När galeasen Hoppet seglade in i Helsingfors i lördags kom den första av tre odysséer i hamn. Föreställningen Memories for Life hade den sista av sina många premiärer, nu på Teater Viirus som varit huvudman för odysséprojektet – ett projekt med samarbetsparter i elva länder och EU-finansiering på 1,2 miljoner euro.
Matilda Sundström, ledare för odysséprojektet och Viirus administrativa ledare, berättar att det fanns något i luften år 2011. Wall Street ockuperades, i Europa skars kulturbidrag ner och stödpaket till havererade sydeuropeiska ekonomier kritiserades. I Krakow ordnades en internationell teaterkonferens , och under det vanligen rätt sävliga mötet pyrde det.
– Vi kände att vi måste visa att det finns annat än misstro mellan folken i Europa. Alla tycker inte att Grekland får skylla sig självt när landet slarvat bort sina pengar. Vi ville göra något solidariskt.
Matilda Sundström och Michele Losi från italienska Scarlattine Teatro började diskutera sina gemensamma europeiska rötter. Odyssén var en lättillgänglig gemensam referensram.
– Havet förenar oss. Vi beslöt från början att turnerna med ett segelfartyg. Det skulle bli en samtida odyssé, helt konkret.
Snart var de fjorton samarbetspartnerna valda och syftet utkristalliserat. Våren 2013 kom det positiva bidragsbeslutet från EU:s kulturprogram och projektet sjösattes.
Gemensamma berättelser
Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström planerade den första produktionen. Ett av dess syften var tydligt socialt: att synliggöra en grupp i samhället som vanligen inte syns i offentligheten, åldringarna. Ett av Meeting the Odyssey-projektets grundsyften är att lyfta fram just åldringarna och en annan av samhällets mer osynliga grupper, ungdomarna. I Lundströms och den tjeckiska koreografen Lenka Vagnerovàs Memories for Life möts ungdom och ålderdom. I den fysiska föreställningen går två versioner av en person mot varandra, ung mot gammal, gammal mot ung. Föreställningens text bygger också på möten mellan unga och gamla: skådespelaren Pelle Heikkilä intervjuade personer på äldreboenden och förde deras berättelser vidare till de unga.
– Det visade sig snabbt att de livsberättelser vi fick höra var rätt lika oberoende av land. Dem vi mötte på äldreboendena pratade om kärlek, familj, längtan, om sorgen att mista någon älskad. Och om krig, säger Lundström.
Broar, inte bojkott
I slutet av maj 2014 seglade galeasen Hoppet in i hjärtat av St. Petersburg. Produktionens Rysslandspremiär var på teatern Skorohod Platform. Att produktionen spelade i Ryssland var ingen självklarhet, eftersom landets aggressiva politik i Ukraina under våren hade fått ensemblen att ifrågasätta sina motiv.
– Vilken är teaterns roll och uppgift i en krissituation? Åka eller inte åka? Det pratade gruppen mycket om, berättar Lundström.
Men till slut var alla överens: självklart skulle de spela i St. Petersburg.
– Den stunden vi slutar ha kulturutbyte är vi verkligen illa ute. Vi åkte för att möta den vanliga ryska publiken som inte har något att göra med landets politik. Konst och kultur är de medel med vilka broar kan byggas, säger skådespelaren Oskar Pöysti.
Premiären i St. Petersburg var en succé och att spela där var en symboliskt stor sak, menar Pöysti.
– Enbart byråkratin för att komma dit var fruktansvärd. Ännu ett par månader tidigare krävdes president Vladimir Putins underskrift för att få tillstånd att segla in i centrum av staden.
Samarbetspartnern Skorohod Platform får ständigt sin verksamhet saboterad av myndigheterna inom ramen för propagandalagstiftningen, berättar Pöysti. Påstådda bombhot har mer än en gång tvingat teatern att avbryta sina föreställningar.
Under premiärtalet underströk Matilda Sundström att gästspelet inte var ett stöd för Rysslands utrikespolitik.
Ringar på vattnet?
Veckorna på havet är viktiga för deltagarna personligen. Men vilken betydelse har projektet utöver det? Vad kommer odysséen att ändra på?
– Alla viktiga upplevelser skapar ringar på vattnet. De leder till saker som är omöjliga att förutse. De nätverk som skapats mellan länderna är värdefulla, säger Sundström.
– Värdet på ett sådant här projekt går inte att mäta. Fjärilseffekterna har vi ingen aning om, säger Pöysti.
Odyssén berör också vanliga människor i de länder dit den kommer. Föreställningarna baseras på intervjuer, den lokala befolkningen bjuds in för att skapa konst. I Helsingfors ordnades workshopar för skolelever från Munksnäs och Åshöjden under ledning av konstnärerna Heidi Hänninen och Valtteri Halmetoja. Ungdomarna pratade om kärlek med äldre personer de mötte på gatorna och utgående från mötena målade de väggmålningen Love is hard på Medborgarplatsen.
De kommande två åren forsätter mötena över generationsgränser på flera håll i Europa. Förhoppningsvis sprider sig ringarna på vattnet även bortom teaterfältet.
Sonja Mäkelä
Foto Jonatan Sundström
Memories for Life spelar på Viirus till den 12.9.
Läs också:
Konst för dem som redan förstår