966

Sedan några år tillbaka har mantrat ”tillväxt och jobb” karaktäriserat den offentliga diskussionen kring EU. Det har blivit en sägen som EU-kommissionen och särskilt finanskommissionär Olli Rehn kunde hålla inne med, för finanspolitiken genererar nu varken ekonomisk tillväxt eller jobb, skriver Anna-Karin Friis.

Den europeiska ekonomin hade krympt med 0,5 procent vid senaste kvartalsmätning. Än mer graverande är ändå att den europeiska ekonomin fortfarande inte uppnått den produktionsnivå som rådde före ekonomin krisade i slutet av 2008. Över hela fjolåret sjönk BNP med 0,6 procent inom eurozonen och med 0,3 procent inom EU-länderna.

Då över 26 miljoner människor är officiellt arbetslösa inom EU och nästan 19 miljoner inom eurozonen, vittnar EU-ledningens förhållningssätt inte bara om nonchalans och politisk oansvarighet, utan om en total oförmåga att se till helheten. Med enbart policypapper genererar man inte ekonomisk aktivitet, och än mindre gör man det genom krav på nedskärningar och budgetåtstramningar i den offentliga ekonomin.

Kärnan i tvisten är den finanspolitiska effekten, d.v.s. frågan om i vilken mån sparkraven minskar på BNP. Till och med Internationella valutafonden har där visat mera omdöme än EU-kommissionen, då dess chefsekonom i december offentligt medgav att effekten av offentliga sparkrav innebär en större minskning i BNP än man räknat med.

Det är skrämmande att EU-kommmissionen famlar vidare med sin retorik, trots att verkligheten kört förbi många gånger om. För drygt två år sedan dagdrömde man på EU-kommissionen om att Greklands ekonomi redan hade vuxit med en procentenhet och arbetslösheten låg vid 15 procent.

De facto minskade den grekiska ekonomin ifjol med ytterligare 6,4 procent och den officiella arbetslöshetssiffran skenade över 26 procent. Hösten 2010 förutspåddes en BNP-tillväxt på 1,8 procent i hela eurozonen och en arbetslöshet på 9,6 procent. Verkligheten är att ekonomin krympt med 0,6 procent och att den säsongjusterada arbetslöshetsgraden nått 11,9 procent.

För Spaniens del förutspådde kommissionen en ”kraftfull” ekonomisk återhämtning, men verkligheten är att ekonomin krymper ytterligare. Den officiella arbetslöshetsgraden har klättrat till 26 procent av arbetskraften – i absoluta tal handlar det om fem miljoner människor.

Bara det senaste året har ungdomsarbetslösheten inom eurozonen ökat med nästan 300 000 personer, till över 3,6 miljoner arbetslösa under 25-åringar. EU-kretsarna verkar ense om att det ska åtgärdas med en ungdomsgaranti och olika projekt, men annars är visionslösheten slående.

För att råda bot på utsiktslösheten krävs ett nytänkande som det rådande politiska styret med säte i euroländernas finansministergrupp inte verkar förmå sig till. Om arbetslösheten inte bara är av cyklisk natur utan blir strukturell är risken att ingen, vare sig ungdomar eller andra, vinner insteg i arbetslivet igen. Det är ett oacceptabelt scenario, särskilt om man ser till allt som kunde göras inom miljö- och socialvården där behoven är större än någonsin.

 

Socialt explosivt 

När kommissionen inte fabricerar tillväxtsiffror utan täckning och grunnar på floskler som Olli Rehn ska mumla fram för att blidka marknaden (d.v.s. främst europeiska investeringsbanker och amerikanska hedgefonder), arbetar man vidare i ett vakuum där man aktivt ignorerar ekonomiska fakta och till och med forskningens grundbegrepp.

Att Rehn sedan uppfattar sin ansvarsroll i förhållande till dagens marknadskurs och möjligtvis EU-kommissionens ordförande, men inte ser den utsträcka sig till ansvarighet gentemot den europeiska väljarkåren, är illegitimt i demokratiskt hänseende. Dessutom dristar man sig till att ignorera de socialpolitiska realiteterna som uppkommer i kölvattet av nedskärningarna, och går ut med ren desinformation, vilket är oerhört.

