Jag har utomordentligt svårt att inte älska Claes Andersson när han knäpper igång sitt mest mässande, patosfyllda och moralistiska diktjag, skriver Sebastian Johans i sin recension av poetens best of.
När jag sätter mig ned med den forna kulturministerns ”best of”, Hjärtats rum – Valda dikter 1962-2012, låter jag utan att tänka närmare på saken Thelonius Monks allra bästa skiva Thelonius himself strömma ut ur datorns högtalare. Jag arbetar i ett källarkontor. På min högra sida sitter en forskare som skriver en avhandling om klass och genus. På min vänstra sida sitter en musikjournalist som ledigt skriver om det mesta från folkmusik till dödsmetall.
Jag är mycket yngre än Claes Andersson, men tillräckligt gammal för att vädra den medelåldersångest som ska ersätta 35-årskrisen. Jag är man. Jag är högutbildad men, som källarkontoret antyder, är mitt kulturella kapital (som i och för sig inte är särskilt imponerande) betydligt högre än min inkomst. Jag har röstat mot mitten vid ett tillfälle – i ungt oförstånd tyckte jag att det var lämpligt att ge bort en röst i ett kommunalval till en vän som fyllde år och lät honom bestämma (han valde sin syster) – i övrigt är jag hyfsat vänsterorienterad.
Jag är medelklass. Jag älskar konst men ogillar konstlivet. Jag är gift. Jag har ett barn och får snart ett till. Jag är vit. Jag gillar flaskvatten och en lång rad vänner och bekanta tycker att jag borde skämmas. Jag famnar skulden som begrepp och har inga problem med att allt som är fel med patriarkatet och den globala ekonomin är mitt strukturella ansvar. Jag ser inte symbolisk skuld som ett knäckande kors utan mer som en ofrånkomlig post it-lapp där det står att det privata är politiskt.
Jag tycker att det är en bristsjukdom att inte kunna tänka i strukturer. Jag gör såklart inte ens hälften av det jag borde. För flaskvattnet känner jag dock inte den minsta skuld. Jag tycker mycket om rödvin. Jag tycker ännu mer om cigaretter och saknar dem alla dagar om jag inte, undantagsvis, tillåter mig ett återfall. Jag pendlar ständigt mellan hybris och självförakt. Jag njuter av att beklaga mig.
Jag är, för att sammanfatta mina bekymmer, något av en inkarnation av Claes Anderssons ideala läsare. I alla fall om man tillåter sig att tala med den lite nötta Bourdieu. Den boll som Andersson med sin lyrik sparkar iväg från sin väldigt gynnsamma position på det kulturella fältet landar på ett ungefär där jag befinner mig. Och det här med att vara en vandrande målgruppsoptimering gör mig en smula obekväm och riskerar att grumla mitt omdöme.
Grovhuggna jazzmannen
Eller också drabbas jag bara av denna tanke när Tua Forsströms urval, som kronologiskt rör sig genom författarskapet, kommer fram till Under från 1984 och raden ”Thelonius sitter på havsbottnen och spelar”. Det är nämligen inte särskilt unikt att tillhöra den folkkäre Claes Andersson målgrupp. I synnerhet inte med tanke på att hans poesi redan i debuten 1962 utmärkte sig genom ett brett tilltal, som inte alls var intresserat av att stanna i de dammiga salonger där en högstämd senmodernism regerade.
Det är kanske till och med svårare att hamna utanför målgruppen i det stora paraply som Claes Anderssons lyrik vecklar upp i och med det som Michel Ekman, i ett utmärkt efterord, identifierar som poetens genomgående målsättning: ”att skriva så att världen återfår något av sin förlorade förtrollning.”
I vanliga fall händer det att jag stör mig en smula på det nästan övertydligt grovhuggna i Anderssons äldre diktsamlingar, men i Forsströms urval märks väldigt lite av jazzmannens ointresse för formella experiment. Det måste sägas att Tua Forsström, vars egna samlingar i allmänhet är oklanderligt komponerade, gör ett fantastiskt arbete, och trots att det egentligen är hennes läsning av Andersson vi läser så fungerar underlaget väldigt bra som en introduktion till det samlade författarskapet – och som förspel inför den avslutande, nyskrivna samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor.
Vi får förstås följa med en utveckling. Den unge Claes Andersson är betydligt fränare och mer oberoende än den äldre, som i likhet med flertalet av sina jämnåriga kolleger är fullt sysselsatt med att notera sin egen dödlighet. Men vi ser också att det i Claes Anderssons ”formlöshet” ryms ett otal former, och att hans medvetna språkbehärskning trots allt går igen i alla perioder av hans liv.
Levande drifkraft
De suveräna uppräkningsdikter som blivit ett av hans kännetecken är ett tydligt exempel på detta. Det är ingen originell läsning, men jag har utomordentligt svårt att inte älska Andersson när han knäpper igång sitt mest mässande, patosfyllda och moralistiska diktjag, som i följande verser från Genom sprickorna i vårt ansikte (1977):
Idealisera inte tigandet / Tala är guld / I tystnaden växer råttor och harpest / Titta på tumören, / hur tyst den äter dig / Där är dialogen överflödig / Tro inte att bödeln slänger käft med offret / Tro inte svulsten ropar gomorron / Tro inte kärlekslösheten anförtror sin brist / Tro inte att kulorna käbblar / Tror du repet gråter? / Tror du sömntabletterna suckar? / Tro inte mänskan skriver resolutioner / när råttorna ätit tungan ur hennes mun / Tror du taggtråden duger till grammofonnål? / Tro inte att någonting växer inne i tystnaden / utom tystnadernas tystnad
Det är sant att Claes Andersson har blivit mer av en klassisk centrallyriker i sina senare samlingar, men han har aldrig övergett omvärlden för en jakt på förtätade ögonblick. I den nyskrivna Jag älskar dig med mina höstliga dimmor hinner han också notera katastrofen i Fukushima och andra aktuella händelser medan han betar sig igenom gamla minnen, och söker det bokslut som den första strofen lovar: ”Innan du flyttar, notera vad du samlat på dig och / inventera ditt fasta och lösa bohag”.
Medvetenheten om livets förgänglighet och den förstående färden mot mull eller aska är inte heller nya motiv hos Andersson. Redan 1965 skrev han sin smått klassiska dödsdikt Hamlet -66, som (ny)sakligt gick igenom det efterliv som börjar med likstelhet och slutar med upplösning eller mumifiering. Men det är klart, ämnet behandlas inte med samma svalkande likgiltighet i de nya dikterna, som är skrivna av en man som redan kan föreställa sig att vara ett oregelbundet uppdykande minne i ett älskat barnbarns medvetande. Ibland blir han lite väl sentimental. Men om det är något som framgår av denna summering av 50 års lyrikproduktion, så är det att Andersson har en drivkraft som ännu inte sinat.
Sebastian Johans
Claes Andersson: Hjärtats rum – Valda dikter 1962-2012. Schildts & Söderströms, 2012.
