Nya lösningar på gamla problem

av Valter Sandell

Vi måste föreställa oss nya sammansättningar där rörelser, partier och till och med regeringar kan handla över gränserna. Syrizas problem pekar på gränserna som vänsterregeringar möter och tvingar oss att tänka i nyskapande banor, menar den politiska filosofen Sandro Mezzadra.

– Vi kommer rakt in på kärnan av den europeiska samtiden, säger den italienska teoretiska migrationsforskaren Sandro Mezzadra. Han talar om en artikel han skrev tillsammans med filosofen Antonio Negri 2015, där de hävdade att 2015 skulle kunna bli ett bra år om vi lyckades skapa nya sätt att bemöta gamla problem.

– Vi skrev artikeln tidigt i januari innan det grekiska valet. Vi försökte peka på några av de centrala politiska utmaningarna som lyfts upp genom nya politiska krafter som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Det handlar främst om att skapa en balans mellan kamperna inom och mot krisen i Europa under de senaste fem-sex åren. Å ena sidan är vi övertygade om att dessa kamper öppnade upp för nya möjligheter för Syrizas och Podemos aktivitet, även om partierna är rätt så olika politiska krafter. Å andra sidan är vi medvetna om gränserna dessa kamper har mött.

Sandro Mezzadra är biträdande professor i politisk filosofi vid Bolognas universitet, och på sitt arbetsrum talar han om konceptet ”att vinna” – ett val, en statsministerpost, etc. Men det, menar Mezzadra, behöver inte vara de enda måttstockarna för ”seger” i politiska termer.

– Det tror jag både Pablo Iglesias och Alexis Tsipras är medvetna om. Enligt mig pekar det som hänt klart på gränserna som inte bara politiska kamper, utan även vänsterregeringar, möter. Hur vi kan vi föreställa oss en nyskapande sammansättning där rörelser, partier och till och med regeringar kan handla över gränserna?

Migrationen en vändpunkt

Mezzadra blev politiskt aktiv i slutet av 1970-talet, då han var med i den autonoma rörelsen i Italien, och inspirerades av texter från den italienska operaismen, eller den autonoma marxismen, där i synnerhet Antonio Negri var viktig.

– Min politiska erfarenhet formades mycket av statsrepressionen och alla kamrater som blivit fängslade, bland dem även Negri.

På 90-talet skedde en viktig vändning i och med ökande migration, både för politiken i Europa och för Mezzadra själv.

– Jag brukar förklara min egen upplevelse som en sorts chock. År 1993 i Genua förekom de första upploppen mot immigrationen. Migranterna ordnade effektivt självförsvar men vi försökte organisera initiativ runt händelserna. Vi märkte plötsligt att staden hade förändrats drastiskt på några år. Jag hade växt upp och börjat göra politik i en så att säga vit stad, men staden var inte längre vit. I migrationssociologiska termer hade Italien genomgått ett fort migrationsskifte. Sedan dess har migrationen funnits i centrum för min politiska aktivism och forskning.

Staten inte enda svaret

I den europeiska samtiden behövs det nya sätt att bemöta gamla politiska problem menar Mezzadra.

Du nämnde i en text att Podemos bokstavligen överfört tänkaren Ernesto Laclaus teori om hegemoni och populism till den spanska och europeiska kontexten men menar att det inte är problemfritt. På vilket sätt är det problematiskt?

– Det skulle ta lång tid att gå in på Ernesto Laclaus teori om populism, men på ett schematiskt sätt är det största problemet jag finner centreringen av politiken kring staten och nationen.

Enligt Mezzadra är det inte realistiskt att en centrering av politiken kring staten är rätt medicin mot de utmaningar Europa möter idag.

– Min största kritik grundar sig inte på principer, som att jag inte tycker om staten eller nationen, utan jag försöker utveckla en kritik från den politiska realismens synvinkel. Om politiken centreras kring staten tappar man makt. Därför finns det idag ett behov av en teori och ett maktutövande som är benägna att kombinera olika maktkällor.

En annan kritisk punkt har att göra med nationen. Inom Podemos politiska retorik har referenserna till nationen och hemlandet speciellt under de senaste månaderna blivit viktiga aspekter, menar Mezzadra.

– Jag är övertygad om att det finns ett behov av att repetera att begränsandet av politiken till nationalstatens gränser ur ett perspektiv på den politiska realismen leder till kraftlöshet.

Subjektet inte givet

Du betonar även produktionen av subjektivitet i dina verk. Hur förstår du subjektivitet och hur kan konceptet användas i politisk väg?

– Kort sagt så försöker jag genom produktionen av subjektivitet visa på betydelsen av strukturella processers konsekvenser för de subjektiva erfarenheterna hos de exploaterade. Det låter mer som en slogan, men det är idén. Produktionen av subjektivitet är en vinkling ur vilken jag försöker sätta ny ram på konceptet klasskomposition som har varit viktigt inom den autonoma marxismen. Jag försöker se hur det levande arbetet, för att använda ett av Marx begrepp, idag formas av samtida mönster för underkuvande och praktiker av subjektifiering eller konstruktionen av subjektet.

Mezzadra försöker ställa subjektet i centrum av den politiska teorin och den emancipatoriska och subversiva politiken.

– Subjektet för den emancipatoriska politiken är inte givet, det finns inte där ute någonstans och väntar på att få order. Istället är konstitueringen av subjektet en väsentlig del av den emancipatoriska politiken. Detta är på det hela taget en antydan på ett problem som jag anser vara ett av de största vi möter idag. Genom att observera på vilket sätt subjektivitet blir en avgörande del i kamperna och i processer av exploatering kan vi föreställa oss subjektet för den emancipatoriska politiken som en öppen process.

Text och foto:
Olivia Maury & Valter Sandell

Artiklen har förkortats och redigerats av redaktionen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.