Diskussionen om Finlands roll i Arktis har rullat på lite vid sidan om under hösten. Visserligen lyckades Sini Saarela och Greenpeace lyfta frågan om oljeborrning i Ishavet lite högre upp på agendan för en stund, men den mediala logiken gick bara att bemästra i en viss utsträckning. Ur oljeindustrins synvinkel är det tur i oturen att medierna ägnat betydligt större uppmärksamhet åt Saarelas öde, förhållandena i fängelset och det juridiska efterspelet än åt de borrkronor som är ämnade att penetrera ishavets botten (även om det först nämnda naturligtvis inte är oviktigt).
I övrigt har den finländska sakdiskussionen om Arktis snarast tagit avstamp i Finlands arktiska strategi, det principbeslut som regeringen publicerade i augusti. Strategin försöker ge ett helikopterperspektiv på affärsmöjligheter, miljöfrågor och internationella relationer i Arktis. Ett stort antal teman behandlas på ett strukturerat sett, men utan någon tydlig inbördes prioritering – allt är ”viktigt”. Till exempel nämns renskötsel i positiva eller neutrala ordalag ungefär lika ofta som oljeutvinningen, även om det inte är svårt att gissa vilken verksamhet som är högintressant ur ekonomisk synvinkel.
Kanske är det därför strategin ger ett intryck av att vara en kattens dans kring het gröt: det går liksom inte att säga rakt ut att de stora affärsmöjligheterna uppkommer i och med utvinningen av naturresurser – olja, gas och mineraler. Också om finländska företag inte själva skulle vara de som borrar eller gräver, uppstår efterfrågan på deras tjänster på grund av att någon gör det. Detta är ingenting regeringen vill ifrågasätta eller ens problematisera. Snarast betraktar man den framtida exploateringen som ett oundvikligt faktum som Finland kan dra nytta av. Om vi bara gillar läget kan vi få en bit av kakan.
Detta framgår i inledningen av strategin, i ett stycke som försetts med fet stil: ”Finland är en aktiv arktisk aktör som genom internationellt samarbete på ett hållbart sätt kan förena möjligheterna till affärsverksamhet med de speciella krav som den arktiska miljön ställer”.
Vidare heter det: ”I den arktiska regionens brytningstid verkar Finland för att främja hållbar utveckling […] Samtidigt är Finland med om att främja exploateringen av de ekonomiska möjligheter som öppnar sig i de nordliga regionerna. Dessa två mål är inte motstridiga och utesluter alltså inte varandra, såvida den ekonomiska utvecklingen sker inom de ramar som miljön ställer på verksamheten […] i de känsliga arktiska områdena”.
Det är klart att människan och hennes samhälle är beroende av en viss exploatering av naturen för sin överlevnad. Det är också möjligt att vänstern och miljörörelsen ibland alltför reflexmässigt motsätter sig alla större industriella projekt. Det finns ekonomisk verksamhet och exploatering som kan vara ekologiskt hållbar, eller vars miljökonsekvenser åtminstone kan hållas på en acceptabel nivå. I Arktis finns det (som strategin också påpekar) andra verksamheter än renskötsel som kan utvecklas: ansvarsfull turism, ekologiskt nedkylda serverstationer och energieffektivare handelsrutter, om Nordostpassagen öppnas.
Men att regeringen å ena sidan erkänner hur problematisk den globala uppvärmningen är för Arktis och hur känslig miljön runt Ishavet är och å andra sidan dräglar över affärsmöjligheterna som oljeutvinningen ger upphov till, visar utan vidare på en sådan motstridighet som man förnekar. Att Finland – vilket strategin påpekar gång på gång – besitter specialkompetens då det kommer till bekämpning av oljekatastrofer är i sig bra, men att (eventuellt) kunna städa upp efter ett större utsläpp är på sin höjd att göra det ohållbara lite mindre ohållbart, vilket inte är det samma som hållbarhet. Regeringens definition av ”hållbar utveckling” i den arktiska strategin verkar därför ganska opportun. Ska begreppet ha någon meningsfull betydelse måste det också kunna innebära att man säger ”nej, tack”.
Fredrik Sonck
