Argument kring stumma ytor

av Bianca Gräsbeck

Ja, man gör så gott man kan, säger han och ser ut som han menade det. Anspråkslös. Och så blir det vad det blir, lägger han kanske till.

Han är Abel Abidin, och när han gör så gott han kan blir det bra. Vackert är det inte. Konsten är inte vacker längre – kan ju, men behöver inte vara det. Konsten speglar ofrånkomligen något, oberoende av om den är ärlig och sann eller någonting annat. Abidins konst speglar smärtsamma verkligheter, sådana där ord blivit verkningslösa. Som jag ser det, overkliga verkligheter i våldets dyningar, overklighet i det förvirrande allmängods vi hanterar dagligen och hela tiden. Utan patos, utan åthävor. Med skrämmande och samtidigt trollbindande styrka.

Utställningen I Love to Love… rimmar avsiktligt illa med sitt namn, som i sig samtidigt är mångtydigt och egentligen nonsens, och dessutom med förbluffande självklarhet sätter igång en discolåt med samma namn från 1976 i huvudet på mig. Hm. Disco – stod det inte för ytdyrkandets klimax? Videoverket som gett utställningen dess namn är en dans i slow motion till låten vi ingenting hör av, vi hör bara någon som mitt i allt sjunger med, någon som andas, någon som gråter, raspandet av kläder, fötter mot golvet. Slow motiondansen är inte glad, inte lössläppt, inte glamorös. Den är spöklik. Traumatiserade, inneslutna i sina egna världar gungar och blöder de dansande med söndriga strumpor och malplacerat festliga kläder. I en cirkel omkring dem står människor stilla, väntande? De som våldfört sig och som inte kan lämna sina offer? Som offren inte kan lämna?

Utställningens andra tema är ytan inverterad. Jo, det går att identifiera installationerna som montrar för ljusreklam och kanske lite mer än så: de är nästan vända liksom ut och in, och vi ser sladdar och stöpslar och lysrör och bländande flackt ljus – och en bild. Den avbildade tittar tillbaka på oss bakom sitt galler av lysrör – och här måste jag nästan skratta åt mig själv för alla funderingar verket sätter igång. Storebror, konsumtionsvaneiakttagare, fånge i egen fälla? På en andra monter är lysrören övermålade till irakiska palmer efter en bombbrand och associationerna tar en ny riktning.

I sin lågmälda intensitet väcker utställningen hos mig en djungel av tankar och associationer. Vi lever på villkor dikterade av system vi egentligen inte har en aning om hur de fungerar under ytan – elektriciteteten, nationalekonomin, varukoderna. På det medmänskliga planet lite på samma sätt, ytor i form av statusindikatorer. Det är bra med ytor, de är nödvändiga men de är som elden, goda drängar men dåliga husbönder. Blir de våra husbönder förpuppas vi och tappar sambanden som ger ytorna mening. Individualism-medaljens baksida är individer inkapslade i sina egna ytor, oförmögna till balansupprätthållande växelverkan med medmänniskor och omgivning? Resultat: våld?

Abidin har råd att vara anspråkslös. Efter att han kom från Irak år 2000, och Finlandsdebuterade med en fin liten måleriutställning i Kabelfabriken, har han kompletterat sin konstnärsutbildning vid Konstakademin och gått, som man säger, från klarhet till klarhet. Han jobbar hårt och hans cv berättar om 3–5 soloutställningar och ett tiotal grupputställningar årligen runtom i världen under de senaste åren, bland dem två, 2007 och 2011, i Venedig. På Kiasma ställde han ut solo år 2010. Och det han ställt ut har genomgående varit starkt, engagerat och engagerande.

 

Bianca Gräsbeck

Adel Abidin: I love to love… Forum Box, till 24.11.2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.