Efter att ha läst Lina Hagelbäcks debutbok Violencia, är jag inte säker på om den helst bör beskrivas som prosa eller poesi. Jag tackar för att inte alltid behöva haka upp mig på den indelningen.
Här finns en berättelse som bärs fram mer av språket än av intrigen. Handlingen skulle kunna sammanfattas i några enkla meningar. Det hela börjar med att två poeter, Stina och Violencia, möts på universitetet och faller för varandra. Om det rör sig om en vänskaplig eller sexuell attraktion förblir osagt, det är inte det väsentliga. Stina dras till Violencias skönhet och mystik: ”Violencia väckte det vildaste i mig, det svarta skenet”. Violencia vill i sin tur ha Stina hos sig för att hon påminner om hennes döda mor. Hon kallar sin nyfunna vän för Teresa, vilket också var moderns namn. Detta säger redan någonting om maktförhållandet i relationen. Violencia handlar om en passionerad, poetisk och grym vänskap. Den som berättar är till största delen Stina. Hon beskriver deras gemensamma liv i Violencias släkting Teklas hus, där de två bosätter sig.
Men det är som sagt inte intrigen som är det viktiga. Läsupplevelsen bygger, skulle jag säga, helt och hållet på språket. Det märks att författaren hyser en förkärlek till neologismer; texten är överfull av feberfester, fyrverkeribegär, krusbärscigaretter, fullkornsveckor, adjektivfläckar och alla regnbågens färger. I kärleken till språket beblandas kropp, filosofi, ätande, grammatik och känslor. Den är kort sagt allt vad Stinas och Violencias relation består av.
Texten bekräftar vid några tillfällen sig själv. ”Vi var de mousserande väninnorna som regnade fram i villiga vatten, sjöng gatuprosa, älskade ett överlastat språk”, uttrycker sig Stina i ett stycke. För den läsaren som inte är villig att kliva in i den här bokens språkvärld, kan texten verka just överlastad. Men för den som accepterar, vilket nog måste ske redan på första sidan, öppnar sig ett överflöd. Violencia är i första hand en väldigt vacker bok och jag kan bara hoppas att den hittar sina läsare.
I ett annat stycke frågar sig Stina: ”En upplevelse som stör mig är att mina dikter ibland påminner om hennes dikter. Hur ska jag lösgöra mig från hennes språk, hennes värdighet!” Det verkar vara just detta som sker i boken. Stina som den försynta, tvekande och Violencia som den utåtagerande, ”vulkansjuka”. De verkar vara varandras idémässiga motpoler, men kan också tolkas som två ytterligheter av samma personlighet. Vid ett antal tillfällen citeras dikterna som de två poeterna skriver. Språket i dessa är av samma slag som berättelsens språk, vilket skapar en förlängning som tyvärr inte alltid leder någonstans. I Violencia är trots allt det poetiska helt beroende av berättelsen och tvärt om. För att det lyriska ska få betydelse behövs relationen i bakgrunden. När språkbruket används för att skildra relationen blir det väldigt starkt, när det inte händer riskerar texten att reduceras till en radda av vackra ord. Jag kan vila i detta, men inte alltid. Ibland blir det slätt och trots att formuleringarna allt igenom är poetiska och nyskapande, så kunde jag önska mig en kontrast.
En spännande effekt av det prosalyriska är att det ibland skapas en glidning mellan metaforer, bildspråk och bokstavlighet, som när Stina ”skyfflar vulkanaska från tomten”, eller när de två ”är insmorda i krut”. Jag försöker inte tolka dessa exempel, utan kapitulerar istället (med glädje) för Hagelbäcks språkbruk, vilket lika ofta är sprudlande och humoristiskt som sorgkantat och nattsvart.
Elin Rosén
Lina Hagelbäck:
Violencia.
Brombergs, 2013
