Europa 2020 heter unionens tillväxtstrategi för de kommande åren. Retoriken har mer vänsterbetoning än tidigare, men sysselsättningsstatistiken är inte uppmuntrande.
Frågor som berör arbete har en tydlig geografisk dimension. Vad som händer med de asiatiska ekonomierna och arbetsmarknaderna påverkar i hög grad utvecklingen i Europa och Amerika, men ur ett finländskt perspektiv är den europeiska nivån förstås extra relevant. I Anna-Karin Friis artikel på sidorna 10-11 i detta nummer granskas EU:s arbetsmarknadspolitik kritiskt. Men vad säger EU själv om sina uppgifter beträffande sysselsättningen?
Europa 2020 är namnet på EU:s tillväxtstrategi för de kommande tio åren. I strategin betonas sysselsättning kraftigt. Då målsättningarna kokas ner nämner man en smart, hållbar och inkluderande tillväxt genom effektivare investeringar i utbildning, forskning och innovation. Man vill också se en övergång till en koldioxidsnål ekonomi och ett konkurrenskraftigt näringsliv samt satsningar på nya jobb och fattigdomsminskning.
Nyckelorden är något annorlunda än i Lissabonstrategin som gick ut vid 2010 och i högre grad fokuserade på effektiva strukturreformer för att förbättra konkurrenskraften och uppnå en dynamisk kunskapsbaserad ekonomi. Lissabonstrategin ville också att lagstiftningen skulle användas för att fullborda den inre marknaden som skulle bli bättre och enklare.
En förskjutning
Man kan alltså notera en viss förändring i retoriken, och till på köpet en förskjutning från de mest nyliberala paradfraserna. En som noterade detta var Per Wirtén på Dagens Arena som i en kommentar för ungefär tre år sedan skrev att ”Europa 2020 är uppmuntrande läsning. Något har faktiskt förändrats. De styrande eliterna verkar ha nyktrat till. Den ihållande kritiken mot ekonomism och trånga marknadsperspektiv har äntligen tagit skruv. I kommissionens förslag förekommer avreglering och konkurrensutsättning inte ens som begrepp.”
Wirtén skrev också att det mest intressanta är de ”välfärdspolitiska perspektiv på utveckling och tillväxt som präglar texten. Hade den presenterats i en union dominerad av socialdemokratiska partier skulle den kritiserats som defensiv. Men Europa 2020 är skriven av konservativa. Det är därför perspektivskiftet, jämfört med till exempel den tidigare Lissabonprocessen, är värd uppmärksamhet.”
Långt ifrån målet
Frågan är förstås i vilken mån det finns andra (dolda) agendor än den som uttrycks i en strategi, vilka agendor som inte får något utrymme alls och vilken betydelse själva retoriken skall tillmätas.
Klart är i alla fall att det tillsvidare inte ser speciellt bra ut för flera av de konkreta målsättningarna EU 2020. Exempelvis slås det fast att sysselsättningsgraden år 2020 ska vara 75 procent för unionens 20-64-åringar. Enligt statistikportalen Eurostat låg den för 2011 på 68,6 procent, medan arbetslösheten under 2012 ökade med ungefär 0,1 procentenhet i månaden i medeltal. Inte ens före finanskrisen 2008 var sysselsättningen i närheten av målet – 70,3 procent som bäst.
Med den utvecklingen ser det också mörkt ut för EU 2020:s mål om att antalet människor som lever i eller riskerar fattigdom och social utestängning ska minska med minst 20 miljoner till 2020.
Fredrik Sonck
