”Den här boken är ett monster”, skriver Lars Norén om sin dagbok. Den är en 1440 sidor lång, tät text, både personlig och universell. Ett monster som ideligen biter sig själv i svansen – något som berikande böcker ofta gör, skriver K. A. Andreas Holmström.
Läsaren kliver in i det som Lars Norén kallar sitt enda långvariga hem, dagboken, två månader efter att den förra avslutats. För de som läste den känns mycket igen i En dramatikers dagbok 20052012: göromålen, mötena, arbetet, dagarnas ständiga upprepning, ambivalensen inför existensen. Och det omisskännligt norénska språket, de korthuggna, avskalade meningarna och de tvära kasten: ”Lördag, igen. Dagarna brinner upp, och inget är kvar. Vi kan inte rädda något, till vad. Jag repeterar mitt liv och i samma ögonblick det närmar sig en fulländning har det upphört att existera och glömmer sig självt. Vi har haft en underbar arbetsvecka.” Men dramatikern håller på att åldras, döden träder alltmer in i hans liv, fast symptomatiskt nog kryper även livet och framtiden in, i form av en dotter.
Lars Norén har alltsedan 60-talet skrivit sitt liv, haft sitt hem i det skrivna, då under rubriken poesi. Fursteslickaren gjorde skandal på Dramaten 1973, och från tidigt 1980-tal har dramatiken utgjort hans huvudsakliga hemvist. På 90-talet blev även regisserandet allt viktigare för Norén, bland annat på Riksteatern där han också blev konstnärlig ledare. Tandempjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud är alltjämt bland det märgfullaste han gjort, flera av de borgerliga dramerna är inristade i teaterns evighet, och 1997 års Personkrets 3:1 var en ångvält som fortfarande känns i kroppen. Ingen svensk dramatiker har visat upp människans smutsighet och värdighet med samma skärpa som Lars Norén. I dagboken skriver han ”jag gör föreställningar för minnet”, och detsamma kan sägas om allt han skriver. Och det är i minnet tyngden får sin tyngd, och betydelsen sin betydelse.
Märgens poesi
Under åtta år skriver Norén sina dagar, det lilla – inköpen och promenaderna, varvas med det stora – den livsnödvändiga teatern. De två vuxna döttrarna är ständiga gestalter i hans liv, den han träffar ofta och den andra mer som en ond skugga – som inte vill träffa honom. Relationen med en kvinna, i boken kallad A, slits mellan innerlig passion och djup vånda. Redigerandet av den förra dagboken upptar också en hel del tid under de första åren, och bidrar till både insikter och dubier gällande dagboksprojektet. Under somrarnas gotlandsliv finner han ro i trädgårdsarbetet, men inte till att skriva. Han åtar sig regijobb i Berlin och i Paris, det inhandlas dyra kostymer, ”som belöning”. Snart gifter han sig med A, de får barn, men de ständiga slitningarna gör förhållandet omöjligt. Han lämnar Riksteatern för Folkteatern i Göteborg där repetitionsanteckningar interfolieras i dagboken, men lunginflammation och KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom) gör att han så småningom tvingas sluta med regisserandet och det konstnärliga ledarskapet. Och medan åldrandet söker sig mot döden blir också de sedan länge avlidna föräldrarna mer närvarande hos honom.
Liksom sitt liv rådbråkar Norén hela tiden sitt språk, han blir trött på sina egna manér och sina upprepningar. Han frånsäger sig den rutinmässiga formuleringen, vill komma bort från metaforiken. Det Norén vill ha är ordens verkliga innebörd, han vill in till språkets skelett. Vilket skrapar fram en särskild sorts skönhet, en märgens poesi. Och dagboksskrivandet tycks väcka språklusten hos honom, inte minst några avsnitt som kallas ”Osynlig dagbok” – som påminner starkt om den egenartade Filosofins natt som kom förra året – präglas av en extra densitet. Och nu på äldre dar ska han bara skriva och ta hand om den lilla dottern. Så ser de sista åren i dagboken ut, skrivandet av den nyligen uppsatta tretimmarspjäsen 3.31.93 och den kommande prosaboken Ingen, parallellt med den delade vårdnaden av dottern.
