Så här vid fyrtioplus verkar livet te sig som en cirkel, som ett återvändande till människor, tankar, platser och drömmar. När jag började på mitt nuvarande jobb på servicen Kultur för alla på Statens konstmuseum var det som att kliva tjugo år tillbaka i tiden. Då studerade jag litteratur i Korvhuset, tillbringade mycket av min fritid i grannhuset Ateneum (där jag nu har mitt arbetsrum) och drygade ut min kassa som museiguide och -vakt på Ekenäs museum.
Under mina år på Ekenäs museum hade vi många fina konstutställningar och kulturhistoriska utställningar, men också en handfull av Riksutställningars turnerande utställningar. De var geniala i sin enkelhet – utställningar där själva flyttlådan förvandlades till utställningshylla eller vitrin, utställningar som var billiga och som lätt kunde ställas ut var som helst: på ett museum, i en skola eller i ett fängelse. Riksutställningarnas tillgänglighets- och öppenhetsideologi såsom jag uppfattade den, kändes då revolutionerande och ny. Den blev ett ideal för min förståelse av hur konst och kultur bör göras.
I dag har Riksutställningar slutat med sina turnerande utställningar och ord som tillgänglighet, mångfald och öppenhet har inkluderats i de flesta museers strategidokument och även i praktiken. Ändå finns det fortfarande många luckor i öppenheten, blinda fläckar i museers historiesyn samt trösklar som kan te sig svåröverkomliga. Det är fortfarande många berättelser som tystas ner och konstsyner som utdöms av dem som har tolkningsföreträde.
För min egen del har jag under det senaste året intresserat mig för hur man kan närma sig konsthistorien och museivärlden ur ett normkritiskt och queert perspektiv. Under 00-talet har musei- och arkivvärlden börjat uppmärksamma HBT-frågor. Man har diskuterat de fördomar och maktperspektiv som har styrt arbetet med samlingarna och utställningarna. Med stöd i queerteorin har man problematiserat heteronormen och sökt nya sätt att presentera och arrangera konst- och kulturhistoriskt material. Sätt som är lyhörda för människans mångfald och genuskonstruktionernas historiska och kulturella förankring.
Idealet för denna nya, normkritiska öppenhet är att museerna granskar sin egen verksamhet på alla nivåer – även den konstsyn och historiesyn som styr nyanskaffningar. Men allt nytänkande handlar inte om pengar – museer har redan mängder av kulturhistoriskt material eller konstverk, som väntar på en queer läsning och ett HBT-perspektiv. Det gäller bara att läsa in sig i den bortglömda historien och erhålla en ny historisk beläsenhet och ett nytt seende.
Sätten att inkludera nedtystade röster och perspektiv är många. En del museer har valt att göra HBT-historiska utställningar, andra att göra queera guidningar av permanenta utställningar och sen finns det de som medvetet samlat in föremål och material med anknytning till HBT-minoriteters historia. I Finland hör arbetarmuseet Werstas i Tammerfors till de sistnämnda – den 11.6. öppnas utställningen Hilpeys ja ennakkoluulo (Löje och fördom) som baserar sig på deras queerhistoriska samling. Nätet och den digitala nutiden erbjuder också en mängd möjligheter för den som vill öppna sig mot en bredare allmänhet och olika människogrupper. Även ”mitt eget” museum har queerat sina samlingar och sedan januari har man kunnat få en virtuell, queer guidning till Statens konstmuseums samlingar – på tre språk (http://kokoelmat.fng.fi).
Snart är sommaren här, och med den Pride. Vad kan du göra för att queera din närmiljö?
Rita Paqvalén
är projektchef för servicen Kultur för alla
