Förflutenheten utövar sin lockelse som en förvånansvärt tom kategori, en tid som är trygg för att den bygger upp det som är. En tid som inte kan gå förlorad för att den redan varit. Det spelar liksom ingen roll om man letar efter en sak eller dess motsats, om man ser framför sig att kvinnorna var kvinnor i tidernas morgon eller att diskussionerna var på en oerhörd nivå eller att barnen var välsnutna i alla väder eller gemenskapen otrolig.
Vilka föreställningar man än gjort sig om sitt episka förflutna så är glansen den samma. Julgransglansen, granen som tindrar genom de böcker vi läst och sprider sitt skimmer förbi vår barndom in i en tid som är vår barndom förutom att vi är vuxna i den.
Jag är en aning misstänksam när jag slår upp den ryska poeten och essäisten Lev Rubinsteins samlingsvolym med blogginlägg och korta essäer samlade från nätsidan www.grani.ru – tänk om det är kverulansens eviga soppa jag ska serveras. Men min oro visar sig obefogad. I Ryska dagsedlar läser Rubinstein sin samtid med poetens sensibilitet och kunskap. Det är, menar han, en katastrof att bara sleva i sig samtiden när det går att läsa den, skratta åt den och motsätta sig den. Rubinstein är skarp och kunnig, ibland rasande och ofta, ofta djupt bekymrad.
Lev Rubinstein tematiserar sin egen poetiska kunskap. Han talar om rytmen i maktens språk, om vikten av att placera sig mellan genrerna och lyssna av de levande, verksamma skikt som bygger upp betydelserna. Det finns alltid folk, skriver han indignerat, som kan smida en loppa av järn eller gräva världens största grop, men det är inte konst. Nej, den sortens spektakel illustrerar bara makten. Konst är ett själsligt och moraliskt arbete i språket, menar han, en förmåga att förstå och vara lyhörd för ideologisk och stilistisk mångfald.
De korta essäerna präglas av en starkt närvarande röst och en halsbrytande associativ färd över nuet, historien, drömmar, minnen, fantasier, bagateller och symboliskt tunga händelser. De abstrakta resonemangen blir inte överordnade de konkreta erfarenheterna eller beskrivningarna ur livet. Rubinstein jobbar inte med ”resonemang” och ”exempel” utan jämställer sina iakttagelser med sitt abstrakta tänkande så att det enskilda (metaforen, middagen, minnet) kan växa in i och ut över det teoretiska. Det är en poetisk praktik.
Rubinstein är noga med att skilja språket från orden, han påminner om de lexikaliska betydelsernas begränsning och kontextens, rytmens, sammanhangets betydelse. Johan Öbergs översättning till svenska är ovanligt följsam på den här punkten, mån om rösten och tonen, mån om att vara lyhörd för textens andning. Trots att fokus ligger på språkets musikaliska sida ägnar sig Rubinstein förstås ändå åt en del närläsning av enskilda ord och uttryck. Han skriver torrt att det är en viss skillnad mellan att tala om ”andra världskriget” och ”det stora fosterländska kriget” (som man gör i Ryssland idag), för att nu ta ett exempel.
I Ryssland är det statsledningen som sprider propagandan och Rubinstein vrider och vänder på varför den är så populär, vad det är som gör att så många människor aktivt fogar sig i leden, närmast längtar efter en heltäckande världsbild som det är förbjudet att ifrågasätta. Och, stönar Rubinstein, då är ju ändå kritiskt tänkande själva grundfundamentet i hela den europeiska traditionen!
Att Rubinstein skriver fram dagens Ryssland med sådan sinnlighet och precision gör att skillnaderna till min egen samtid och mitt eget svårhanterliga nu exponeras. Hos oss är det inte statsstyret som flagrant tutar ut propagandan. Det är medborgarna själva som förpestar sitt språk, skymmer komplikationerna, förnekar ambivalenserna. Och jag vet liksom Lev Rubinstein att det är ett våld, ett slags symbolisk och stilistisk tondövhet som bryter ner det bästa mellan människor. Att det är fascismens olja.
Och precis som Rubinstein visar går våldet djupare än skygglappar som ”flyktingflod”, ”stödpaket” och ”välfärdssurfare”. Det äter sig ända in i språkrytmen, in i intonationen, tonfallen och in i lyssnandet. Löpsedlarnas skrik blandar sig med kommentarfältens ogenerade täppa-till-truten-metoder och flabb. Varför argumentera när man kan punktera? Varför svara när en automatisk förolämpning ger sken av så mycket mer styrka?
Jag är, liksom många med mig, djupt oroad över vår tid. Var finns det idag plats för att låta en genomtänkt utsaga stå, låta den vänta på en replik som är den värdig, en replik som inleder ett samtal i stället för att avsluta det? Vilken kontext medger att man bygger upp ett argument som någon faktiskt läser? Jag brukade förut be mina studenter att inte slå blankrad mellan styckena i sina texter utan hålla sig till indrag för jag ville öva upp deras uppmärksamhet på hur rösten, argumenten och ansatsen löper över längre textsjok. Det var ett försök att komma åt strecksatsskrivandet. Jag undrar för mig själv om jag verkligen kommer att göra den övningen när jag nästa gång leder en kurs? Idag ser ju tidningsartiklar på nätet på många håll ut som inköpslistor. Stackatot äter sig in i stilkänslan, gröper ur uthålligheten, lovar utdelning genast och ett klart svar. Ska man bli en mästare på det nya tempot eller motarbeta det?
