträffande de aldrig påträffade irakiska massförstörelsevapnen, och detta utan att relativisera allt för mycket. Journaliskt arbete förhåller sig huvudsakligen till verkligheten på detta sätt, liksom skolundervisningen och mycket annat. Och det verkar som en växande del av dagens kulturyttringar har sanningsanspråk av detta slag.
Dels ser vi en renässans för olika former av bekännelselitteratur där läsaren, trots att hon är medveten om att de olika skildringarna är subjektiva, antar att det finns ett dolt svar på frågan om myndigheterna borde ha ingripit mot Anna Wahlgren (exempelvis). Dels har dokumentärfilmen fått ett stort uppsving på senare år, vilket inte minst den nu pågående Docpoint-festivalens popularitet visar. Dokumentärfilmens sanningsanspråk är däremot minst sagt varierande: I genren ryms allt från grävande journalistiska reportage med syfte att avslöja maktmissbruk till personligt färgade berättelser där huvudpersonen inte är fiktiv, men där den emotionella verkligheten är högst subjektiv och berättargreppen ofta hämtade ur fiktionens arsenal. Det är sällan speciellt problematiskt, även om vi kanske anar en debatt om vilken betydelse den personliga erfarenheten ska tillmätas i offentligheten.
Knepigare är nog den motsatta rörelsen inom fiktionen. Ett stort antal spelfilmer försöker rida på dagens sanningsfetischism och marknadsför sig som baserade ”på verkliga händelser”. Ett aktuellt exempel är filmen Call Girl där en politiker som antyds vara Olof Palme köper sex av en minderårig prostituerad. Den svenska justitiekanslern lade nyligen ner anmälan om förtal, och så länge filmen är fiktion kan man hävda konstnärlig frihet: i teorin kunde man t.ex. säga att en sexköpande statsminister är ett sätt att gestalta en regerings bristande moraliska ansvar för ett fenomen och inte en anklagelse om en specifik brottslig handling. Det kan i sig vara okej men i sådana fall ter sig proklamationer om verklighetsförankring som markandsföringstrick, eftersom publiken ändå ofta uppfattar dem som en sorts sanningsanspråk. Filmmakaren kan äta kakan och ha den kvar, väl medveten om att vilken fiktion som helst kan hävda verklighetsförankring om så behövs.
Om man uttryckligen vill säga något om verkligheten så som vi förstår den i en vardaglig (rättslig?) mening, tycker jag personligen att det är mycket intressantare att som Ryhmäteatteri och Susanna Kuparinen göra teater och tydligt säga att anspråken med anklagelserna är journalistiska: verkligheten är visserligen gestaltad och som all journalistik vinklad – men viljan att inte tillåta att föreställningarna avfärdas som fiktion, eller att själv använda fiktionen som sköld, förtjänar respekt. Marcus Floman berättade i Ny Tid 50-52/2012 om hur ett brev av en av de kritiserade makthavarna integrerats i föreställningen under spelperioden. Det är ett sätt att ta ansvar.
Fredrik Sonck
