Philip Teirs debutroman är mycket litterär och som läsare får man en känsla av att röra sig i ett välbekant romanuniversum, skriver Rita Paqvalén.
Det första som slår mig vid läsningen av Philip Teirs debutroman Vinterkriget. En äktenskapsroman är den säkra och klassiska romankompositionen och den språkliga stringensen. Detta är en erfaren skribents roman, en roman-an-sich.
Ämnet för romanstudien är klassiskt: ett äktenskap och dess upplösning. I fokus står medelåldersparet Max och Katriina Paul samt deras två döttrar Helen och Eva. Vi rör oss främst i en borgerlig och akademisk miljö i Helsingfors, men romanen gör även avstickare till London, Manila och Österbotten samt till den för alla finländare så symboliskt laddade Sverigebåten. Miljöskildringarna knyts till medlemmarna i familjen Paul, understryker, förtydligar samt binder berättelsen till vår tid, till olika tankeströmningar och rörelser i nuet. Men Vinterkriget är också en roman om den generation som växte upp i skuggan av kriget, som var unga under sjuttiotalet och gjorde uppror mot krigsgenerationen. Och något som inte kan förbigås – en roman om efterkrigsgenerationen skriven av en författare som är barn till den samma. Romanen är således ett generationsmöte på två plan
Titeln Vinterkriget. En äktenskapsroman anspelar på det finska vinterkriget (mars 1939-november 1940) och romanen är delad i tre delar med rubrikerna november-december, januari-mars och juni. Den första delen målar upp bakgrunden till det slutliga sammanbrottet som inträffar i del två och den sista delen markerar en ny tid och ny början bortom krisen. Även om romanen långt är vad dess undertitel utger den för att vara – en äktenskapsroman – är den också en roman om manlighet, om att åldras och hur det förflutna blir en myt som man klamrar sig fast vid.
Klassiskt upplägg
Huvudpersonen i romanen är Max Paul, en sociologiprofessor som gjort sig känd på 1990-talet genom sin studie i finländares sexvanor. Romanens första del cirklar kring hans sextioårsdag, hans bokprojekt om Edward Westermark, den födelseintervju som den unga journalisten Laura Lampela gör med honom för Helsingin Sanomat och slutligen om det födelsekalas som hans fru anordnar. Inför den unga Lauras blick försöker han återskapa sig som sociologins husgud, men tiden har oåterkalleligt gått förbi honom. Vid sidan om Max, som sidospår i romanen med egna kapitel, finns hans fru Katriina och barnen – den duktiga och snälla modersmålsläraren Helen och den borttappade Eva, som inte riktigt vet vad hon vill med sitt liv.
Upplägget är klassiskt på gränsen till banalt: en man på sin ålders höst blickar tillbaka på sitt liv och det som en gång varit betydelsefullt bleknar, förlorar sina konturer. Den unga kvinnan blir den spegel som ska återge honom tron på sig själv, sin potens och betydelse som vetenskapsman.
Vinterkriget är en mycket litterär roman och som läsare får man ofta en känsla av att röra sig i ett bekant romanuniversum. Det är lika mycket temat, formen och uppbyggnaden som de intertextuella hänvisningarna – direkta och indirekta. När jag läser om Katriina och hennes förberedelse av den perfekta festen för Max (medan han själv sjunker ner i sitt förflutna och sin ålderskris), fladdrar Mrs Dalloway förbi. Allt pekar på att ett fiasko och en kris är på antågande.
Redan romanens första mening anger dess ton: ”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag – var att frysa ner barnbarnens hamster”. En genial mening som avslöjar romanens intrig och samtidigt pekar fram mot romanens vändpunkt och den nyckelscen som utmynnar i hamsterns död. I nyckelscenen kommer Katriina hem från en arbetsresa till Manila, får höra av Max att hans mor fått en stroke och konfronterar honom med sin misstanke om att han har en affär med Laura. Max nekar, samtalet utmynnar i sex, mitt i extasen dyker den försvunna hamstern upp, Katriina skriker och i tumultet trampar Max ihjäl den. Hamstern, dess försvinnande och död får en symbolisk roll och fungerar som en röd tråd i hela berättelsen. Sanningshalten i den inledande meningen haltar, eftersom nedfrysningen av hamstern i sig är en bagatell i romanen och framför allt är den inte det första misstaget. Tvärtom blir nedfrysningen av hamstern en slutpunkt på en räcka händelser som leder fram till den slutgiltiga skilsmässan.
Philip Teir är framför allt en Helsingforsskildrare – här liksom i novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort hittas fina skildringar av staden. Sociologins och studentradikalismens Berghäll och medelklassens Tölö blir två poler i den medelålders mannens livsberättelse, och samtidigt också det akademiska Helsingfors mytiska poler. Franzenia, en gång ett säte för den sociologiska institutionen och 70-talets utopier och demokratiska drömmar, är i dag en bortglömd byggnad utan riktig funktion. Kvar finns bara mannen i Tölö med Elite som stamställe.
Rita Paqvalén
Philip Teir: Vinterkriget. En äktenskapsroman.
Schildts & Söderströms, 2013.
