Friare strukturer

av Lasse Garoff

Finlands teaterlag urvattnas i det nya regeringsprogrammet. Men scenkonsten har behov av nya finansieringsstrukturer, skriver Lasse Garoff utgående från diskussion på Scenkonstbiennalen.

Det nya regeringsprogrammets överraskningar avlöser varandra. Kommunerna ska få avgöra i vilken utsträckning de vill tillämpa teaterlagen, en hotfull frivillighet som även ska drabba museerna, biblioteken, och den grundläggande konstundervisningen – bland annat.

Det känns å ena sidan anakronistiskt, å andra sidan passande, att fortsätta den diskussion som i slutet av maj fördes på Scenkonstbiennalen i Malmö, på seminariet Framtidens agenter och producenter. Frågan var hur scenkonst i framtiden ska produceras på ett ändamålsenligt sätt. Deltagarna var scenkonstproducenterna Emelie Bergbohm, Elin Lundgren, Dani Fecko och Magnus Nordberg. De är grundare till självständiga produktionsbolag som i samarbete med konstnärer skapar gränsöverskridande scenkonst. I detta produktionslandskap känns Finlands omtyckta teaterlag lätt föråldrad.

Finlands teaterlag beviljar professionella teatrar statsandelar i förhållande till antalet anställda, vilket skapar ett incitament för teatrarna att låta personalen växa. Det är en fungerande stödform som förbättrat sysselsättningen inom kulturbranschen. Institutionsteatrarna anställer egen konstnärlig, administrativ och teknisk personal, har sin egen scen och producerar sitt eget innehåll. Baksidan av teaterlagen är att den låser scenkonstverksamheten vid väldigt fasta institutioner. Organisationen förankras till sin egen ort och är under press att kontinuerligt fylla sin sal med publik.

Det finns ingen konflikt mellan det fria scenkonstfältet och institutionerna, konstaterade Nordberg, tvärtom finns det en trend mot mer formaliserat samarbete mellan dem. Redan nu finns det institutioner, som till exempel Dansens Hus i Stockholm vars program i sin helhet produceras av självständiga grupper. I Svenskfinland har bland annat Svenska Teatern och Wasa Teater öppnat sina dörrar för fria grupper, och av allt att döma kommer det fria fältets betydelse som innehållsproducent att växa.

Konstinstitutioner behöver också utveckla sitt programutbud utöver de traditionella formerna, både av konstnärliga skäl och för att bredda sitt publikunderlag. Då Elin Lundgren arbetade för Malmöfestivalen såg hon hur publiken var uppdelad i klickar: dansklicken gick på dansföreställningar, teaterklicken såg teaterföreställningar. För att motverka detta grundade hon, tillsammans med sin man, Lilith Performance Studio, vars syfte är att sudda ut performanskonstens gränser. Då konstarterna kombinerades blev publiken också annorlunda.

Ett lyckat exempel från Finland är Kiasmas föreställning Andy Warhol Superstars i regi av Simón Bergman (se Ny Tid nr 5), som kombinerade performans, livemusik, videokonst och mycket annat – en annorlunda konstupplevelse än vad ett konstmuseum vanligtvis erbjuder åskådaren.

På lång sikt behövs rörlighet, självständighet och nya samarbeten inom scenkonsten, och i denna utveckling har de fria grupperna en viktig roll. När teaterlagen står inför hotet om ”frivillighet” finns det samtidigt skäl att undersöka på vilket sätt finansieringen kan förnyas för att bättre svara mot tidens krav.

Lasse Garoff
Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.