Måste skriva
När Norén skriver om dottern blir det problematiskt, en problematik som delas med Facebookfolk som exponerar sina barn före de får en chans att opponera sig mot exponerandet. Norén vill skriva ned sitt liv med sin dotter så att hon ska få några minnen av sin, numera 69-årige, far. Vilket lämnar den ofrånkomliga frågan: varför då publicera? En fråga som lämnas obesvarad, men han ställer den åtminstone.
Denna publiceringsproblematik blir också en kall kil mellan honom och A. Hon slår nämligen bakut när det uppdagas att (den förra) dagboken ska ges ut. Norén stryker en del, men vissa saker vill han inte ta bort. Dagboken borrar ett förtroendehål i deras relation, men fortsätta skriva måste författaren ändå. Han lovar att inte skriva om henne, men skriva om henne måste författaren ändå. Författaren som amöba, författaren som likt ett barn måste göra tvärsemot. De bilder han får i huvudet måste skrivas ned. En tid efter att A gjort abort, vilket han opponerade sig emot, ”får han bilden”, skriver han, ”hon fortsätter att göra abort”; men varför måste han publicera det?, vad betyder sådana ord för henne?
Oavsett vad, måste Norén ändå skriva, det är det enda han måste (och möjligen ta hand om sitt barn). För smärtan som skrivandet och dess konsekvenser innebär för honom tycks göra honom levande, och den svavelosande kritik han får ställer honom i den position där han vill vara – utanför, blottad och hemlös. Hemlösheten är den beståndsdel som många av hans kritiker inte kan hantera, de bedömare och läsare som stannar vid personpåhoppen (som även förekommer i denna del) gör sig en otjänst. De glömmer det allmängiltiga i Noréns personliga prosa, det som ligger bortom personen och individen. De ser inte att det i hemlöshetens poesi ryms hoppet om en hemkomst.
En dramatikers dagbok 20052012 är ambivalent, och den ska vara ambivalent. Den ska kännas, den ska bita sig i svansen. Man ska bli förolämpad, påverkad, rörd, annars betyder den ju föga eller inget. Litteratur som inte märks, som inte upprör känslor blir meningslös. Och det utanförskap och den hemlöshet Lars Norén uttrycker är heller inte bara hans personliga, han har alltid identifierat sig starkt med judarna och deras historia, den globala hemlöshetens tragedi. Han gör också alltid reflektioner om världen och människans plats i den, blir aldrig en navelskådare. Han är fortfarande en klart kännbar termometer i samhällets röv.
Måste bli bättre
Temat med alltings upprepande är starkt i boken, dagarnas likformighet, människan som inte förmår förändring. Men Norén är förunderlig på det sätt att tanken alltid är i rörelse, att språket hela tiden föds på nytt. Och genom hela boken läser han Heidegger, (”Om man vill bli förvirrad ska man läsa Heidegger”), det gör en människa som vill fortsätta utvecklas och hela tiden ifrågasätta sig själv.
Dagboken har också fler inslag av reflektion, upprättande och ånger än den förra, ett mer försonande tonläge. Jag får även känslan att Lars Norén skriver för de ofödda, till de som ännu är döda; skickar ett skarpt spjut in i framtidens töcken. Han vill tillhöra hela mänskligheten, även de som inte fötts än, han vill tillhöra hela världens levande litteratur. När Harold Pinter dör slår Norén fast att ”nu är de två stora obönhörligen borta, de som mer än några andra formulerat nittonhundratalets osäkerhet och fruktan” (Pinter och Beckett), vilket får honom att känna att han måste skärpa sig, ”måste bli bättre”. Han jämför sig således med dessa giganter – med all rätt – för Noréns texter, och hans dagböcker inte minst, har blottställt vad det innebär att vara en mänskospillra i kvarlevorna efter nittonhundratalet, med formuleringar som klättrar in i skelettet, med ord som kommer att gå med mig in i oändligheten.
Lars Norén: En dramatikers dagbok 20052012. Bonniers, 2013.
1 kommentar
[…] https://www.nytid.fi/2014/01/noren-och-den-hemloses-dagbok/ […]