Kulturambassadör i exil

av Janne Wass

Sångaren och dikttolkaren Zmicier Vajciuskievic besökte Finland och Diana Drama Festival för att berätta om den belarusiska minoritetens språkkamp i Aleksandr Lukasjenkos diktatur. 

En kulturkamp pågår i det tysta i Belarus – eller Vitryssland*. Det är en kamp som har flera nivåer, såväl politiska, språkliga och estetiska. Belarus kallas ofta för ”Europas sista diktatur”, även om frågan är om man inte i dag borde lägga Ryssland till den listan. Då resten av Sovjetunionen kollapade 1990-91, lösgjorde sig Belarus från det döende kommunistkadavret och fortsatte på en politisk bana som inte är helt utan paralleller till stalinismen, under ledning av president Aleksandr Lukasjenko, som suttit på sin post i 21 år, och som inte ser ut att ha några planer på att stiga ner från den inom den närmaste framtiden.

Lukasjenkos goda relationer till kollegan Vladimir Putin har bibehållits i samma takt som andra tidigare Sovjetrepubliker tydligt tagit avstånd från jätten i öst, och i dag är han en av Putins få allierade, och på samma gång Europas mest isolerade ledare.

Under Lukasjenkos ledning har det pågått en språklig förryskning av Belarus, en förryskning som gjort att alla som officiellt eller inofficiellt kämpar för minoritetsspråket belarusiskans ställning automatiskt fallit i opposition. En av dem är musikern Zmicier Vajciuskievic, som på måndagen gästade Diana Drama Festival i Helsingfors inför en beklagligt liten publik. Vajciuskievic befinner sig för tillfället på en nordeuropeisk turné under devisen Let’s Open Belarus, där han spelar tonsatta dikter på gitarr, talar om situationen i Belarus och visar en kortfilm om den fria belarusiska konsten, eller bristen på den. Utrikesturnerandet är inte helt självvalt, eftersom han är inoficiellt svartlistad av Lukasjenkoregimen, vilket betyder att han i praktiken inte kan uppträda i sitt hemland.

– Officiellt existerar ingen sådan lista, men den har skickats ut till alla statliga medier och konsertarrangörer, och den har läckt ut på internet, säger Vajciuskievic under sin konsert på Dianascenen.

Zmicier Vajciuskievic på Diana Drama Festival. Foto: Janne Wass

Zmicier Vajciuskievic på Diana Drama Festival. Foto: Janne Wass

Diana Drama Festival får delvis tacka Eva Nekljajeva för Vajciuskievics besök. Finlandsbosatta Nekljajeva är dotter till den belarusiska poeten, oppositionsaktivisten Vladimir Nekljajev, som också råkar vara god vän till Vajciuskievic. Under konserten uppträder han också med en sång var lyrik han beställt av Nekljajev efter att denne blev satt i husaresst 2011, efter hans uppmärksammade misshandel i samband med presidentvalet 2010.

Språkfrågan i Europas öststater är åter på tapeten i samband med kriget i Ukraina, och Vajciuskievic påpekar upprepade gånger att han inte har något emot Belarus ryskatalande befolkning.

– Jag tycker att belaruserna ska kunna uttrycka sig väl på ryska, men jag tycker att det är viktigt att vi också ska kunna formulera våra känslor och vår konst på belarusiska.

Han tillägger att det speciellt för honom som konstnär är ett livsvillkor att kunna använda sitt modersmål fritt.

Belarus har också två flaggor: den offciella grönvita som infördes av Lukasjenko efter självständighetsförklaringen, och den traditionella belarusiska vit-röd-vita trikoloren som blivit en symbol för den belarusisktalande oppositionen. Den har Vajciuskievic på sin bil, vilket ofta ger honom problem.

– Jag stoppades vid gränsen på vägen hit, och gränsbevakaren frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle till Helsingfors och spela en konsert, och frågade honom om enda orsaken till hans fråg var att jag hade den belarusiska flaggan på bilen. ”Ja, det är det”, svarade han.

– Jag har inget emot den officiella flaggan heller, men jag förstår inte varför inte vår flagga ska ha lika värde, och varför man inte ska kunna få använda den utan att bli stoppad och utfrågad.

Vajciuskievic fungerar också som frontman i WZ-Orkiestra, en orkester som förutom att den bär hans initialer också betyder Öst-Väst-Orkestern, som beskrivning på den ideologi han försöker framföra med sin musik, som egentligen av nödtvång blivit politisk.

– Vi vill öppna upp Belarus och turnera runt Europa för att berätta för er om hur landet ser ut på riktigt, och det bästa sättet att göra det tror jag är via poesi och musik, eftersom det kan berätta så mycket om en kultur som jag inte kan förklara på min dåliga engelska.

Diana Drama Festival Festival fortsätter ända till den 9.5. Fram till Valborgsmässoafton är det fokus på rysk och östeuropeisk kultur och teater. Läs programmet på Klockriketeaterns webbsida.

Text & foto: Janne Wass

*Vitryssland eller Belarus är en fråga som förs även inom officiella instanser i dag. Både på finska och svenska heter landet officiellt Valkovenäjä eller Vitryssland, men speciellt inom oppositionsvänliga kretsar föredras namnet Belarus av historiska, kulturella och politiska orsaker. Trots att ”Rus” förknippas med Ryssland, härrör sig ordets ursprung från Kievriket eller Kievskaja Rus, som existerade ca 800-1200 e.Kr. Det finns många folkgrupper utanför Ryssland som starkt förknippar sin identitet med Rus utan att fördenskull ha något med Ryssland att göra. I en modern kontext är det problematiskt att använda benämningen Vitryssland då landets ledning utövar en kulturell repression av den belarusiska språkminoriteten, och det pågår en aktiv förryskning av staten. Därför strävar vi på Ny Tid att i mån av möjlighet använda benämningen Belarus.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.