Tre år efter att den arabiska våren startade befinner sig Tunisien i en demokratiseringsprocess, medan läget i Egypten är bekymmersamt, skriver Semy Kahan.
Den 27 januari hade tunisierna skäl att vara nöjda. Efter en lång process och krisartade konfrontationer godkände parlamentet med överväldigande majoritet den nya konstitutionen.
Konstitutionen säger att islam är landets religion, men erkänner inte den religiösa sharialagen som finns kvar i den egyptiska konstitutionen, också i den version som reviderades under Mursiregimen. Den tunisiska konstitutionen garanterar religionsfrihet och en sekulär bas för lagstiftningen samt jämlik kvinnlig representation i olika politiska organ.
Även om den arabiska våren förlöpt förhållandevis lugnt i Tunisien – speciellt i jämförelse med Syrien, men också i jämförelse med Egypten, Libyen och Jemen – är det ingen lätt process som tunisierna genomgått med stormiga demonstrationer och mord på två oppositionspolitiker. Trots meningsskiljaktigheter mellan religiösa islamister och sekulära partier har man till slut ändå lyckats nå samförstånd. Detta i motsats till Egypten där konfrontationerna mellan Muslimska brödraskapet och de sekulära kretsarna fått allt våldsammare former.
Tunisiska val
En orsak till detta är att Tunisiens Ennahdaparti utgör en moderatare version av det muslimska brödraskapet, vilket har underlättat dialogen med de sekulära partierna. Det anser forskaren Bruce Weizman som är specialiserad på Nordafrika och verkar vid Tel Avivs universitet. Dessutom har Tunisien ett nätverk av politiskt aktiva medborgarorganisationer, vilket skapat ett tolerantare och mera samförståndsskapande klimat. Landet har också en inflytelserik fackföreningsrörelse. Den av Ennahdapartiet dominerade regeringen har samtyckt till att avgå och en temporär regering, som i huvudsak består av teknokrater, har bildats. Den skall förbereda parlamentsvalen och valet av en ny president inom 2014.
Även om Tunisien alltså har utsikter att avancera i demokratisk riktning, har åren efter revolutionen inverkat negativt på landets ekonomi, med bland annat cirka 20 procents arbetslöshet, vilket särskilt drabbat de unga. Tunisien är i starkt behov av utländska investeringar och de reformer Världsbanken krävt för att bevilja lån antas väcka missnöje bland en del av befolkningen. Reformerna kan, enligt Habib Sayah vid det tunisiska institutet för en liberal och fri marknad, bli en utmaning för den kommande permanenta regeringen.
Armén stark i Egypten
I Egypten har det nu blivit klart att general Abdul Fattah al-Sisi kandiderar i vårens presidentval. Vem är al-Sisi? Han utexaminerades från Egyptens militära akademi år 1977 och fortsatte sina studier bland annat i USA. Han har haft olika mindre inflytelserika poster i armén, men efter revolutionen år 2011 blev han utnämnd till chef för det militära underrättelseväsendet. Mursi utsåg sedan al-Sisi till arméns överbefälhavare och försvarsminister.
Detta hindrade inte al-Sisi att ett år senare att göra slut på Mursis och Muslimska brödraskapets islamistiska regering. Vi gjorde detta på folkets uppmaning, förklarade al-Sisi, men det som skedde i Egypten den 30 juni 2013 var utan tvivel en militärkupp, visserligen med stöd av befolkningen – främst av dess sekulära skikt.
Sen dess har Mursi och Muslimska brödraskapets andra ledare ställts inför rätta anklagade för att bedriva terror. al-Sisi och den temporära regeringen för en intensiv kampanj för en total delegimitering av Muslimska brödraskapet.
al-Sisi har i det stora hela gjort ett slut på det kaotiska tillstånd som har rått i Egypten sen Mubarakregimens fall. Visserligen har en extrem islamistisk grupp, Beit-el Maqdis tillhörande al-Qaida, nyligen utfört några allvarliga terrordåd både på Sinaihalvön där de har sina baser och i Kairo och andra städer, men al-Sisi har nu på allvar gått inför att ”rengöra” Sinai från Beit-el Maqdis. Detta har ytterligare ökat hans popularitet och torde ge honom en stark medvind på vägen till presidentposten. Oppositionella röster gör sig dock hörda bland de unga sekulära egyptier som stod i spetsen för revolutionen mot Mubarak. De fruktar att Egypten är på väg mot en ny autokrati.
Egyptens nya konstitution godkändes i januari av 98 procent av väljarna, men bara 36 procent deltog i folkomröstningen. Bland dem som bojkottade valet fanns förutom Mursianhängare också besvikna unga revolutionärer som bland annat kritiserar den starka ställning armén fått i konstitutionen. Armén får till exempel utse försvarsministern och dess budget kontrolleras inte av parlamentet.
Tahrirtorget
Går Egypten mot en ny auktoritär regim? Kan den nya konstitutionen bromsa en sådan utveckling? Den begränsar ändå presidenten till två mandatperioder och han kan i extrema fall avsättas av parlamentet.
Om dessa bromsar fungerar beror bland annat på hur konstitutionens paragrafer kommer att tolkas, säger den israeliska Egyptenforskaren Mira Zoref. Han anser att om al-Sisi leder regimen i en autokratisk riktning kommer ”Tahrirtorget” i högre grad än konstitutionen att förhindra en sådan utveckling och han riskerar i så fall att sluta på samma sätt som Hosni Mubarak.
Semy Kahan
