Claes Andersson: Short cuts I-III

av Claes Andersson

Claes Andersson är författare.

 I) Har Vladimir Putin planer på att angripa (annektera? invadera?) Finland?

Och: har det någon betydelse för utvecklingen hur vi själva beter oss?

I tv-kanalen Al Jazeera tillfrågades en talesman för Kreml vilka Rysslands planer var gällande Ukraina. Svaret var överraskande: vi vill att Ukraina skall bli som Finland, ett vänskapligt och neutralt land som håller sig utanför Nato och som vi kan lita på och utveckla ett mångsidigt samarbete med.

Trots att vår sittande (numera halvliggande) regering gång efter annan betygar att regeringen och presidenten är fullkomligt eniga och ense om vår säkerhetspolitiska linje, avslöjar praxis gång efter annan att vi i själva verket har två samtidiga och alldeles motsatta säkerhetspolitiska linjer.

Statsminister Alexander Stubb och försvarsminister Carl Haglund anser att vi så snabbt som möjligt skall söka medlemskap i Nato (Stubb har till och med sagt att vi inte nödvändigtvis behöver någon folkomröstning i frågan – det räcker om presidenten, riksdagen och regeringen kan enas om ett medlemskap).

Som det senaste schabblet gällande Finlands medverkan i de amerikansk-estniska luftkrigsövningarna klart avslöjade, har både president Sauli Niinistö och utrikesminister Erkki Tuomioja en annan syn på hur vår säkerhetspolitik bör skötas. Vi bör hålla oss utanför Nato, satsa på ett starkt eget försvar och utveckla försvarssamarbete med bland annat Sverige.

Och vi bör, så vitt möjligt, hålla oss på speaking terms med vår östliga granne.

Niinistö har också talat för att utveckla EU:s militära kapacitet och att utveckla beredskap för alla de nya metoder för cyberkrigsföring som den moderna teknologin möjliggör: den nya mediala desinformationen som har fått den sagolika benämningen trolling – trolleri.

Oenigheten när det gäller vår säkerhets- och försvarspolitiska linje kan tyckas vara en generationsfråga men är – naturligtvis – en grundläggande ideologisk vattendelare. Stubb och Haglund verkar tro att Nato, paragraf fem och Finland förvandlad till en stor militärbas kan bli vår trygghet och räddning.

President Niinistö har med sitt aktiva agerande och betonande av samtalets betydelse också i en trängd situation visat att han är realist och realpolitiker som vill fortsätta PaasikiviKekkonenKoivistoHalonens säkerhetspolitiska linje.

Tuomioja har under hela den tid som Ukrainakonflikten varit brännhet lyckats balansera mellan EU:s sanktionslinje och våra nationella intressen.

Men bäst att ta tjuren vid hornen och försöka beskriva vad ett Natomedlemskap i praktiken skulle innebära för oss.

Vår 1 300 kilometer långa östgräns skulle förvandlas till en kraftigt beväpnad konfliktgräns, i värsta fall den krigszon där huvudkombattanterna Ryssland och Nato (USA) står mot varandra.

Våra flygfält skulle byggas ut för att tjäna Natos amerikanska stridsflygkrafter.

Skulle Finland kunna vägra att ha strategiska kärnvapen på sitt område? Troligen inte. Vi skulle vara i samma situation som Norge, som visserligen inte öppet talar om sina kärnvapen, men man kan utgå från att åtminstone en del av de ubåtar som använder norska hamnar är försedda med kärnvapen.

Taktiska Nato-kärnvapen i St Petersburgs och Moskvas grannskap – har inte historien lärt oss hur vår granne upplever de hoten?

Med tanke på Finlands nationella säkerhet vore ett Nato-scenario närmast mardrömslikt. Ett Natomedlemskap skulle givetvis också förutsätta att Finland solidariskt ställer upp varhelst Nato besluter ingripa, också i konflikter som vi annars inte vore direkt berörda av.

Förstår Natoförespråkarna alls vad allt ett medlemskap skulle föra med sig? Och om de förstår, varför förtiger de riskerna?

II) Ju närmare Riksdagsvalet kommer desto tråkigare och mera förutsägbara blir våra dagstidningar.

Hufvudstadsbladet har varit en bra tidning under en följd av år, med mångsidigt politiskt innehåll, en suverän bevakning av händelserna speciellt i Ryssland och Ukraina (tack, Anna-Lena Laurén!), öppen debatt om rasism, feminism, minoriteter och de finlandssvenska fonderna, infallsrika kolumner som ibland lyckas irritera men också ofta väcker samtycke. Med kultursidor som klart överglänst resursstarkare finska tidningsdrakars. Alltså: en tidning som känts angelägen i kraft av sin öppenhet och höga journalistiska nivå.

Desto mer bedrövad blir jag över den nivåsänkning med vilken Hbl närmar sig de kommande riksdagsvalet i april.

Man märker avsikten och blir förstämd, som min gamla moster brukade säga när jag som barn ljög för att slingra mig undan något obehagligt.

Att SFP av rädsla för att inte rymmas med i följande regering – speciellt inte om det blir en rödmylleregering med Centern, sossarna och de Gröna eller Vänsterförbundet – väljer att göra Hbl till ett PR-organ för Alexander Stubb (avbildad i grotesk storlek! på ett helt uppslag) och Samlingspartiets allt mera högervridna politik, är allmänt beklämmande och en förolämpning mot Hbl:s läsare. Troligen är det också fel tänkt. SFP har lika stora chanser att vara med i en rödmylleregering som i en eventuell borgerlig regeringskoalition, det visar SFP:s ständiga närvaro i samtliga våra regeringar efter krigen.

