Att bekämpa skatteparadis står högt på den politiska agendan, men ambitionen att göra något konkret är det lite si och så med, skriver Eva Nilsson, utvecklingspolitisk expert på Kepa.
Sommaren 2012 uppskattade skattemyndigheterna i en rapport till riksdagens revisionsutskott att Finland förlorar omkring 320 miljoner euro årligen på grund av företagens skatteplanering. I Helsingfors och i många andra kommuner blev skatteparadisfria upphandlingar en het potatis under kommunalvalet.
Ny Tid publicerade en artikelserie om skatteparadisen (Ny Tid 32-35/2012) utgående från Nicolas Shaxons bok Aarresaaret (2012). Helsingin Sanomat satte för sin del i gång sitt korståg emot skatteflykt i kölvattnet av ett internationellt expertseminarium som Tax Justice Network, Kepa rf. och utrikesministeriet ordnade i Helsingfors i juni 2012 om företagens interna prissättning som en metod för aggressiv skatteplanering.
Även om det verkar finnas politisk vilja är det få som talar om konkreta åtgärder för att ta itu med problemet. Dessutom har de konkreta åtgärderna hittills varit få. Den finländska debatten har oftast också fokus på Finland medan den globala nivån typiskt nog fattas. Debatten handlar om hur mycket Finland förlorar på att bekämpa eller inte bekämpa skatteparadisen. De som motsätter sig bekämpningen av skatteparadisen argumenterar att olika begränsningar på kapitalets fria rörlighet hotar våra pensionsbesparingar och arbetsplatser. Att det globala syd uppskattas förlora 500 miljarder euro årligen på grund av företagens skatteplanering är något som få bryr sig om. Detta enligt en försiktig beräkning av Global Financial Integrity. Frågan berörs sällan heller när biståndets vara eller icke-vara diskuteras, även om kapitalflödet från syd till rika nord är minst femdubbelt högre än det årliga globala biståndet.
Det är klart orealistiskt att tänka att Finland ensam kan sätta stopp på den globala skatteparadisekonomin. Ett viktigt första steg, där Finland kunde driva på mycket aktivare, är ändå att öka på transparensen av den multinationella företagsverksamheten. Transparensen skulle ge såväl den offentliga sektorn som enskilda människor möjligheten att överväga hurdana privata företag som är samhälleligt acceptabla och värda att stöda genom politisk styrning eller varför inte också genom konsumtionsval.
Att ha uttalade kriterier kopplade till offentliga upphandlingar är ett sätt att med politiska beslut styra företagsvärldens verksamhet. Makten att påverka är större än man kanske tänkt sig: det görs offentliga upphandlingar för upp till 22 miljarder per år i Finland. Stadsfullmäktigeledamoten Thomas Wallgren (sdp) drev hårt på frågan om ett skatteparadisfritt Helsingfors under kommunalvalet. Liknande initiativ finns redan i Sverige, där bland annat Kalmars kommun infört regler för hur man inom offentliga upphandlingar undviker skatteparadis.
De praktiska detaljerna gällande bekämpningen av skatteparadis i samband med upphandlingar har ändå lyst med sin frånvaro. Än så länge har Helsingfors bara lovat att göra en utredning om hur skatteparadisfria upphandlingar kan göras. Samtidigt verkar arbetsminister Lauri Ihalainen (sdp) och finansminister Jutta Urpilainen (sdp) missa poängen om att lagar också bör ändras på nationell nivå. Urpilainen körde hårt på frågan under valet medan partikollegan Ihalainen påstod att skatteparadisfria upphandlingar enligt dagens upphandlingslag är olagliga.
För att kunna undvika företag som verkar i skatteparadis borde ändringarna ske i den finländska upphandlinslagen och i EU:s upphandlingsdirektiv. EU:s upphandlingsdirektiv har de facto omförhandlats under det senaste året men Finland har inte drivit på för att reformera direktivet så att skatteparadisproblemet kunde åtgårdas. Upphandlingsdirektivet borde nämligen möjliggöra till exempel att offentliga upphandlare i offertskedet kan begära redovisningsrapportering av företagen på en land-för-land-basis samt information om deras koncernstruktur. Samma krav kunde inkluderas i upphandlingens avtalsvillkor.
