Lars D. Eriksson
Speciellt viktig är i det här sammanhanget förhållandet mellan löntagarorganisationerna och Näringslivets delegation. Hela karusellen började med att statsministern och regeringen insåg att Finlands konkurrenskraft på den internationella marknaden är usel och att vi därför måste skrida till åtgärder. Men till vilka?
Ingen ifrågasatte själva insikten, som från början utgick från att våra produkter är för dyra. Vi måste alltså göra dem billigare. Det kan vi göra genom att påverka framförallt lönenivån och genom att minska de socialpolitiska utgifterna. Båda åtgärderna har negativa konsekvenser för välfärdssamhället. Men det kan faktiskt också hända att våra dåliga utsikter på den internationella marknaden inte längre uppfyller de kvalitativa krav denna marknad ställer idag. Det kan ju också hända att vi är urusla marknadsförare. Om detta tycks det ju dessutom råda stor enighet bland dem som bekantat sig med den finländska exportverksamheten. I så fall borde rimligtvis strategierna för att komma till rätta med problemen bli helt annorlunda än då utgångshypotesen är att vi är alltför dyra. De alternativa strategierna skulle antagligen drabba välfärdssamhället på ett mindre destruktivt sätt än vad Sipilämodellen skulle göra.
Isitt ursprungliga mycket ambitiösa förslag till hur Finland kunde stärka sin internationella konkurrenskraft presenterade statsminister Juha Sipilä en tvåstegsmodell, där det första steget skulle utgöras av en på frivillighet baserad överenskommelse (det så kallade samhällsfördraget) mellan arbetsmarknadsorganisationerna om hur de av regeringen formulerade ekonomiska målsättningarna skulle realiseras.
Av denna överenskommelse blev det – som väntat – ingenting. Själva idén om ett samhällsfördrag av den här typen sågs av många arbetsmarknadsorganisationer som främmande för finländska förhållanden. Att det gick som det gick var rätt naturligt: det är ju inte regeringen som ska avgöra vad fackförbunden borde förhandla om. Men är man ingenjör som statsminstern är kanske den nyansen obekant.
Då deadlinen gick ut i slutet av september för de förhandlingar mellan löntagare och arbetstagivare som regeringen slagit fast, visade det sig att någon större enighet inte nåtts trots en viss kompromissvilja framförallt från statsmaktens sida. I bästa finska stil fortsätter kompromissandet fortsättningsvis…
I den här delikata situationen är det i det närmaste omöjligt att säga hur det hela slutar. Det finns nämligen en möjlighet som börjar närma sig en sannolikhet, nämligen att regeringen beslutar sig för att tillgripa de tvångslagar som den hotat tillämpa under det andra steget i det fall att en överenskommelse inte fås till stånd. Hotet om tvångslagstiftning är något nytt i finländsk arbetslagstiftning och något liknande har vi inte upplevt efter andra världskriget. Regeringen har alltså spelat med två kort: antingen frivillighet eller tvångslagar.
När vi ser vilka de faktiska ingreppen i de arbetsrättsliga förhållandena kommer att vara, om de så kallade tvångslagarna skulle komma till användning, märker vi att det är fråga om verkligt centrala ingrepp. Ingrepp som riktar sig mot själva arbetsrättens kärna.
För det första: den traditionella avtalsfriheten begränsas radikalt om arbetsmarknadsparterna inte själva får bestämma vilka frågor de får förhandla om och inte heller avtala om andra lösningar än regeringens. Agerandet skulle rasera den fackliga förhandlingskulturen och avtalsmodellen.
För det andra: kollektivavtalens allmänt bindande verkan försvagas. Syftet är uppenbarligen att skapa de rättsliga förutsättningarna för ett ökat bruk av lokala avtal och överenskommelser. I och för sig är detta utan tvivel ett steg i rätt riktning: arbetsmarknaden bör göras mer flexibel. Men man frågar sig om den här fundamentala principen bör slås fast i en tvångslag som trots allt gäller enbart en, som man får hoppas, speciell krissituation.
För det tredje: de uppställda målsättningarna leder till att den ena parten, i det här fallet arbetstagarna, drabbas betydligt hårdare än den andra, arbetsgivarna. Och detta sker genom en tvångslag. Den här ojämna fördelningen av bördor är förstås i strid med den i grundlagen stadgade likställighetsprincipen. Det förefaller som om regeringen överhuvudtaget inte ens varit medveten om denna grundrättighetsproblematik då den slog fast målsättningarna för sitt marknadspolitiska projekt. Frågan är om en första rangens statsförfattningsrättslig och politisk problematik, som alltså inte ens diskuterats i regeringen. Tala om blindhet! Det gäller faktiskt en fråga om huruvida tvångslagarna bör godkännas med tvåtredjedels majoritet eller med enkel majoritet. Näringslivets delegation har givetvis sin åsikt klar: här är det inte fråga om några grundrättighetskränkningar!
För det fjärde publicerade Hufvudstadsbladet en liten notis – samma dag som arbetsmarknadsparterna skulle lämna in sina förslag till regeringen – i vilken det framgår att arbetsgivarna lämnat in sitt förslag om branschmässiga överenskommelser. Det förslaget skulle i praktiken, om inte annat, leda till en kännbar försvagning av FFC och generellt av arbetstagarsidan. Det är därför lite överraskande att både Akava och funktionärsförbundet säger sig förhålla sig positivt till arbetsgivarnas utspel. Under de senaste tiderna har det nämligen skett ett närmande mellan FFC och funktionsförbundet STTK.
Alternativen? Underkastelse? Konsensuspolitiken är fast förankrad i dagens finländska samhälle. Den har blivit en del av den förhärskande politiska kulturen. Alla politiska, sociala och kulturella motsättningar och konflikter tonas ner, vilket resulterat i ett slags samhällelig anemi. Detta förefaller också ha sin giltighet på det marknadspolitiska fältet. Den mer eller mindre auktoritära modell, som statsministern och regeringen förelagt landets löntagare och vars egentliga inspiratör torde vara Näringslivets delegation, har fått ett allt starkare stöd av dem som mest kommer att drabbas av den, det vill säga löntagarna. Den organisation som starkast försökt hålla positionerna är FFC.
I grund och botten är hela konflikten en fråga om olika intressens maktpositioner. Det gäller med andra ord att inte ge upp alltför lätt. I stället för uppgivelse är det då bäst att välja kompromissernas väg. Den vägen förutsätter att båda kombattanterna är villiga till eftergifter. Sipilämodellen är till den delen problematisk. De så kallade tvångslagarna som tillsvidare fungerat som ett hot mot löntagarna utesluter i väsentliga avseenden kompromisser. De baserar sig på statligt tvång, något som hitintills varit främmande för arbetsmarknadsuppgörelser i vårt land.
Är kompromisser ens möjliga under tvång? Förutsätter inte kompromisser att de tvistande är åtminstone någorlunda jämställda? Om en kompromisslösning visar sig vara omöjlig, finns det i praktiken bara en godtagbar lösning: konfrontation. Med allt vad detta kan innebära.
Lars D. Eriksson
är professor emeritus i offentlig rätt
Illustration: Otto Donner
Fler artiklar i temahelheten:
Ett halvt år med SSS
Regeringens sparpaket upprör i Österbotten
Antti Ronkainen: Borgerlig tvångströja
Personporträtt: Hanna Sarkkinen
Tre frågor till Nina Fellman