Befogenheten för kommissionen att förhandsgranska statsbudgetförslagen inkräktar på folkvalda parlaments budgetmakt, som varit en central rättsprincip i den politiska utvecklingen i Europa i hundratals år. Vidare undergräver det de beredande ministeriernas tjänstemannaansvar. Förhandsgranskningen stöter dock på patrull till och med i de största länderna med Frankrike i bräschen.

Det höjs röster för att nedskärningspolitiken inte ska omsättas. Bland andra är den belgiska gröna Europaparlamentsledamoten Philippe Lamberts en av motståndarna. Han menar att finanspolitiken slagit ut helt fel och att allt tal om tillväxt är en illusion.

– Europeiska centralbanken och EU-kommissionens direktorat för ekonomi och finans fortsätter förneka verkligheten. De har förvärrat läget genom dogmen om att stater i eurozonen inte kan fallera.

Direktoratet för ekonomi och finans, DG ECFIN, leds av kommissionär Rehn. Det stod klart redan vid krisens början att kommissionen ville skära ner den offentliga budgeten och vägrade vidta stimulansåtgärder. Lamberts är kritisk till EU-ledningen.

– Vi sitter på två tidsbomber med potential att ruinera samhället. Å ena sidan är det en social tidsbomb som kommer att resultera i våld i något skede och vi är på väg mot en tid med våldsamma uppgörelser. Å andra sidan förbrukar vi för mycket resurser och ger upphov till ett ekologiskt avtryck som också är en form av våldförande på naturen. Vi måste åtgärda både den sociala ojämlikheten och det ekologiska avtrycket.

Lamberts kritiserar trenden att betrakta offentlig skuld som det primära problemet och ifrågasätter varför inte privata sektorns skuldsättning ses som ett problem, liksom inte heller  överbelåningsgraden i finanssektorn.

– Det är ett klart ideologiskt val att  fortsätta minska belåningen när det gäller den offentliga ekonomin. Vi måste jämka effekterna av budgetkonsolideringen.

Lamberts kritiserar EU-kommissionen för att det inte finns någon ansats till att optimera värdeskapandet vad gäller kapital, energi och andra resurser. Företagssektorns kapital är inte något kommissionen direkt anmodar att tappa ur. Tvärtom verkar kapitalet på företagssidan vara skyddat.

Då den offentliga ekonomins andel skärs ned innebär det en ökad överföring ur privatförmögenheten för att kompensera bortfallet, d.v.s. privatfinansierade tjänster istället för offentliga. Risken är nu en negativ löneutveckling, eller som det så vackert heter, intern devalvering.

En omfördelning av arbete för att gynna flera skulle vara välkommet, men begreppet utnyttjas politiskt för att skapa en låglöneklass, något som inleddes i Tyskland för över tio år sedan under socialdemokraterna och som forsätter med de tyska konservativa kristdemokraterna i spetsen. Den modellen vill de tyska nedskärningsivrarna gärna sprida över hela Europa.

Fastän det finns utrymme för sänkning av löner i höglönesektorn och potential för omfördelning av arbete så att det räcker åt flera, är debatten farlig om den förs enbart på arbetsgivarsidans villkor. Philippe Lamberts pekar på risken för prekarisering och menar att den tyska låglönesektorn blivit en chockterapi där man äventyrar skäliga arbetsförhållanden och utsätter folk för fattigdom.

 

Vem bryr sig om facket

Trots ett allt större fokus på ekonomisk styrning på EU-nivå har fackförbunden knappt något inflytande alls i en situation där arbetslöshetssiffrorna har stigit till rekordhöga nivåer. Den nordeuropeiska modellen med trepartsrepresentation har i EU degraderats till andrahandskonsultationer, där fackrepresentationen inte har ett reellt inflytande över beslutsfattandet.

Arbetarskyddet komprometteras då regleringen ska ses över på europeisk nivå. Detta för att, som det heter, minska byråkratin. De atypiska arbetsförhållandena blir regel snarare än undantag. Minimeringen av arbetsskydded och relegerandet av facket till Ekonomiska och sociala kommittén, ett EU-organ av andra rang, betraktas på den finländska fackrepresentationen i Bryssel som ett led i den konservativa politik som förs i EU-styret. Risken är att arbetsläget förvärras i takt med att efterfrågan inom Europa minskar.