I dag är det möjligt för upphandlare att i sina offerter kräva att företagen följer en viss standard av sociala och ekologiska kriterier. På så sätt kan upphandlarna gynna bland annat Rättvis handel-produkter utan att bryta mot regeln om fri konkurrens. Varför skulle liknande kriterier inte vara möjliga i skattefrågor?
Att företagen borde redovisa för de vinster och den skatt som betalas i varje land där de verkar har varit ett krav som Tax Justice-rörelsen drivit i flera år. I dag kräver de internationella redovisningsstandarderna som gäller inom EU att multinationella företag rapporterar endast sina sammanlagda globala vinster. Det här betyder att informationen om hur mycket skatt företagen betalar där de verkar i det globala syd inte är offentligt tillgängliga uppgifter.
På den här fronten har det ändå gjorts historiska framsteg under det senaste året. För ett år sedan kom Europeiska komissionen ut med ett förslag om att europeiska företag inom gruv-, olje- och skogssektorerna måste börja redovisa alla betalningar de gör till stater på en land-för-land-basis. En liknande lag stiftades i USA i augusti 2012. Även om lagarna är steg i rätt riktning är de inte tillräckliga. Enligt lagarna måste företagen redovisa endast för de betalningar de gör i varje land men för att man skall kunna uppskatta hur mycket de egentligen borde betala i varje land, borde företagen också redovisa för sina vinster, sin försäljning, sin produktion och andra kostnader.
Finland har i regeringsprogrammet bundit sig till att på ett internationellt plan driva på land-för-land-rapporteringen. Ändå har arbets- och näringsministeriet tagit en passiv roll i frågan. Arbetsminister Ihalainen som ansvarar för Finlands ställning inom förhandlingarna, har inte varit intresserad av att försöka bredda på direktivet så att det skulle bli lättare att upptäcka aggressiv och orättvis skatteplanering. Direktivets innehåll förhandlas mellan EU-länderna.
Den internationella aktiviteten inom skatteflyktfrågor har med andra ord varit bristande. Samtidigt har finansminister Urpilainen kört igenom några nationella reformer. I år är finländska företags skatteuppgifter offentliga för första gången och publicerades i oktober. Regeringen har också godkänt ett förslag om att motverka aggressiv skatteplanering genom skärpta villkor för ränteavdrag. Ränteavdragen är ett sätt bland flera för företag att minska på sina skattebidrag.
Ett grundläggande problem i kampen mot skatteparadis är att det inte finns någon trovärdig och internationellt accepterad definition av skatteparadis. En definition skulle möjliggöra en svartlista på länder som klassificeras som skatteparadis. OECD har byggt upp regler och håller på att svartlista länder, men definitionen har varit slapp och den flerfasiga processen har pågått länge. Välkända skatteparadis så som Caymanöarna fick rena papper år 2009 när OECD kom med sin första svarta lista (de facto var den listan helt tom).
Det torde ligga i Finlands intresse att driva frågan om en bättre definition på skatteparadis på internationell nivå. Ett tillfälle för det öppnade sig när Europeiska kommissionen lade ut ett verksamhetsprogram mot skatteflykt i början av december 2012. En annan möjlighet kunde vara att driva frågan inom FN:s skattekommitté. I dagens läge har Finland ingen represesentant i kommittén som består av experter från ett flertal länder.
Finlands kamp mot skatteparadis har med andra ord bara börjat och det återstår att se hur långt den leder. En stor utmaning för dess fortsättning är bristen på ambition att driva konkreta reformer på internationell nivå. En annan är regeringens högerkrafter som sätter käppar i hjulen för all reglering inom företagssektorn, även om det skulle betyda en ansvarsfullare företagssektor, mera skatteinkomster för staten och kanske till och med gynna investerares riskbedömningsmöjligheter. Företagssektorn lobbar hårt emot skärpta regler medan fackföreningarna i allmänhet verkar lida av ett bristande intresse för globalpolitiska frågor.
Den allra största utmaningen är ändå statens allmänna ovilja att utöva makt över den privata sektorn. Det är klart att vågskålen i maktbalansen mellan staten och den privata sektorn har vänt för länge sedan och att det är där den mest grundläggande förändringen måste ske.
Eva Nilsson
