En av första världskrigets epiloger handlar om Åland; om hur det nygrundade Nationernas förbund fick till en fredlig lösning på en internationell konflikt. Man kan lugnt säga att Ålandsexemplet inte blivit stilbildande i andra konflikthärdar, men självstyrelsen lyfts fortfarande fram som inspiration för olika utsatta minoriteter. Det – i synnerhet den ”extrema” åländska enspråkigheten – ifrågasattes av Mikael Sjövall (SFP) i en Hbl-kolumn den 2 januari.
Sjövall har rätt i att attitydklimatet på Åland ibland är finskfientligt. Det finns en stor opinion som inte vill vika en tum från enspråkigheten, och en mindre grupp som kan uttrycka sig närmast språkrasistiskt. Också inflyttade finlandssvenskar kan få höra att de representerar en hukarmentalitet och gör bäst i att vara tacksamma och hålla mun.
Men Sjövall hamnar snett i sin kritik av enspråkighetens fundament. Den finländska tvåspråkigheten garanteras av grundlagen, som riksdagen kan ändra, medan den åländska enspråkigheten vilar på internationella traktat som riksdagen inte ensidigt kan påverka. Det är en viktig distinktion. Autonomin är heller inget åländskt påfund utan NF:s tröstpris då man körde över den åländska folkviljan – en förkrossande majoritet hade i början av 1920-talet tagit ställning för anslutning till Sverige.
Den grundläggande insikt som ofta saknas på den östra sidan om Skiftet är att det åländska lagtinget, på sina behörighetsområden, är ett lika suveränt parlament som till exempel Sveriges riksdag. Allt tal om att sätta ner foten börjar därför lätt att lukta stormaktspolitik i åländska näsor. Att finländska politiker tar ställning till den åländska språkpolitiken är naturligtvis i sin ordning, men det borde ske i samma jämbördiga anda som uttalanden om sverigefinnarnas situation, samt med vetskapen om att självstyrelsens folkrättsliga huvudsyfte är att fungera som ett språkskydd.
2014 är nationalismen betydligt mer nedtonad än 1914, men som tankestruktur existerar dess yttre hotbilder och inre lojalitetskrav fortfarande. Det finns en sannfinländsk variant, lika väl som en ”sannåländsk”. Och det finns också – hör och häpna – en sorts finlandssvensk nationalism. När Sjövall skriver att ålänningar ”skadar finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning på fastlandet” så ligger det förvisso en sanning i undertextens hotbild och lägesbeskrivning men i den mån lojalitetskravet riktas mot Åland träffar det tokigt, eftersom en stor del av ålänningarna inte vill betrakta sig som finlandssvenskar överhuvudtaget. Man studerar i Sverige, ser på svensk tv, läser svenska tidningar och upplever ingen större kulturell gemenskap med finlandssvenskheten.
Sen är det klart att Åland på grund av nationstillhörigheten (och finlandssvensk immigration) också har många gemensamma intressen med Svenskfinland, i praktiken ofta SFP. Men politiskt intressanta är förstås de situationer där positionerna är antagonistiska. Förutom frågor om språkundervisning gäller det till exempel det, principiellt rimliga, kravet på en åländsk EU-parlamentariker – det parti som har mest att förlora på att ett av Finlands 13 mandat vigs åt Åland råkar vara SFP. På Åland har en bojkott av EU-valen diskuterats, men inför parlamentsvalet 2009 gick en del av det åländska partifältet in för en kohandel med SFP där man i utbyte mot kandidatur på deras lista fick utse en åländsk specialmedarbetare till parlamentarikern. Utan samarbetet hade SFP knappast fått ett mandat, men också ur en pragmatisk åländsk synvinkel föll projektet väl ut, och en liknande allians har upprättats inför valet i maj.
Så när Sjövall skriver att anledningen till de finländska partiernas tysthet visavi Åland beror på att där inte finns några röster att hämta, förhåller det sig precis tvärtom: Ska det bli någon SFP-representation i Bryssel framöver krävs drygt 10 000 åländska röster i maj. Inte undra på att Carl Haglund snabbt försökte gjuta olja på vågorna med några överslätande uttalanden om att han inte ser några större problem med den åländska språkpolitiken.
Fredrik Sonck
