I Norden finns ett nyvaknat intresse för den så kallade tendenskonsten under 1900-talet. Den är också ämnet för norska Kathrine Lunds bok Kunst og kamp – Socialistisk kulturfront, som recenseras av Fred Andersson.
Med begrepp som ”tendenskonst” eller ”plakatkonst” har kritiker klumpat samman konstnärer som hävdar en vänsterståndpunkt eller går i realistisk närkamp med verkligheten. Plakatkonsten fick sin stora återkomst under 1970-talet – i alla nordiska länder, men kanske särskilt här i Finland. Utövarna tillhörde ofta små kommunistiska utbrytargrupper, och vissa var starkt påverkade av den officiella socialistiska realismen i Öst. Fyrtio år tidigare hade en äldre generation av radikala målare och skulptörer varit betydligt mer skeptisk till denna socialistiska realism. Åtminstone som den predikades av Stalins favoriserade konstideolog Andrej Zjdanov. Då, omkring år 1930-35, var det ännu långt ifrån klart hur konsten borde se ut i ett framtida socialistiskt samhälle. Många yngre konstnärer och intellektuella hade gripits av både socialismen och den modernistiska bildkonsten. De kunde hävda att modernismens experiment bidrog till revolutionen eftersom konstens ”former” också var politiska.
I 1920-talets Norge samlades de radikala konstnärerna i gruppen Mot Dag som gav ut en tidskrift med samma namn. Gruppen var knuten till kommunistpartiet men bröt sig loss 1929. Senare upplöstes den när efterföljaren Sosialistisk kulturfront bildades i april 1935. Den nya gruppen tog över utgivningen av tidskriften Kamp og kultur. Vid det laget var begreppet ”tendenskunst” etablerat i norskt kulturliv, till en början som en nedsättande beteckning använd av kritiker som inte önskade se några rivna skrankor mellan konst och politik. Till de mest hånfulla belackarna hörde det socialdemokratiska Arbeiderbladets egen kritiker Asbjørn Aamodt, som också var målare. Arbeiderbladets söndagsbilaga beställde ofta omslag och illustrationer av kulturfrontens konstnärer, men då var det skildringar av framgång och välstånd snarare än misär och arbetslöshet som stod på önskelistan. Modernistiska experiment betraktades med lika stor misstänksamhet som ”tendenskunsten” i partipress och partiledning. Det gällde såväl DNA (Det norske arbeiderparti, socialdemokraterna) som NKP (Norges kommunistiske parti).
Denna intressanta tid i arbetarrörelsens och den engagerade konstens historia studerar Kathrine Lund i sin bok Kunst og kamp – Socialistisk kulturfront (Oslo, Orpheus förlag 2012). I ett nordiskt perspektiv är Lunds bok ett av flera uttryck för ett nyvaknat intresse för kopplingar mellan konstliv och arbetarrörelse under 1900-talet. Institutioner som Arbejdermuseet i Köpenhamn, Arbetets Museum i Norrköping och arbetarmuseet Werstas i Tammerfors har under de senaste tio åren satsat på utställningar och publikationer som belyser dessa kopplingar. Ett nordiskt samarbetsprojekt resulterade år 2009 i boken Fram träder arbetaren som är en populärt hållen översikt över bildkonstens skildringar av arbetsliv och arbetarklass i våra länder. I Sverige utdelas Ahlbäckspriset (till minne av målaren Johan Ahlbäck) ut som en uppmuntran till de bildkonstnärer som idag arbetar med dokumentationer av arbetsplatser och medarbetar i fackliga tidskrifter och kampanjer. I 2000-talets borgerliga press förbigås dessa konstnärer oftast med tystnad. De ignoreras även av konstmuseerna. Ett undantag är Lillehammers konstmuseum där Kathrine Lund förra året arrangerade den stora utställningen Kunst og politikk med en rad huvudverk av medlemmarna i Sosialistisk kulturfront. Det var i samband med detta som hennes bok gavs ut.