Varför nu plötsligt förfalla till förenklad och förljugen politisk demagogi? Varför låta SFP:s noja förstöra en god tidning?

Vart tog Hbl:s fräna och oberoende journalistik vägen?


III) 
Kultur är det enda som verkligen lönar sig, sade min mentor Vivica Bandler. Själv bevisade hon det om och om igen. Hon var den finlandssvenska teaterchef som lyckades också i Sverige. Utan henne skulle vi inte ha någon Lilla Teater med allt vad därtill hör av internationella kontakter och gästspel. Hennes insats för att stärka den finlandssvenska kulturen på enspråkigt finska orter minns man ännu idag. Hon var en dynamo och en förebild som bevisade att det mesta är möjligt för den som brinner för sin sak och har en stark vilja att genomföra sina idéer.

Varför nämner jag just henne?

Därför att en stark satsning på kultur, konst, forskning, kommunikation och media är just den injektion av vitalitet och nytänkande vårt stagnerade samhälle skulle behöva. När krigen och katastroferna upptar våra tankar och när den ekonomiska krisen gör att vi har svårt att lyfta fram andra viktiga samhälleliga frågor, ger riksdagsvalet oss en möjlighet att betona hur viktig och central hela den immateriella sektorn är och kommer att bli i framtiden.

Vi har redan nu de förutsättningar som krävs för en nysatsning på konst och kultur. Vi har högklassig utbildning inom de flesta konstgenrer, vår musikutbildning är redan legendarisk, finländsk spelfilm och våra dokumentärer är av god internationell klass, inom dans, design, videokonst och performance har vi haft framgångar, vår skönlitteratur är mångsidig och vital, och så vidare.

Men vi är fortfarande amatörer när det gäller att marknadsföra och sälja våra produkter på världens torg.

Först och främst borde vi bredda kulturens finansiering genom att fördubbla (helst tredubbla) vår förkrympta kulturbudget. Med tillräcklig politisk vilja och framsyn är det fullt möjligt genom att samtliga ministerier deltar i finansieringen av budgeten – med projekt som direkt sammanhänger med de olika ministeriernas verksamhets- och intresseområden.

Det var på det sättet finansieringen av Helsingfors som kulturhuvudstad inte var något problem. De olika ministeriernas kanslichefer satt med i den kommitté som garanterade finansieringen – det gick som en dans när ministerierna själva fick vara skapande och komma med egna ideér.

För skeptikerna på Finansministeriet gäller det att ta del av alla de undersökningar som visar att investeringar i kultur, konst, kommunikation och media verkligen är ekonomiskt lönsamt och är den sektor som i framtiden skapar flest jobb och sätter fart på ekonomin.

Därför att kultur är det enda som verkligen lönar sig!

Claes Andersson
är författare.

1 kommentar

Ernst Mecke 30 mars, 2015 - 00:52

A good and rather long article. And still I feel like adding to two of its points:
The first point concerns the possible consequences of Finland joining NATO. For Russians, such a step would certainly change the character of the Finnish border from ”nonproblematic” to ”problematic/hostile” (and they will not like it). For Fnland, it may in fact mean that a larger investment into military infrastructure (such as airfields) will be expected, and certainly there will be an increased pressure to join any US-initiated military action. If, though, somebody should derive from all of this a heightened feeling of being safe from possible attacks from the East, this would most likely be an illusion: if one looks at the military doings of the USA during the last decades (such as Grenada, Panama, two Gulf wars, Afghanistan), there was exactly one (the first Gulf war) where the US president (Bush the elder) had some worries about possible American casualties. In all other cases the USA were considering the opponent as ”easy prey”. In contrast to this, the USA have been VERY careful in their dealings with North Korea, although the Korean nuclear armament is presumably not yet very developed. Considering these observations, it is simply unthinkable that the USA would risk any serious conflict with Russia (which has a highly developed nuclear arsenal and is certainly no easy prey) in order to prevent an occupation of Finland with its ridiculous 5,6 mio people (who have neither oil nor huge amounts of minerals to offer and are anyway already by themselves in the process of giving up larger portions of the country, namely by searching for jobs in a few centers on the South and West coast). Altogether, Finland, being in the NATO or not, will be considered as simply not worth bothering and anyway (in contrast to even the Baltic countries) too inconvenient to reach in case of a conflict. And a pretence under which not to come to Finland’s aid will easily be found (the real reason being that such an action were ”not in the American interest”).
My other point about C. Andersson’s piece concerns his Part 3. He is there stressing the point that ”kultur är det enda som verkligen lönar sig”, even in terms of the Finnish GDP. Well, may be. On the other hand, kultur may be the first thing which people stop paying for once they have less money to spend. Which is one reason why I think one should also stress the need to research, develop and produce things which people really NEED. In 2050 there will be at least 9 billion people who all will want clean water, food, clothes to put on, housing (preferably with some heating/air conditioning), sanitation, some health system, education, mobility, also some entertainment … .
Altogether, there is a huge job waiting to be done. Capitalism will of course advise not to care about those people (after all, they are poor and cannot pay). But on the political Left there should already By tradition be some willingness to consider the problem (not necessarily while forgetting about kultur). And personally I do think that there would even be money to be earned if one would do a bit (or much) more research, development, production and export about technology which would be fit to help with the mentioned problems and wishes of those billions.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.