Det finns en indirekt länk mellan den israelisk-palestinska konflikten och avtalet om Irans kärnprogram i kraftmätningen mellan shia- och sunnimuslimer. Iran står i spetsen för shiamuslimerna och Saudiarabien för sunniterna. Ett kärnvapenförsett Iran kommer ytterligare att stärka sina ambitioner i Mellanöstern och det är inte bara Israel som känner sig hotat av Iran, utan i viss mån också Saudiarabien. De har nu ett gemensamt intresse att förhindra en iransk hegemoni i regionen. Saudiarabien vägrar visserligen att bekräfta intressegemenskapen med Israel, men inofficiella källor förnekar den inte. Man kan utgå ifrån att en dylik bekräftelse i detta skede inte vore bekväm för Saudiarabien som är kritisk mot regeringen Netanyahus inställning till hur konflikten med palestinierna skall lösas.
Hittills anses heller inte förhandlingarna mellan Israel och Palestina, med USA:s utrikesminister John Kerry som pådrivare, ha lett till nämnvärda framsteg. Kerry kom senaste vecka med förslag till säkerhetsgarantier efter den israeliska bortdragningen från den blivande palestinska statens område. Båda parterna är beredda att förhandla om de aspekter i USA:s förslag som man inte accepterar, men klyftan mellan parterna anses vara för stor för att den ska kunna överbryggas under den återstående tidsramen på sex månader. Netanyahu tycks föredra ett temporärt avtal som berör en del av tvistefrågorna, men palestinierna är åtminstone i detta skede emot detta – man fruktar att det temporära blir permanent.
Beträffande avtalet med Iran om dess kärnprogram har Netanyahu haft fullt stöd i Israel för kampanjen mot kärnprogrammet. Han har betonat de farliga följder som det kan ha, inte bara för Israel, utan för hela Mellanöstern och en vidare region. Kampanjen anses ha stärkt det internationella samfundets vilja att vidta långtgående ekonomiska sanktioner mot Iran för att övertyga dess ledare om att avstå från kärnvapenoptionen.
Den före detta chefen för Israels underrättelseväsen Amos Jadlin hävdar att det nuvarande avtalet temporärt ändå bromsat det iranska kärnprogrammet genom att se till att uran inte anrikas till högre koncentrationer. Tröskeln till kärnvapenkapacitet är ändå lättöverkomlig vilket Netanyahu ser som ett misstag. Avsikten med det slutliga avtalet är att se till att Iran på en permanent bas inte befinner sig på denna lättöverkomliga tröskel till att kunna producera kärnvapen.
Netanyahu har därför accepterat USA:s förslag om att Israel ska delta i stormakternas försök att under det närmaste halvåret uppnå ett sådant avtal. Han utesluter inte att med militära medel förhindra att Iran utvecklar kärnvapen, men föredrar en diplomatisk lösning. Det finns i Israel de som i varje fall är emot en militär option.
I detta sammanhang konfronteras vi med ett fenomen som saknar motstycke i relationer nationer emellan. Under det senaste årtiondet har regimen i Teheran inte nöjt sig med en extremt anti-israelisk linje utan kungjort sin avsikt att förinta den judiska staten. Hur allvarligt skall man förhålla sig till ett så makabert hot? Det är ju ett hot som vår värld lyckligtvis inte har haft orsak att befatta sig med. Netanyahu säger att även om sannolikheten att detta sker skulle vara helt minimal är ett land som är föremål för ett sådant vanvettigt hot förpliktat att göra allt för att förhindra att det kunde förverkligas. Det skulle inte förvåna om Netanyahu i sin kampanj mot det iranska kärnprogrammet påverkas av att judarna på 1940-talet i hjärtat av Europa var utsatta för ett allvarligt menat försök till individuell och kollektiv förintelse.
Semy Kahan
är statsvetare och journalist, född i Åbo och bosatt i Jerusalem
