En devis som minimalisternas ”Less is more” är naturligtvis aldrig aktuell när det handlar om Eva-Stina Byggmästar, men i hennes nya samling Locus amoenus blir det för mycket av det goda, anser Sebastian Johans. 

När jag var en 23-årig litteraturvetarstudent älskade jag osprättade böcker. Jag njöt av den taktila retningen som de sprättade sidornas luddiga kanter gav upphov till, jag tyckte om umgänget med boken som objekt under det mödosamma sprättandet och jag kände mig som en skattletare när jag i brist på verktyg försökte tjuvkika på de dolda sidorna.

Men mest av allt älskade jag osprättade böcker för att de signalerade exklusivitet och drog ett streck mellan mig och en ointresserad pöbel som inte begrep sig på ”riktig” litteratur och som bara ville bli sockerhöga på skit som de hittade i sjaskiga pocketställ. Under samma period hade jag, bara halvt ironiskt, ett citat av Marcel Duchamp inläst på min telefonsvarare. Det löd på ett ungefär: ”För mig är konsten den enda aktivitet genom vilken människan kan förverkliga sig själv som verklig individ och lämna det animala stadiet.” Sedan växte jag lyckligtvis upp. Även om jag fortfarande har en tilltro till konsten som överstiger det rimliga, så insåg jag någonstans på vägen att i stort sett alla markörer av individuell exklusivitet är vidriga klubbemblem som uttrycker en tillhörighet till ett kollektiv som vill vara exkluderande. Och som därför egentligen inte kan anses tycka att det där kärnämnet – vilket det än är – som man säger sig älska är så jävla viktigt i alla fall. Förutom osprättade böcker och snorkiga citat kan motorcykelklubbsvästar och Jesusfiskar på bilar agera tydliga exempel.

Ja, ni fattar. En förtjusning inför osprättade böcker blev en mild och ganska hälsosam aversion, och det vore en lögn att påstå att jag inte blir besviken när jag ser att Eva-Stina Byggmästars lilla diktbok Locus amoenus kräver att jag ska ta fram kniven innan jag börjar läsa. Jag vill så gärna tro att Byggmästar vänder sig till ett större flertal än till oss som redan gillar hennes poesi och vet vad som väntar när vi, med delad framgång, sprättat upp sidorna med snygga och raka snitt. Den orädda ymnighet med vilken poeten strör sina blomsterblad omkring sig passar liksom inte ihop med ett exkluderande anslag.

 

Nybarockt paradis

Nu finns det i och för sig förmildrande omständigheter. Titeln Locus amoenus är ett antikt begrepp som beskriver en skyddad och idealiserad trädgård, vilket förstås ger de oklippta sidorna en väldigt bokstavlig innebörd. Vi flyr med Byggmästar till ett paradis och måste anstränga oss för att komma in. Det finns knappast någon svenskspråkig poet som kunde vara mer självskriven för att skriva fram en locus amoenus, och när vi väl borrar ner tårna i det overkligt gröna gräset får vi ungefär det vi har väntat på och en smula till: bullig buxbom, sensuella statyer, enhörningar med hjärtformade hovar, näktergalssång, häftiga sommarregn, näckrosor med tusen kronblad, lamm med himmelsblåa rosetter kring halsen, boudoirer och rubinröda rosenblad. Eva-Stina Byggmästar skriver kortfattat, merparten av dikterna landar på fem korta rader, men drypande. Här möter vi ett diktjag som vibrerar av förälskelse. Diktens du kan vara människa, miljö eller väsen, det är inte så viktigt vem eller vad som är ordens mottagare eller utlösande faktor. Det viktiga är att denna eller detta finns och att diktjaget möts med samma brännande längtan:

 

Du vill

ha mig i din närhet,

du vill att jag är hos dig

på samma sätt som vattnet

sorlar genom äppelträdens

grenar och rosor doftar.

 

En devis som minimalisternas ”Less is more” är naturligtvis aldrig aktuell när det handlar om Eva-Stina Byggmästar. Men med Locus amoenus passerar vi också den omskrivna frasen ”More is the new less” och kastar oss med huvudet före i en flod av honung, lönnsirap och varje färggrann likör man kan hitta i en välsorterad tax free-butik. Ett nybarockt pastoralt avgrundsvrål är möjligen en beskrivning som ligger hyfsat nära sanningen.

Jag brukar slås av att Byggmästar gång på gång klarar av att överlasta sina dikter med skamlösa känslor av lycka utan att de stjälper över ända. Men här uppstår faktiskt en däst övermättnad. Sidorna kanske inte är osprättade utan helt enkelt igenklibbade av allt socker.

”Jag ska lära mig att tala / om endast behagliga och ljuvliga ting / i din närhet!” skriver Byggmästar i samlingens avslutande dikt. Och visst behärskar hon just den konsten bättre än nästan alla andra. Det blir aldrig banalt, bara så väldigt mycket att jag tappar koncentrationen. Hon må behärska den förtrollande trädgården, men jag möter hellre Eva-Stina Byggmästar utanför Locus amoenus där det finns en vardag som erbjuder åtminstone en liten knastrande kontrast.

 

Sebastian Johans 

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus. Ellerströms, 2013.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.