1,2K

Läsaren utelämnas i Pernilla Berglunds senaste diktbok i en naturromantik som krymper, kränks, och misshandlas av människan

Jag är någon annanstans, inte här i min lägenhet, bland asfalt, hus och bilar, inte här i Uppsala, nej … Luften är annorlunda, lättare och brisen från havet som brusar. Doften av gran och tall. Myrar, ljung och luften är större, landskapet kuperat. Det är Pernilla Berglund som i sin senaste diktsamling Fälla lyfter mig ut ur rummet och placerar mig i ett annat. Hennes ord förflyttar min från lässoffan till det norrländska landskap där jag har mina rötter. Hon får mig att känna mig hemma.

Fälla tar sin geografiska utgångspunkt i samma nordnorrländska rum som hennes debut Tilltar vilken nominerades till Boårs debutantpris 2013. Med ord som älven, avverkningsplatsen, och med ortnamn som Hemfjäll och växter som rölleka märker hon ut geografin och suggererar fram snarare än beskriver landskapet. Emellanåt blir landskapet konkret som i denna dikt i samlingens inledning:

”Sätter mig på huk invid vattnet, ytans stilla vågning. Det tysta här / är inte tystnaden i mig. Jag vakar i ljuset, skär genom / vågorna blir större.”

Andra gånger abstraheras det, luckras upp, och rummet blir ett existentiellt där samhället, relationer och språket sätts på spel.

”Du talar om att avverka, från Fälla och nedöver, ber om hjälp med / återväxten. Skriften ärrar marken, vi ska inte längre känna igen oss. / Det första bladet i boken som har lossnat och hela tiden faller ut.”

Skriften markerar marken, sätter spår i landskapet liksom ord kan ärra människor. Skriften fångar in naturen, översätter dess teckenvärld till sin och begår därmed ett slags våld mot den natur dikten försöker skildra genom att begränsa den, gör naturen till sin. Hos Berglund kan det våldet beskrivas i den till synes oskyldiga sentensen bättre en fågel i handen än tio i skogen. Eller som det heter hos Berglund ”en fågel i handen vi hindras att mötas i skogen”.

Människans betvingande av naturen – tycks Berglund mena – gör att vi hindras från att uppleva den som verklig. Fåglarna hörs som ”inspelade läten”, ugglorna ”hoar ur högtalarna”. Men än värre är hur människan lägger landskapet under sig som självutnämnda förvaltare av djur och skog, vi fäller björnar för att därmed kunna fälla fler älgar, vi skjuter ekorrarna som äter ur fågelbordet för att rädda fåglarna och med geografin kartläggs landskapet, gränsdragningar som stänger in landskapet i stela semantiska kategorier som ”Norrland”.

Debuten kännetecknades av en rörelse genom landskapet, både en temporal och en spatial som man som läsare emellanåt kunde hålla fast vid. I Fälla är läsaren i högre grad utelämnad i dikten, den är riktningslös på ett sätt som inte alls ska förstås som negativt omdöme. Tvärt om, när jag läst ut den börjar jag direkt om. För det är i den svävande stämningen, i ett rum utan väggar där ”Rummet kom till när väggarna togs bort” som en svindlande känsla infinner sig.

Mats O. Svensson

Pernilla Berglund: Fälla. Teg Publishing 2015. 75 sidor.