Juristen och journalisten Rafia Zakaria blev bortgift till USA som 17-åring. I sin debutbok gör hon upp med Pakistans föråldrade kvinnosyn, som bland annat får unga kvinnor att fly arrangerade äktenskap till terroristorganisationer.
Det är ett varmt och stökigt Pakistan som målas upp i Rafia Zakarias självbiografiska debutroman The Upstairs Wife, där kråksång blandas med biltutor och slamrandet från grannens grytor i barndomens Karachi. Familjen kom som migranter från Indien och försökte upprätta en känsla av bombaysk hemtamhet i sin migrantenklav i den unga nationen. Ingen av kvinnorna i familjen förvärvsarbetade, och kanske var det uppväxten med tvillingbrodern som gjorde Zakaria extra medveten om ojämlikheten i samhället. Eller kanske låg känslan i luften? Som under den där incidenten när hon var sex-sju år gammal och provade rutschkanan i lekparken, ivrigt påhejad av sin mamma. Klänningen åkte upp av fartvinden.
– Det var fullt av män runtomkring som bara stirrade. Det var sista gången jag åkte rutschkana, minns hon och säger att liknande upplevelser ”skapade en miljö som gjorde mig medveten om att vara kvinna och lovligt byte”.
Det är uppfriskande att i The Upstairs Wife få ett kvinnligt perspektiv på Pakistan, där frun till en vänstrande premiärminister startade landets första kvinnorättsrörelse. När Hamida Bogras man Mohammad så småningom gifte sig med sin vita sekreterare protesterade hennes överklassvänninor genom att bojkotta sammanhang dit fru nummer två bjudits in. Uppropet ledde så småningom till en officiell polygamiutredning och till att hustru nummer ett måste ge sitt medgivande till månggifte. Detta skrevs in i landets första äktenskapslagstiftning 1961.
Den rätten försökte Zakarias barnlösa moster Amina utnyttja när hennes man ville ta sig en andra maka, som han tänkte installera på nedervåningen. Aminas protester ledde ändå ingen vart, och bevittnandet av fasterns marginalisering påverkade Rafia djupt.
– Om en man avvisar dig offentligt så är det kört. När du är ung är du beredd att göra vad som helst för att undvika det, säger hon.
Kravet för hennes eget arrangerade äktenskap med en pakistansk man i USA var att hon skulle få studera. Maken tolkade detta som enklare studier, men Zakaria var ambitiös och när hon fick ett stipendium för att läsa juridik var det spiken i kistan. Efter halva utbildningen ansökte hon om skilsmässa. Då hade hon en tvåårig dotter och familjen var på andra sidan klotet.
Dubbla offer
Hon slutförde studierna och började jobba med muslimska klienter som råkat illa ut i USA under åren efter 11 september. Det handlade om visumtrubbel, fall som involverade USA:s armé, och våld i hemmet. Hon behövde en ventil för sina upplevelser och började skriva. Idag är hon regelbunden kolumnist för den engelskspråkiga dagstidningen Dawn i Pakistan och TV-kanalen Al Jazeera i USA.
– Att vara invandrare betyder att man är tolk av två kulturer, åt två kulturer, säger hon.
Men framförallt skriver Zakaria om kvinnors rättigheter. Hon är styrelsemedlem i amerikanska Amnesty och tycker att dagens viktigaste kvinnofråga i den muslimska världen är interaktionen med islamsk lag:
– Islamsk lagstiftning har tolkats av män i 1 400 år och kvinnoperspektivet har lyst med sin frånvaro, säger hon.
– Ta polygami, till exempel. Man kan säga att det är tillåtet enligt Koranen, men det går inte att undersöka rättvisan i det villkoret förrän man ger en bild av hur det påverkar kvinnor. Rättvisa betyder inte bara att något står i Koranen, utan det handlar om vad det får för konsekvenser för människor.
En bra plats att inleda de muslimska kvinnornas juridiska återupprättelse vore de muslimska äktenskapskontrakten, menar Zakaria. Kvinnor borde kräva klausuler som till exempel förbjuder polygami eller ställer krav på deras rätt till utbildning.
I väst är den största utmaningen för muslimska kvinnor att finna vägar till större jämställdhet som inte spär på den redan existerande demoniseringen av muslimska män, menar Zakaria.
– Kvinnor är dubbla offer, både för islamofobi och för det interna patriarkatet, säger hon.
Utanförskap i väst
Rafia Zakaria lyfter fram den nyöppnade kvinnomoskén i Los Angeles som ett positivt exempel på muslimsk feminism. Till de mörkare sidorna hör däremot kvinnor som blir ”heliga krigare” och till exempel går med i Islamiska Staten, IS. Det kan vara en önskan om att bryta med den traditionella kvinnorollen som ligger bakom en del flickors beslut att resa till Syrien och sälla sig till terroristorganisationen, enligt Zakaria. En annan anledning är – i likhet med männens – en känsla av utanförskap i väst. Detta gäller särskilt i länder som Frankrike (med det största antalet kvinnliga rekryter) där det är förbjudet att använda slöja på allmänna platser, vilket till exempel kan leda till att muslimska kvinnor nekas utbildning.
Själv har Zakaria inte haft direktkontakt med kvinnor i IS, men hon säger att fallet med 26-åriga Uzma Qayyum belyser en av orsakerna till att muslimska flickor radikaliseras. Qayyum studerade på den ökända koranskolan Jamia Hafsa i Pakistans huvudstad Islamabad, en institution som har bekänt lojalitet till IS. Hon lämnade hemmet för att ”dedikera sitt liv till islam”. Pappan åtalade skolan för att ha hjärntvättat hans barn. I rätten visade det sig ändå att det fanns andra anledningar till Qayyums flykt från hemmet: hon fruktade ett arrangerat äktenskap.
Islamister blir utväg
Rafia menar att Uzma Qayyums fall visar att det saknas skydd för kvinnor i Pakistan. Landets kvinnorörelse, som startade 1959, nådde aldrig gräsrötterna, utan var snarare en överklasskonstruktion. Dagens kvinnoorganisationer har ytterligare mist sin legitimitet tack vare finansiering från utländska bidragsgivare, särskilt amerikanska USAID, förklarar Zakaria.
”Eftersom retorik kring kvinnors frigörelse har används för att rättfärdiga de amerikanskledda krigen i Afghanistan och Irak, så kan en grupp som IS vinna en grad av legitimitet som de sekulära feministerna saknar i dessa nationer. Feministerna ses istället som verktyg för utländsk ockupation och anklagas för att propagera för västliga idéer”, skriver hon i en artikel i magasinet Dissent.
För kvinnor som går med i IS hägrar måhända Al-Khansa-brigaderna, en kvinnlig polisiär styrka som håller efter andra kvinnor i den IS-kontrollerade staden Raqqa i Syrien. Eller kanske utbildning i sociala medier i Al Zawra- skolan för kvinnliga rekryter.
– I sitt manifest skriver IS att kriget har löst upp de traditionella rollerna. Det betyder att kvinnor kan göra vad helst de ombeds, till och med kriga. Det är en gråzon, säger Zakaria.
Det tror hon kan vara en av IS attraktionskrafter.
Text och foto
Hanna Sistek
