Kappvändarnas stängda avdelning

av Erik Hallstensson

Hur tänker och lever medlöparna, de som för pengar och ros skull börjar arbeta med den påbjudna och riskfria kulturen? Tony Samuelsson målar upp en bild av Nazitysklands seger för att berätta något om detta. Frågan är om han behövt göra det.

Förlagets baksidestext slutar med att Kafkapaviljongen handlar om tro – tro på “litteraturen som den starkaste av påverkande krafter”. Det är en rätt bra säljfras. Romanköpare håller nog med om att litteratur är en kraft, böcker som stenar i forsen av bilder, filmklipp och kvitter. Den koncentrerade bokläsaren, säger resonemanget, tar till sig en värld som öppnar sig i en roman.

För Tony Samuelssons huvudperson är litteraturen en brutal kraft. Den kastar ned honom i säkerhetspolisens tortyrkällare, och upp igen, till en egen herrgård på bekvämt avstånd från Stockholms centrum. Sovjetunionen förlorar kriget på östfronten samtidigt som berättarrösten, den fiktive Sigge Eriksson, debuterar med en novellsamling. Sverige dras in i den tyska nyordningen av Europa. Svenska Quislingar i en svensk nationalsocialistisk och karismatisk rörelse tar makten. De klyver samhället mellan pålitliga svenskvänner och alla andra. Studenterna och litteratörerna runt Eriksson vill sprida sanningen om nazismen, bevara den litteratur som kan inspirera ett andligt motstånd mot fascistifieringen av tanken och själen. En efter en hoppar de av eller grips. Vinden vänder inte, utan sopar iväg flygblad och stencilerade manifest.

Andra intellektuella inställer sig för uppbåd. Efter att ha misshandlats och skilts från sin gravida flickvän får Eriksson besök i sin cell av en man som heter Kurt Robladh. Med det namnet i en kontrafaktisk roman kan det bara handla om en skurk – namnet är utvalt för att ingen ska kunna se några likheter med någon levande eller död. Robladh vet allt om litteraturens påverkande kraft. Han arbetar för den nya statens kulturpolitiska program. Efter Hitlers seger och den olyckliga freden måste författare, bra författare, skriva böcker om den nya tiden. Nazismen måste bort från svulstig våldsromantik och programromaner om modiga bönder. Dissidenter, riktiga författare, väljs ut av programmet och får författarkarriärer med lönsamma uppdrag som kulturbyråkrater. Priset är ett romanmanus: om det mänskliga tillståndet, utforskande av personliga levnadsöden eller glömskans mekanismer. Efter kampåren när rörelsen med våld, terror och val tog makten måste ett nytt själsliv skrivas fram. Generationen efter lägervakterna och frontkämparna måste ha sin litteratur som handlar om allt annat än samhällets politiska frakturer.

Sigge Eriksson accepterar erbjudandet. Det är inte så svårt att förstå. Han hålls fängslad, torteras och isoleras. Det som återstår är dubbellivet. Motståndet ligger skenavrättat och skakar någonstans i Eriksson. I det nya livet skriver han säljande skräck, men också romaner om livets stora frågor. Litteraturens kraft är det som räddar Eriksson och ger honom en behaglig tillvaro. Han har något makten vill ha. Litteraturen gör det också möjligt för den före detta idealisten att klyva livet i två delar. Kulturprofilen skriver en sak, medan författaren i samma kropp tänker och drömmer. Författaren skriver allt utom den sanning den hittar. Författarens frånvaro från världen fylls av makten.

Tony Samuelsson låter motståndet som Sigge Eriksson gömmer i bankfack och skrivbordslådor läcka fram till en skiss över ett slags lyckligt slut. Känslan av att det inte måste gå så dröjer sig kvar efter sista sidan. Litteraturens kraft? Den kan användas till mycket. Sannfinländarna (och Sverigedemokraterna) vill ha en mer nordisk och traditionell kultur. De behöver både utövare och byråkrater för det. Skulle de få som de vill finns det karriärer att göra, för den som inte tvekar inför att göra urval i stipendienämnder och kulturutskott. Det är inte bara i en annan, nazistisk, dåtid som makten över kulturen kan locka de bildade och kreativa.

Kafkapaviljongen, metafor för dubbellivets osynliga fängelse, fruktar alla säkerhetspolisens häktningslistor. Alltid listor och register. När jag gick igenom filosofen Rolf Lagerborgs brev i Åbo Akademis bibliotek dök en lista upp. ”Nazister vid Åbo Akademi”, snabbt nedklottrat på en gulnad baksida, ett tiotal namn. Vad göra av en sådan? Jag är ingen säkerhetspolis. Namnen i fyrtiotalets Svarta garde listas i huvudet: Tigerstedt, Stenius, Colliander. På listor över Stasis intressen i Finland saknas inte kulturpersonligheter. Vem av dem på listorna hade blivit Finlands Kurt Robladh, administrerat den nya kulturen, delat ut pris? Vem av dem har pratat med någon någonstans efter teater och bjuddrinkar, och listats?

Jag lägger tillbaka Lagerborgs lapp, noterar namnen.

Tony Samuelsson skriver in kända författare i sitt mörknande svenska fyrtiotal. Kända och alldeles verkliga politiker får också sina öden av Samuelsson. Det går att ha invändningar mot det. Det går inte att veta vem som hade gjort vad. Men det går inte heller idag att vara säker på. En övning inför den osäkerheten är att läsa och ta reda på vems historiska ärenden Samuelsson kan tänkas gå. Vem skildras som vad, och kan det finnas en förklaring till det? Kan vi läsa och förstå litteraturens påverkande kraft? Samuelssons roman handlar om en människa som har den i sina händer. Vaksamheten inför vem kraften egentligen tillhör får vi stå för själva.

Erik Hallstensson

Tony Samuelsson: Kafkapaviljongen. 447 sidor. Wahlström & Widstrands 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.