Inte ett spår av den skrattande strimman

av Carita Nyström

Självfallet har också en pjäsförfattare viss ”poetisk frihet”, när hon/han iscensätter en författares liv och dikt. Uppdraget blir emellertid särskilt krävande då det rör sig om en mytomspunnen diktare, vilket definitivt gäller Edith Södergran. Cilla Back har deklarerat att pjäsen inte kan ses som en biografisk framställning av Södergrans liv, utan mer som en dramatisering av hennes diktvärld. Pjäsens titel Edith – Skrattande strimma av en scharlakanssol är fulländad som sammanfattning och definition av Södergrans dikt, om än inte av hennes liv.

Cilla Backs uppsättning är uppbyggd kring renodlade och förkroppsligade sinnestillstånd, men hennes text och regigrepp känns svulstigt och – vad värre är – mytpåsmetande. Pjäsens förhöjda röst- och känsloläge understryker Södergrans överspändhet. Och pjäsens bild av henne verkar tyvärr besläktad med hennes värsta belackares invektiv.

Var blev Ediths skälmskhet och koketteri av? Som hennes dikter är fyllda av? Hennes sensualitet som fotografierna vittnar om? Av dessa att döma var Edith mycket modemedveten och att klä henne i slarvigt linne upplever jag som missvisande. Så understryks sjukligheten, överspändheten och får henne att framstå som en hospitalspatient. Maria Salomaas tolkning av rollen är ändå både berörande och intensiv. Ett verkligt kraftprov.

Modern Helena Södergran i Ylva Ekblads utmärkta, strama tolkning framstår i jämförelse med den verkliga, mer matronelika Helena Södergran ändå som missvisande. Det ängsliga beskyddandet av dottern och det ständiga bolmandet är däremot med verkligheten överensstämmande.

Porträttet av Hagar Olsson känns också egendomligt främmande. I Maria Udds tolkning framstår hon som alltför matronelik. Den sökande intellektuella författaren ser jag inte ett spår av. En lustig tanke slår mig: borde Udd och Ekblad ha bytt roller?

Fadern tilläts ju aldrig spela någon större roll i Ediths liv. I pjäsen är han också en diffus, men ganska gripande gestalt i Markus Lyttz tolkning. Lyttz gör också ett par andra mindre roller, medpatienten Heinos och den helsingforsiska kultursnobbens. Den upprymda dansen med Heino på sanatoriet vittnar om det hektiska känslolivet på sanatorierna. Medan Jonas Bergqvist är välgörande sober i rollen som dr Muralt, sanatorieläkaren i Davos och objekt för Södergrans förälskade svärmeri.

Backs regigrepp är starkt stiliserat och personerna rör sig marionettlikt, ofta i symmetriska positioner. Jag upplever det som en strävan efter brechtskt Verfremdigung. Backs strama scenografi och Joonas Tikkanens fina ljussättning och textprojektioner står bra i samklang med regin.

Symmetrin blir också tydlig i föreställningens uppbyggnad. I den inledande scenen går barnet Edith fram mot publiken, i slutscenen backar den vuxna Edith bort från oss, in i skuggorna. Kvar blir skriften på väggen, hennes dikter. Vi befinner oss inne i Södergrans diktning.

För mig kvarstår dock, efter att jag sett två föreställningar, frågan om Cilla Back med sin pjäs gör en björntjänst åt Edith Södergrans lyrik? Jag tillåter mig att önska att hon haft tillfälle att stifta bekantskap med Agneta Rahikainens väl underbyggda bok Kampen om Edith, där mytbildningen kring Södergrans liv blottläggs och en mer verklighetstrogen bild av Edith växer fram.

 

Carita Nyström

 

Edith – Skrattande strimma av en scharlakanssol.
Text, regi, scenografi, kostym, musikplanering: Cilla Back.
Ljus- och videoprojektioner: Joonas Tikkanen. I rollerna: Jonas Bergqvist, Ylva Ekblad, Markus Lyttz, Maria Salomaa, Carola Sarén, Maria Udd, Lydia Backman. Urpremiär på Wasa Teater 12.9.

1 kommentar

Jesper Karlsson 2 oktober, 2014 - 17:11

Jag blir ganska provocerad av denhär recensionen. Jag har tyvärr inte hunnit se föreställningen – endast hört mycket gott om den, av folk vars synpunkter jag brukar uppskatta. Varför recenseras pjäsen som ett (bristande) biografiskt porträtt, när viljan uttryckligen har varit att skapa ”en dramatisering av hennes diktvärld”?
Är Edith S – liksom Mannerheim – så helig, att varje tolkning som berör person måste hedra det historiska porträttet?
Det är naturligtvis rätt och riktigt att ifrågasätta en föreställnings sanningsvärde, om produktionen gör anspråk på att innehålla detta. Men att bygga en hel recension på vad en föreställning INTE är, är väl knappast uppbyggande eller ändamålsenligt?

Jesper Karlsson, teaterproducent

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.