Det finns inga samtida texter som inte värjer sig mot tidsandans ton, kämpar med den, snubblar, stretar, imiterar, parodierar, går under eller övervinner den. Och allt det här sker utan att regeringen äger våra TV-kanaler och utan att vi ser Sauli Niinistö vinna iscensatta ishockeymatcher eller faderligt ställa upp i TV-debatter och tala med folk som inte får verka för fiffiga (eller för långa).
Rubinstein jämför känsla för språk med musikalitet och han har rätt även om han lite självbelåtet menar att sinne för språk har att göra med musikaliskt gehör. Det har det inte. Det är ett likartat lyssnande, samma sensibilitet, samma uppmärksamhet och kontakt mellan själslivets olika områden, samma känsla för samband som inte är semantiska men just tonträffningen är en fullständig trivialitet i sammanhanget.
En av de saker som upprepade gånger slår mig under läsningen är att dessa blogginlägg ligger på boksidorna i en helt annan rytm än den som omgav dem på nätet. Vad gör kontexten med dem, vad händer när kommentarfältets långa räckor av repliker tagits bort och texterna, dessa bloggessäer i stället kommit in i bokens tid? Vad gör detta passepartout av tystnad med dem?
Jag sitter på ett kafé och skriver i min dagbok: språk liksom musik är sina pauser, sina brott och uppehåll, sin koncentration och förväntan i lika hög grad som sitt utsägande, ljudande. Vi vet alla hur det är när de sista tonerna klingar ut efter en symfoni och dirigenten håller tystnaden i sina lyfta händer, väntar ut den, lyssnar ut pausens döende mot verkets slut. Varje replik (text, artikel, dikt, utsaga) förvaltar samma relation till vår uppmärksamhet och att punktera den förväntade tystnaden är att mörda texten. Är texten dålig, malplacerad eller idiotisk så blir tystnaden lätt full av ett svårhanterligt fnitter, ett kommunikationsmord som ibland inte kan hjälpas. Men idag slaktas nästan alla utsagor på det här sättet om de inte underkastar sig stackatotonen, om de inte underkastar sig kravet på att vara omedelbara, okomplicerade, endimensionella, aggressiva – och därför i grunden undergivna.
Om våra politiker förstod hur farligt det här är skulle de inte hyvla bort all humaniora ur skolorna. Om tidningarnas chefredaktörer förstod hur farligt ett endimensionellt språk är skulle de inte nedprioritera sina skribenter och ersätta dem med sportresultat. Om vanliga medborgare förstod hur farligt detta är skulle de göra motstånd genom att aldrig, aldrig, aldrig hemfalla åt buu och bää och tummen upp (eller ner), åt fuck you och den tvärsäkra onelinern.
Jag försjunker i tankar över mitt kaffe. Också jag är mycket orolig och det är en oro jag delar med många av mina bekanta. På magistraten i Helsingfors kan man skydda sina adressuppgifter om man frivilligarbetar med flyktingar. Det räcker. Hotbilden anses så självklar.
Men om vår tid nu är så svår, var det då inte ändå lite bättre förr? Nej. Varje gång någon talar om ”förr” ska man be den nämna en specifik historisk tid. 20-talet? Tänk nu lite efter människa!
Lev Rubinstein avslutar sin bok med det egensinnigaste och vackraste nyårstal jag läst, skrivet januari 2015. Än en gång är det språket han läser genom sitt skrivande, språket som han formar genom sitt läsande. Nyårsessän är ett hårt angrepp på de glassiga slutsatser som dras i TV-soffor och på offentliga ledarsidor, på de stelnade förklaringarna som döljer komplikationerna och lidandet, på framtiden som hägrar och hägrar utan att vi lever oss in i dess konkretion. Men texten går också hårt ut mot nostalgin. Man får inte gå i barndom, skriver Rubinstein dubbeltydigt och ger sig därefter hän åt sina barndomsminnen. För nostalgi och minne är två helt olika saker, inte motsatser – det är för enkelt – men olika.
Den första bok Lev Rubinstein lyckades läsa själv när han var liten var Robinson Crusoe, en bok som han menar handlar om ”att inte underkasta sig sitt missmod” långt mer än om att överleva. Och det blir ett slags vägkost för läsaren.
”Minns ni hur Robinson under en av sina första dagar på den obebodda ön gjorde i ordning en träplatta där han skar in orden «dåligt» och «bra»? Under ordet «dåligt» skrev han: «Jag är uppkastad på en förfärlig obebodd ö utan hopp om räddning.» Och under ordet «bra» skrev han: «Men jag förblev vid liv trots att jag hade kunnat drunkna».”N
Text: Tatjana Brandt
Illustration: Otto Donner
Läs mer i temahelheten:
Brev från Moskva: Barnlitteraturen som brobyggare
Tema rysk litteratur
Förlaget Ad Marginem: Åtal, bokbål och bästsäljare
Zachar Prilepin: Mycket begåvad, mycket obehaglig
Zachar Prilepin: Brev till kamrat Stalin
Politisk karta över ryska medier