Eva-Stina Byggmästar. Foto: Jan-Anders Broo
Eftersom jag också annars lever med hjärtat i halsgropen brukar jag konsekvent undvika alla former av undergångsprofeter, skräckhistorier och apokalypser. Livet är från min hypersvajiga horisont sett mer än tillräckligt spännande, för att inte säga chockartat, och det behövs inte ett uns mer dramatik. Det finns krig, förtryck och smärta så det räcker. Jag tillhör dem som inte får någon som helst kick av tanken på vampyrer, våldsporr och katastrofscenarier. Nej, jag vill inte bli avtrubbad, hårdhudad, vill inte skaffa mig vassa armbågar, lära att ta för mig och gå över lik. Jag tänker inte delta i den här masspsykosen – tänker inte sätta mina futtiga korvören på fiktivt våld i form av deckare eller krigsspel! Basta! Kalla mig moraltant bara!
Jag har fullt upp med att plåstra om alla trasiga själar, inklusive min egen. Nu vid förtiofemstrecket börjar konsekvenstänkandet ta över hela tanke- och känsloapparaten. Jag plåstrar om min omvärld, dagarna och nätterna räcker inte till, fast jag gnor på allt vad jag hinner med min lyrikmedicin, mina diktplåster och poembandage. Jag har av någon outgrundlig anledning tagit som min uppgift att gestalta skönheten och kärleken både ”i slott och koja”, där jag råkar snubbla över den.
Medveten om att science fiction-romanen Stengudarna (W&W, 2009) av Jeanette Winterson faktiskt kan kallas apokalyps, var jag och tummade lite grand på mina principer – tyvärr, ingen regel utan undantag – eftersom jag var alltför nyfiken på skildringen av den lesbiska lovestoryn mellan romanjaget och den vackra robotkvinnan Spike. Winterson verkar inte ha något emot att vara en lesbisk Jeanne d’Arc i motsats till Sarah Waters! Jag var alltså beredd att tumma på mina principer för att få ta del av hur den uppvaktande robot sapiens får till det med homo lesbo sapiens, eller om de får till det – men kanske också för att ens få en djupare inblick i Wintersons inställning till poesin.
Kulturen är klistret i samhället – att måla en tavla eller skriva en dikt är inte alls något neurotiskt navelskåderi, tvärtom uttrycker man med det ett kollektivt trauma, ett helt folks smärta och förtvivlan – i mitt fall varje levande varelses ömhets-, kärleks- och skönhetstörst. Konst och poesi är inte lyx för en utvald samhällselit, eller som Winterson – uppväxt i ett fattigt arbetarhem i Manchester i 1960-talets England – skriver i sin gripande självbiografi, Varför vara lycklig när du kan vara normal? (W&W, 2012), där hon lyckas få läsaren att känna att han/hon också kommer att orka kämpa mot misstroende och sadism och på samma sätt som författaren hitta sin egen överlevnadsstrategi, vilken stavas p o e s i:
”Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är.”
Simone de Beauvoir skrev i sin bok Ålderdomen att prosaförfattare på ålderns höst börjar ägna sig åt poesi och essäistik. Vad den åldrande lyrikern börjar ägna sig åt glömde hon att ta upp, men det är ju ganska självklart eller hur, den åldrande lyrikern fortsätter helt enkelt att ägna sig åt lyrik, det är i alla fall min stilla förhoppning. Hur som helst hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan Winterson börjar ägna sig åt poesin på allvar. Jag är nämligen övertygad om att hennes dikter skulle bli skönt skruvade och härligt absurda, rent av tragikomiska och surrealististiskt suggestiva. Jag hoppas dock att Winterson som lyriker satsar på att skildra den lesbiska kärleken och glömmer allt dramatiskt effektsökeri. För det är kärleken och skönheten som är nyckeln till världens hjärta.
Eva-Stina Byggmästar
är poet
