De blomster som i klassamhället bor

av Fredrik Österblom

Arbetarlitteraturen behöver bli lokal, konkret och förändringsdrivande, säger författaren Johannes Anyuru som nyligen besökte Helsingfors med anledning av den finska översättningen av hans roman, En storm kom från paradiset. Ny Tid träffade honom för ett samtal om litteratur, klass och pantrar.

På många håll talas det om att Sverige upplever en ny våg av arbetarlitteratur. Enligt Johannes Anyuru är det dock endast en liten del av den potentiella litteraturen som kommer till tryck.

– I Sverige är det nog så att mycket av arbetarklassens litteratur istället blir musik. De som på 1930-talet skulle ha skrivit dikter skriver i dag musik och låtar. Det är mitt intryck av att ha arbetat i arbetarklassförorter. Det finns en väldigt stark känsla för lyrik, för berättelser, för det som skulle kunna bli litteratur, men den känslan kanaliseras in i musik istället.

Till skillnad från situationen under den svenska arbetarlitteraturens blomstringstid på 1930-talet finns det i dag inte samma tro på litteraturens frigörande kraft.

– Folk har inte samma känsla för att litteraturen kan befria, förvandla och förändra. Såsom de klassiska arbetarförfattarna Harry Martinsson, Moa Martinsson, Sonja Åkesson hade. Det finns ett helt spektrum av folk som har skrivit litteratur och som också var förankrade i en folkrörelse i Sverige.

 

Snudd på klassförräderi

Även i dag finns det en tryckt arbetarlitteratur i Sverige, med författare som Johan Jönson, Eija Hetekivi Olsson, Jenny Wrangborg med flera.

– Men litteraturen används inte lika mycket av en folkrörelse. Min känsla är att det inte på samma sätt finns ett folkbildningsprojekt, ett socialt program som handlar om att lyfta upp befolkningsskikt i bildningen och ljuset. Och eftersom det inte finns, så finns det inte samma sorts arbetarlitteratur.

Anyurus erfarenhet är att skrivandet i nuläget sällan betraktas som en möjlig del av en arbetaridentitet.

– Man sugs väldigt fort upp i en kulturell klass. Arbetarlitteraturen nuförtiden har nästan ett element av klassförräderi. Inte direkt förräderi men man känner sig inte som en del av arbetarklassen. Det fanns en speciell tid på 1900-talet när man kunde skriva litteratur och förbli en del av arbetarklassen. Jag tror inte att man kan det längre – sett från arbetarklassens ögon, från sig själv, och från etablissemanget.

Dagens litteratur bör dock inte vara för hastig att mäta sig med 1900-talets, eftersom det riskerar att ge en för snäv bild av vad som ska inkluderas i begreppet arbetarlitteratur.

– Jag tycker att det som ofta kallas för invandrarlitteratur är arbetarlitteratur, och att man gör den en otjänst när man kallar den för invandrarlitteratur eftersom det är ett så apolitiskt begrepp.

Likväl hade den gamla litteraturen en materiell grund för skapandet som saknas i dag. Den hade en egen rörelse och offentlighet.

– Jag tror att det skulle vara nödvändigt att bygga upp en motoffentlighet som inte handlar om att bli älskad av borgerliga kultursidor. När jag håller skrivkurser och dylikt i förorter träffar jag arbetarungdomar, och där finns ingen som helst känsla av att det finns någon tidning eller något medium som uttrycker deras begär och tankar eller säger något om deras värld.

 

En egen röst

Pantrarna för upprustning av förorten är en grupp som sysslar med stadsdelskamp och kvartersorganisering i Biskopsgården i Göteborg och i Malmö. Anyuru har lett de göteborgska Pantrarnas skrivverkstad, som rönt mycket uppmärksamhet med vissa av sina texter. Ett exempel är en debattartikel som publicerades i Aftonbladet ifjol – Vår generation kommer flippa ur, som skrevs av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovic och handlade om det så kallade Instagramupploppet. I den dagliga verksamheten har arbetet till stor del bestått av att experimentera med olika metoder och tekniker som Anyuru hittar på i stunden.

– Det handlade mycket om att få dem att skriva såsom de pratar. Man träffade ungdomar med ett fantastiskt levande språk, fullt av humor, slang, kreativitet och liv. De kan sitta och prata i en timme och man lyssnar helt trollbunden på deras berättelser och det finns en litterär kvalité i rösten. Bara i sättet att prata finns hela deras liv.

Anyuru märkte hur hämmande skolsvenskan var för sättet att skriva. När det ska skrivas så faller många in i att formulera sig på det officiella politiska språket.

– Rösten bara dör och det blir träigt och tråkigt. Mycket av mitt arbete bestod i att befria rösterna. Vi gjorde saker som att spela in varandra, och så skrev de ner det på papper, och imponerades av hur det ser ut nedskrivet.

 

När politiken blir påtaglig

Förutom att skrivverkstaden haft inflytande på ungdomars skrivande har den också haft inflytande på Anyuru själv.

– Det förändrar mitt sätt att se på världen och på politik att jobba med Pantrarna. Det är riktig, påtaglig politik som de sysslar med.

Efter att ha fått erfarenhet av Pantrarnas verksamhet upplevde Anyuru att mycket annat handlade om positionering och ytliga former av identitetspolitik.

– När man har sett hur konkret lokalt förankrad politik ser ut, då blir många andra saker väldigt ihåliga. När man har jobbat med ungdomar som vill att fritidsgården ska öppna igen, eller vill ha belysning på sina gator för att kunna gå hem från spårvagnen utan att vara rädda.

Tillsammans med Anyuru har Pantrarna även inlemmat litteraturen i den bredare verksamheten.

– Vi har skrivit dikter om den politiska kampen och läst upp dem i samband med en större social rörelse med massor av andra ungdomar som gör andra typer av saker.

Här har litteraturen hittat sin plats mitt i kampen för att driva igenom konkreta förändringar i ett lokalområde.

– Det blir svårt att sedan gå och lyssna på någon som talar om vad Žižek tänker om Hitchcock, och tycka att det är politik. Det förändrar ens sätt att tänka, och skriva.

 

Fredrik Österblom


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.