Föreställ dig en bilresa genom Finland, en lägereld eller fester och middagar av olika slag. Föreställ dig möten över språk- och kulturgränser, demonstrationer och skolavslutningar. Föreställ dig Eurovisionen, nationalsången eller politiska sångrörelser. Den gemensamma nämnaren för dem alla är sången och musiken. Musiken tillskrivs ofta idel goda egenskaper − den förenar folk, stärker medvetenhet, gemenskap och identitet och, inte minst, genom musiken blir festen lite gladare och trevligare. Musiken sägs också förlänga livet – enligt undersökningar mår körsångare bättre och lever längre än vi övriga.
Det finns få saker jag avundas mina vänner, men en sak är deras musikalitet och njutningsfyllda relation till sjungandet. För mig har sången varit förenad med helt andra slags känslor: utanförskap, skam och en rädsla för att vara fel och göra bort mig. Min traumatiska relation till sången och delvis även till musiken härstammar från skoltiden och musikundervisningen som på 80-talet var lika med sång och sångprov. Man var antingen begåvad eller omusikalisk, ett hopplöst fall. Jag var inte gammal då jag fick veta att jag hörde till den senare gruppen och fråntogs därmed indirekt all undervisning i musik. Visst satt jag av musiktimmarna i flera år, men man lät mig förstå att jag inte behövde sjunga och att jag kraxade som en kråka. För mig blev musiken en värld och en social gemenskap jag var utesluten från, och som jag valde bort – så fort tillfället gavs.
Den här upplevelsen delar jag med många andra och berättelserna liknar varandra – i min barndom var det inte ovanligt att barn uppmanades att enbart röra på läpparna under skolavslutningens musikuppträdande. Musiken, med en stark potential att skapa samhörighet och att skänka glädje, kan genom misslyckad pedagogik fungera exkluderande och traumatiserande. Musikundervisningen liknar här den i teckning och gymnastik. Om den enbart mäter färdigheter och medfödd begåvning, kan det för många hända att porten stängs till det som alla bör ha rätt att ta del i och njuta av från sina egna utgångspunkter.
Skolans konstfostran, oberoende om det gäller musiken, bildkonsten eller dramat, borde istället för att fokusera på prestationer, öppna konsten för det nyfikna barnet. Musik är mer än sång och musikundervisningen borde ge barnet koderna till musikens språk och redskapen för att lyssna till och själv göra sin egen musik. Och framför allt: väcka barnets nyfikenhet, lust och ge det möjlighet att njuta av den glädje som musicerandet kan innebära eller den tröst som musiken kan ge.
I dag ser jag fina projekt på konst- och kulturfältet som på olika sätt söker väcka barnets lust och som inkluderar istället för att exkludera. Konstpedagogerna, som i dag finns på de flesta större konstinstitutioner, utför ett ovärderligt arbete. Men speciellt stor roll har ändå grundskolan, som bär ansvaret för att ge alla barn samma basförutsättningar. Endast genom en tryggad och högklassig konst- och musikundervisning, kan vi trygga alla barns mänskliga rätt till konst och kultur – oberoende av social bakgrund eller hemort.
Rita Paqvalén
är projektledare på tjänsten Kultur för alla
