Muslim som muslim?

av Bert Bjarland

minjihadHanna Gadban har retat gallfeber på både svensk officiell islamexpertis och svenska militanta imamer, och kallats både islamofob, rasist och sverigedemokratisk medlöpare. Efter att ha läst hennes bok Min jihad – Jakten på liberal islam måste man fråga sig om det faktiskt behövs sverigedemokrater (eller sannfinländare) för att få det officiella Sverige (eller Finland) att inse att alla muslimer inte kan dras över en kam. Vissa är från sina hemländer vana vid att leva i ett mångkulturellt samhälle och fortsätter gärna med det här i Norden, men det finns också en liten sekteristisk grupp av islamister som – åtminstone i Sverige – tillåts representera alla muslimer, och som vill radikalisera islam, införa sharialagar och en likriktningskultur som ofta är mycket striktare än i länderna de emigrerat från.

I Min jihad skildrar Gadban sin kamp för liberal islam, mot extrema former av islam och mot vulgäruppfattningen att alla muslimer är likadana. Samtidigt är boken en svidande anklagelse mot det Sverige som tycker det är politiskt korrekt, eller bara enklast, att klumpa ihop alla muslimer och bortse från att det muslimska samfundet rymmer åtminstone lika stora åsiktsskillnader som majoritetsbefolkningen. Att det officiella Sverige i den naiva toleransens och den politiska korrekthetens namn blundar för orättvisor och åsiktsförtryck inom invandrargrupper.

Hanna Gadbans debutbok lanserades i samband med ett seminarium om islam under årets  Almedalsvecka. Den är uppdelad i tre delar. Den första delen, ”Jihad”, handlar on hennes kamp för liberal islam, både mot islamister och mot svenska myndighter. Den andra, ”Dawah”, beskriver den med svenska skattepengar finansierade islamistiska missionsverksamhet som bedrivs i Sverige av i första hand sekteristiska islamister. Den tredje delen, ”Jakten på liberal islam”, handlar om de liberala, privatreligiösa och till och med sekulära strömningarna i islams historia som islamisterna tiger om. Bokens undertitel kan också läsas som en antydan att vissa kretsar bland islamisterna skulle betala skottpeng på liberal islam.

Gadban inleder ”Jihad”kapitlet med en skildring av det irakiska samhället under Saddam Hussein, som hon själv växte upp i, och som var relativt sekulärt. Hon beskriver också sitt sökande efter en frihetlig och sekulär islam, separerad från den politiska sfären. Efter flytten till Sverige tog Gadban till sig uppfattningen att vänstern står på de svagas sida och blev därför vänsteraktivist. Men hon blev snart medveten om att det inom vänstern inte betraktades som korrekt att påtala missförhållanden inom en minoritetskultur. Majoritetsbefolkningens antirasister såg det som närmast rasistiskt att propagera för att samma regler skulle gälla för alla, oberoende av kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, kön och sexualitet.

I ”Dawah”-kapitlen visar hon att vissa muslimska organisationer, som sysslar med missionsverksamhet och som givits en monopolliknande ställning att föra svenska muslimers talan, de facto kan betraktas som förgreningar av Muslimska Brödraskapet. Hon visar också på direkta kopplingar mellan dawah-rörelsen och rekrytering till Islamska staten.

I kapitlen om liberal islam får läsaren en föreläsning om islams historia, om Koranen och dess olika tolkningar, om motsättningarna mellan fundamentalistiska och liberala-sekulära strömingar, och om muslimskt fritänkande. Gadban påpekar att de muslimska staternas samarbetsorganisation fortfarande anser att yttrandefrihet leder till hädelse som kränker muslimer, och därför inte kunnat godta de mänskliga rättigheterna som de definierats av FN. Istället ställer den sig bakom den så kallade Kairodeklarationen från 1990, enligt vilken endast sharia garanterar mänskliga rättigheter.

I recensionerna har Min Jihad å ena sidan kallats årets kanske viktigaste svenska bok (Svenska Dagbladet), å andra sidan kritiserats för intolerans, för att Gadban dömer ut all religiositet som inte stämmer med hennes egen sekularistiska. ”[A]tt döma ut alla andra former av religiositet än sin egen och samtidigt efterfråga tolerans blir en motsägelse” (Aftonbladet). Åtminstone i mina öron låter en sådan kritik konstig i ett så sekulariserat samhälle som det svenska, där tro länge sedan förvisats till den privata sfären. I själva verket tycker jag att Gadban ställer tiotusenkronorsfrågorna. Hur ska vi se till att de som väljs att representera en minoritet faktiskt representerar den? Hur toleranta ska vi vara mot intoleransen? Hur ska en naivtolerant vänster undgå att köras över av högerpopulister och rasister?

Hanna Gadban är förutom lärare, muslim, debattör och feminist också en modig människa. Som vänsteraktivist och uttalad muslim vågar hon vara så politiskt inkorrekt att hon kräver att bli behandlad inte som muslim utan som en av oss.

Bert Bjarland

Hanna Gadban: Min jihad – Jakten på liberal islam. Fri Tanke 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.