Socialrealism och socialistisk realism
Textmässigt är Lunds bok summarisk och lättillgänglig. Den har ett gediget notsystem och en användbar litteraturförteckning för den som vill studera vidare. Bildmaterialet är rikt och av mycket god kvalitet. Förutom mer kända tendensmålare som Henrik Sørensen, Reidar Aulie och Willi Midelfart uppmärksammar Lund också ett stort antal nästan bortglömda konstnärer och visar på ouppmärksammade sidor hos några andra. Helt dominerande i såväl tendenskonsten som i det norska konstlivet i stort var kretsen kring Henrik Sørensen. Lund framhåller hur dessa konstnärer aktivt såg till att få stora utsmyckningsuppdrag och hur de trots sina vänsterståndpunkter favoriserades av Oslos förmögna samlare. Kretsen stod för en nationell motivkrets och slagkraftiga färgkontraster i rött, blått och gult. Äldre norska konstnärer som Christian Krogh och Edvard Munch var viktigare förebilder än den sovjetiska socialistiska realismen. Skillnaden mellan socialrealism (som hos Krogh) och mer heroiserande socialistisk realism glöms lätt bort. Men redan mot trettiotalets slut anpassade sig Willi Midelfart och andra i kretsen alltmer till de officiella konstidealen i den unga nationen – och därmed till vad Lund med en viktig distinktion kallar ”positiv tendens”.
Hos vissa mer modernistiskt påverkade konstnärer iakttar Lund däremot en större skepsis mot tidens rationalism och framstegsideal. Finn Faaborg, Kai Fjell och Carl von Hanno arbetade alla i en lågmäld stil med dämpad färgskala. Fjell drogs till surrealismen medan von Hanno lärt sig mycket av kubismens bilduppbyggnad. Den anonyma människans litenhet inför läkarvetenskap och myndigheter återkommer i deras bilder, särskilt när hälsoundersökningar och illegala aborter utgör motivet. Vissa av Harald Kihles verk kan räknas till samma kategori.
En annan grupp av konstnärer har i konsthistorieskrivningen kommit att betecknas som ”trettiotalsmodernisterna”. Här återfinner vi till exempel konstnärsparet Gert Jynge och Ragnhild Langmyr. Med sina primitivistiskt tillyxade figurer och skarpa färgkontraster stod ”trettiotalsmodernisterna” i skuld till den tyska gruppen Die Brücke, men Lund menar att konsthistorikerna glömt bort den starka betoningen av sociala och vardagsbetonade motiv i deras produktion.
Kvinnornas roll
Ett annat område där Lunds bok kan komplettera standardversionen av norsk konsthistoria gäller de kvinnliga konstnärerna, och över huvud taget kvinnornas roll i organisationen Sosialistisk kulturfront. Bland de mer realistiskt inriktade målarna skildrade Doro Ording kroppsarbete och arbetsmiljö med en konsekvens och ett detaljsinne som saknar motsvarighet bland hennes manliga landsmän. Karen Holtsmark hörde till dem som mest energiskt hävdade konstnärens rätt att vara både socialist och modernist. Sitt intresse för surrealism och psykoanalys delade hon med de mer kända Arne Ekeland och Kai Fjell, men ingen av dessa kunde mäta sig med den dovt glödande intensiteten i hennes skildringar av rå smärta.
Boken bidrar också med värdefull information när det gäller kontroverserna kring Arbeiderbladets kulturbevakning och slitningarna mellan det moskvatrogna NKP och vissa misstänkta ”trotskister” i kulturfronten. Att Reidar Aulie redan under trettiotalet fick komplettera Aamodt som Arbeiderbladets konstanmälare var en del av en anpassning till den radikala opinionen. Men samtidigt styrde många konstnärer in mot den socialdemokratiska mittfåran, särskilt efter att kulturfronten efter två år gick i graven 1937. Efterföljaren Socialistisk kulturlag beskrivs av Lund som en kompromiss och en följd av konstnärernas ökade beroende av DNA. Det sovjetiska programmet för socialistisk realism förordades av NKP men vann inga uttalade anhängare bland konstnärerna. Inom bokens begränsade format förmår Lund ge en ganska klar bild av dessa konflikter.
Däremot kommer hennes forskning inte i närheten av bredden och komplexiteten i till exempel Morten Things undersökning av motsvarande situation i Danmark i det monumentala verket Kommunismens kultur (del 1 och 2, 1993). Som ett uppmärksammande av en marginaliserad del av den nordiska konsthistorien är boken dock en god start.
Fred Andersson
Kathrine Lund: Kunst og kamp – Socialistisk kulturfront. Oslo, Orpheus förlag, 2012.
