Med entusiasm och elegans beskriver Tuva Korsström ett halvsekel finlandssvenska författarskap i mastodontverket Från Lexå till Glitterscenen. Men den essäistiskt subjektiva formen och bristen på genomskinlighet gällande metodologin väcker frågor hos Eva Kuhlefelt.
”Tiden har sprungit förbi de stora enmanslitteraturhistorierna” konstaterar kulturjournalisten och essäisten Tuva Korsström i förordet till Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960 – 2013. Korsström tog sig an uppdraget, ursprungligen formulerat av Schildts förlag, att komplettera Thomas Warburtons Åttio år finlandssvensk litteratur (1984) med en ny litteraturhandbok. Hon insåg dock uppgiftens vansklighet under arbetets gång. Slutresultatet kan med andra ord diskuteras men samtidigt imponerar det av flera orsaker. Korsströms stil är avslappnat elegant och hon är avundsvärt förtrogen med en i det närmaste oöverskådlig mängd böcker. Hennes förmåga att välja citat som exakt summerar ett helt författarskap är oöverträfflig.
Problematisk hybridform
Korsströms syfte har varit att beskriva den finlandssvenska litteraturens utveckling med fokus på författarskapen. Hon går kronologiskt men, enligt egen utsago, essäistiskt subjektivt till väga, från Christer Kihlmans 1960-tal till 2000-talet och Monika Fagerholm. Just denna hybridform kan uppfattas som problematisk. Å ena sidan är boken uppbyggd som ett litteraturhistoriskt översiktsverk. Författarskapen både grupperas tematiskt-ideologiskt och beskrivs skilt för sig. Grupperandet bidrar visserligen till läsbarheten men uppräknandet av namn och titlar ger samtidigt upphov till en katalogstil som understryker bokens funktion som referens- snarare än lustläsningsverk. Själva upplägget signalerar också en viss objektivitet. Å andra sidan är tolkningarna av enskilda texter, liksom fördelningarna av uppmärksamhet för olika författarskap, mycket subjektiva och ställvis aningen flyhänta.
Därför kan Från Lexå till Glitterscenen eventuellt kritiseras på samma grunder som de ovan nämnda enmanslitteraturhistorierna, genom vilka auktoritärt fastslagna ”sanningar” etablerats som litteraturhistoria. Korsströms bok kommer att vara viktig för kulturjournalister och kritiker, inom litteraturundervisningen och som introduktionsbok för studenter. Det är med andra ord inte helt irrelevant var tyngdpunkterna hamnar. Och om man tillräckligt många gånger och i tillräckligt många sammanhang upprepar ordet ”litteraturhistoria”, låt vara att förlaget inte längre presenterar boken som heltäckande, är det förmodligen vad den kommer att uppfattas som.
Behöver Jörn Donner 15 sidor?
Den nyare lyrikens frånvaro har redan rättmätigt ifrågasatts i samband med höstens debatt. Men också vad gäller prosan kan man fråga sig varför obalansen i utrymmesfördelningen för de olika författarskapen inte ges någon förklaring. Jörn Donners ”jag” kräver eventuellt ett eget kapitel, men behöver hans litterära produktion ägnas nästan femton sidor? Trots att Korsström betonar den finlandssvenska litteraturens ”befriande” ojämnhet behandlas en del av dessa ojämnheter mycket kort. Till exempel svischar Tom Paxal, Christian Brandt, Zinaida Lindén och prosaisten Henrika Ringbom förbi i rask takt medan röster som till exempel Kim Weckströms, Sonja Nordenswans och Marcus Prests inte hörs överhuvudtaget. Till exempel hade den sistnämnda med sin debutroman Pop (2011) förmått förskjuta perspektivet betydligt i Korsströms kapitel om de finlandssvenska mansbilderna.
Korsströms val att förankra författarskapen biografiskt kan också ge upphov till synpunkter. Till exempel är författarfamiljen Ågrens vedermödor ett stycke oerhört intressant person-och eventuellt kulturhistoria. För mig förblir det ändå oklart vad Korsströms detaljerade skildring rent konkret kan bidra med, till exempel vid läsningen av enskilda verk. I fallet Merete Mazzarella verkar tidningsintervjuernas relationsfokus lura bakom Korsströms tolkning av till exempel Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012), detta trots att boken lyfter fram en betydligt mer komplicerad skuldproblematik. Jag är likaledes osäker på om vi verkligen behöver upplysas om att en debutroman delvis bygger på författarens personliga äktenskapserfarenheter.
Språk och stil i skuggan
Inför vissa författarskap förlorar Korsström sin kritiska distans – en större genomskinlighet, det vill säga en öppen positionering i förhållande till materialet hade varit på sin plats. Att skriva om vänner eller bekanta är som känt inte helt oproblematiskt. Korsström hade också gärna fått ta upp frågor om språk och stil oftare, istället för att så konsekvent fokusera på det uppenbart samhällsrelevanta. Understrykandet av det tematiskt radikala på språkets bekostnad leder till en del skevheter i framställningen. Till exempel hyllas Rainer Alander för sin avsaknad av politisk korrekthet, medan Johan Bargums sena författarskap reduceras till något som i jämförelse liknar en harmlös söndagsutflykt i ett småtrevligt Svenskfinland. Christer Kihlmans Människan som skalv (1971) prickas för den ”pedagogiskt predikande” marxistiska överbyggnaden som enligt Korsström känns föråldrad, samtidigt som bokens konsekventa bekännelsevägran och påtagligt queera attityd förbigås. Läsningar av Pirkko Lindbergs eller Monika Fagerholms romaner hade kunnat lyfta rejält om texternas språkuppror hade getts större utrymme. En del författarnamn som Eva Wichman, Jarl Sjöblom och Irmelin Sandman Lilius får däremot den synlighet de förtjänar, uttryckligen tack vare Korsströms grepp.
Avslöjar myten
Den stora fördelen med Från Lexå till Glitterscenen är att den, förhoppningsvis slutgiltigt, lyckas torpedera myten om den finlandssvenska litteraturen som insnöat borgerlig och envist provinsiell. Korsströms entusiasm är av den smittsamma sorten och kommer med största sannolikhet att ge upphov till både läsningar och omläsningar – vilket givetvis är och förblir det allra viktigaste.
Eva Kuhlefelt
Tuva Korsström:
Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960 – 2013. Schildts & Söderströms, 2013.