Det finns inga garantier för hur länge den tyska exportboomen håller i sig, eller för i vilken grad Tyskland kan fortsätta svälja interna migranter inom EU (uppskattningsvis en halv miljon ifjol). Också socialförsäkringsfonderna och pensionsfonderna, eller finansieringen av pensioner med skattemedel, står under alltför hårt tryck.

Europeiska centralbankschefen Mario Draghi, med ett förflutet hos investeringsbanken par excellence Goldman Sachs, dödförklarade välfärdsstaten redan när han tillträdde. Om den här trenden håller i sig, hotas privathushållen av att själv bli tvunga att kompensera bortfallet i den offentliga ekonomin, en slags självfiskalisering där man privat får ersätta det som det offentliga stått för.

 

Gynnar inte tillväxten

Trots att bankernas fordringar utan täckning socialiserades genom olika stödprogram, har de trumfat igenom sitt eget mantra i Bryssel. Det går ut på att bankerna inte ska behöva ta risker eller finansiera värdeskapande satsningar inom realekonomin, såsom ny forskning och utveckling. Detta ska istället ske ur EU-budgeten eller med statsgaranterade medel. Sean Healy från organisationen Social Justice Ireland påtalar att den största finansöverföringen i historien skedde under dogmen att ingen bank ska gå omkull.

– Det förs en finanspolitik som leder till hög arbetslöshet och stagnering, medan man samtidigt socialiserar den privata sektorns skuld, säger han.

– EU måste ändra strategi. Som det är nu så riskerar vi en ny bankkris.

Healy pekar på att man måste utvärdera nyliberalismen över tid. Under årtioendena då läran om de fria finanskrafterna har dominerat har tillväxten varit lägre. Enligt UNCTAD ligger tillväxten under 00-talet på 1,32 procent för euroområdet och för EU i snitt på 1,56 procent.

– Utan investeringar blir det inga jobb och utan nya jobb blir det ingen återhämtning. Hur som helst måste nedskärningarna garantera en jämn fördelning.

EU-kommissionen har en tendens att granska ekonomin ur finanssektorns perspektiv, d.v.s. som en ögonblicksbild ur ett strålkastarperspektiv. Man bygger en starkt förenklad argumentering utan grund, sinne för realiteter eller andra framtidsvisioner än bankernas kortsiktiga prognoser. Handeln och frihandeln är däremot kommissionens universalmedel.

De bilaterala avtal som är under förhandling, bland annat med Latinamerika, och de planerade avtalen med Japan och USA är viktiga i och med att de beräknas gynna vissa sektorer av den europeiska ekonomin, bl.a. IT- och finanssektorn, men hotar att slå hårt mot andra branscher, så som jordbruks- och livsmedelssektorn.

Ironiskt nog har EU-kommissionen samtidigt vaknat upp till diskussionen om omdefinieringen av BNP-begreppet. Man talar om att komplettera det med mått på social sammanhållning och miljömässig hållbarhet för att, som det heter, hantera klimatförändringen. Motiven är däremot oklara. Kommissionens ansats har fått kritikerna att ana en dold agenda där förmögenhetsförskjutningar och fattigdom skulle döljas.

Risken finns att arbetstagarens inflytande beskärs och att ett maktspel om lönenivån uppstår.  Lönetrycket nedåt är kännbart inte bara i Tyskland och Östeuropa utan också i de västligare delarna, inte minst i svackan av stängda bilfabriker och stålverk i Frankrike och Belgien. Lönekastindelningen är delvis godtycklig, men för Europa i en neokonservativ riktning.

Då politiken fragmenteras i särintressen utan en gemensam vision, eller ett erkännande av jämlikhet som den centrala principen, är den sociala sammanhållningen hotad. Lönekostnader, arbetsfördelning och värdeskapande borde ses över för att greppa frågan om vad arbete i framtiden ska handla om.

Ska det handla om att bygga en mening kring samma produktionsprocesser som styrt industrialiseringen hittills? Ska vi skippa näthandeln i billigproducerade prylar till förmån för att inordna vårt liv i ett ekologiskt hållbart mönster? Ska vi se över de konsult- och marknadsföringsdrivna processer och dogmer som styr vårt samhälle? Ska vi tillåta att finanssektorn och storföretagens ökade koncentrering håller politiken i ett strupgrepp?

 

Anna-Karin Friis