Från fruktan för inbördeskrig till Nobels fredspris

av Johannes Jauhiainen

Johannes Jauhiainen är journalist

Arabvåren började i Tunisien där folket demonstrerade mot en över två decennier lång diktatur. Slagordet dégagé, försvinn, lämnade inget utrymme för tolkning och under nattens mörka timmar steg president Ben-Ali med familj ombord på ett privat flygplan som lär ha satt kurs mot Frankrike.

Ben-Alis nära förhållande till den forna kolonialmakten var ingen hemlighet och då demonstrationerna inleddes erbjöd utrikesminister Michèle Alliot-Marie hjälp i form av franska specialstyrkor. Dessa skulle ”lugna ner läget”i Tunisien.

Men under flykten visade det sig att vinden vänt. Frankrike nekade asyl och efter att ha flugit omkring över södra Europa blev det slutliga målet för Ben-Ali Saudiarabien. Ironin är oslagbar. Diktatorn som under hela sin karriär motarbetat politisk islam och bärandet av slöja kommer att tillbringa resten av sitt liv i världens mest konservativa land där kvinnor enligt lag måste bära hijab. Dock är det värt att nämna att Ben-Ali aldrig skulle ha flytt ifall det inte vore för bloggarna, fackförbunden och demonstranterna. De gav sig ut på gatorna trots att de blev bemötta av tårgas, misshandel och skottlossning.

Fyra år senare har demokratiska val ordnats, den tredje sektorn aktiverats och den statliga censuren som plågat medier och webb försvunnit. Som erkännelse för den demokratiska utvecklingen gavs Nobels fredspris i år till Tunisiens nationella kvartett för dialog. Efter att fredspriset givits till Henry Kissinger, Barack Obama och EU är det här en viktig markering. Kvartetten har trots allt åstadkommit något av ett mirakel: förutsättningar för Tunisien att bli det första demokratiska landet i Nordafrika.

Men hur? Kvartetten består av fackförbund, människorättsorganisationer och juristförbund. Dessa har varit med om att stifta en ny grundlag samt etablerat ett politiskt system efter revolutionen. Från att ha varit i ett tillstånd av oro på gränsen till kaos bidrog kvartetten till att landet undvek att kollapsa i ett inbördeskrig, som till exempel grannlandet Libyen.

Anmärkningsvärt har också varit kvartettens förmåga att skapa dialog mellan sekulära och islamistiska partier, något som misslyckats i flera andra av regionens länder, delvis på uppmaning av väst. Då den egyptiska armén störtade landets första demokratiskt valda president accepterades kuppen av både Europa och USA i all tystnad. Nu har Egypten återgått till sin tidigare status quo: Muslimska brödraskapet definieras och behandlas som en terroristorganisation och landet leds av en sträng militarist som censurerar webb och medier. Med andra ord en jävel, men han är vår jävel. Då Hamas vann valen i Palestina år 2006 uppmanade inte det internationella samfundet till konsensus och dialog mellan alla politiska parter, utan istället började USA beväpna Fatah.

Efter flera misslyckade försök att exportera demokrati till arabvärlden visar Tunisien att det internationella samfundet gör bäst i att stöda gräsrotsorganisationer och civilsamhället men att hålla sig långt borta från att försöka påverka den politiska beslutfattningsprocessen. Detta är något som Finland och de nordiska länderna gjort.

Ett par dagar efter utdelningen av fredspriset i Oslo frågade en journalist för TV5 Monde av Monia El Abed, från kvartettens juristförbund, hur detta mirakel åstadkommits med beaktande av terrorattentaten i Sousse och Bardot och ifall det går att exportera. På detta svarade hon:

– Det är inte fråga om ett mirakel, utan en process.

Johannes Jauhiainen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.