Blicka framåt är det enda alternativet

av Erik Nyström

Har man inte längre någon koppling till sitt forna hemland betyder trygghet där ingenting. Efter att ha nekats asyl i andra nordiska länder lägger irakierna nu sitt hopp till Finland.

Iden långa kala korridoren pågår en kamp mellan två ljus.

Halogenlampornas sterila sken klär av varendaste vrå och påminner om känslan av läkarbesök. Men det är det svagare ljuset som fångar allas uppmärksamhet. Med fötterna dragna under sig eller utsträckta på en annan ledig stol sitter samtliga män försjunkna i sina smarttelefoner.

I det gamla sjukhusområdets G-byggnad ligger Forsbys flyktingförläggning. I väntan på beslutet om uppehållstillstånd dödar många tiden med nyheter, musik och sociala medier. Brädspel som schack och Risk vilar i hyllan vid hissarna.

Under hösten har 240 asylsökande flyttat in hit. Fler än så ryms hit inte. Som värst sitter de så där i timtal, säger Salar Rafat Hasan på tydlig norska.

– Många rör sig inte ens utanför området. Jag tycker det gör gott att ta sig till centrum ibland och se på vanligt liv, berättar han.

Tillbaka till Irak

Trots att Syrien varit i flyktingsituationens fokus är omkring 85 procent av invånarna på förläggningen från Irak.

Hasan anlände i september. Han skulle inte sitta här om han hade fått bestämma från början. Föräldrarna dog på 1990-talet och Hasan flyttade som 16-åring till Norge efter brodern, som anlände till Oslo år 1998. Där utbildade Hasan sig till frisör och jobbade på en frisörsalong. Hans slipade frisyr låter förstå att hantverket inte rostat.

Livet fick sig en törn år 2011 när han inte längre beviljades uppehållstillstånd. Norge hade tre år tidigare, liksom Sverige och Danmark, slutit ett avtal med Irak som möjliggjorde tvångsavvisning av dem som nekats asyl. Hasan måste tillbaka till Mosul som han inte sett på över tio år.

– Visst, läget i Mosul var skitbra ända tills IS kom och förstörde allting, säger Hasan.

I Mosul fick han jobb som gruppchef för ett av de kinesiska oljebolagen som sammanlagt står för de största utländska investeringarna i Iraks oljesektor. En av Hasans huvuduppgifter var att som tolk kommunicera mellan arbetsstyrkan och de kinesiska representanterna.

På flykt från IS

Hotet från terrororganisationen IS kom plötsligt. Under några timmar i juni 2014 övergav 150 000 irakiska soldater staden. Sakta men säkert erövrade IS stadsdel efter stadsdel.

Hasan och hans arbetsgivare insåg att de måste ut. Ett av huvudmålen med IS erövringar har varit ekonomisk vinning och oljehandeln har varit en hörnsten i organisationens ekonomi. Bolaget var alltså ett av huvudmålen.

– Cheferna tog med mig till Turkiet och fortsatte själva därifrån till Kina. Många av arbetarna som blev kvar i Mosul har avrättats, säger Hasan.

På sätt och vis satte IS in den sista stöten för den utsiktslöshet som präglar Irak i dag. Vi kommer in på inrikespolitiken – en annan avgörande orsak till att människor flyr landet.

Ända sedan USA:s invasion 2003 har Irak letts av shiamuslimer som under Saddam Husseins sunnitiska styre hade blivit förtryckta och tvingade att fly. Den i fjol tillträdda premiärministern Haider al-Abadi är inte ett dugg bättre än hans föregångare Nuri al-Maliki, menar Hasan.

Befolkningen lider av brist på vatten och el. De dör på grund av svält och dålig hälsa. I stället för att hjälpa invånarna koncentrerar sig statsledningen på maktspelet i huvudstaden Bagdads kabinett. En väsentlig del av politiken är att göra skillnad på shia- och sunnimuslimer, och på araber och på kurder.

Hasan är både sunni och kurd men understryker att ”alla är av samma blod”. Under Saddams tid var landet trots allt enhetligt, men nu tänker alla bara på sig själv, menar han.

– Och sen kommer IS och tar städer där man kan få jobb och tjäna pengar.

Svikna löften

I Turkiet fattade Hasan samma beslut som så många andra: han måste till Europa. Detsamma kände Faisal Hussein Hamad som suttit bredvid soffan under Hasans utläggning.

Hamad är från Kirkuk i norra Irak och kom till Sverige år 2005 när Irak återigen var i krig. Hans syster hade flyttat dit redan 1996. Hon är nu ensamförsörjande fembarnsmamma i Göteborg. Morbror Faisal har hunnit bli som en pappa till barnen.

När han var utan uppehållstillstånd klarade han sig med systerns stöd. Deras föräldrar hade dött, och de hade inte längre några bekanta i Irak. På flytande svenska berättar han hur en av cheferna på det svenska Migrationsverket övertygat honom att åka till Erbil för att skaffa sig ett pass. Med hjälp av det skulle han kunna stanna i Sverige.

– Jag åkte den 21 juli 2013. Han sade: ”I september hämtar vi dig tillbaka”, säger Hamad.

Hamad ber om papper och penna. Han ritar ett kraftigt sträck från punkt A till punkt B.

– Gör så här, sade han och ritade det här. Inte så här, säger Hamad och lägger till snirkliga bågar runt linjen – en betydligt mer komplicerad rutt från A till B.

Hamad fick sitt pass men hörde aldrig av chefen från Migrationsverket som inte svarade på hans samtal. Hamad tog ett jobb i Iran för ett göteborgskt företag som drevs av en svensk bekant. Han monterade utrustning på kycklingfarmer och arbetade som tolk för dem. Med kunskaper i sex språk, däribland persiska, var han värdefull för dem.

Företaget försökte förgäves ordna Hamads ärende på Migrationsverket. På två år och en månad hände inget, men Hamad sparade pengar.

– Så i stället för den raka linjen blev resan just så snirklig som den inte skulle bli, pekar han på pappret.

Dyr resa till Finland

Det är nu historien börjar låta bekant. Hasan och Hamad säger sig båda ha betalat kring 11 000 dollar för sin resa. Enligt Hamad ordnades resan av en irakisk man ”som alla känner”, och som vet alla vägar och chaufförer. Hasan måste låna pengar av sin bror för att kunna åka.

Resan gick över Medelhavet till Grekland, via landsvägar genom Serbien och Tyskland mot Norden. De har gömt sig under lastbilar, traskat ändlösa kilometer och övernattat i parker och i skogar. Ibland har de burit andra flyktingars barn på axlarna fastän de själva som värst varit tvungna att klara sig utan mat i 2–3 dagar.

– När resan började vägde jag 74 kilo och när jag kom hit var jag nere vid 57, förklarar Hamad som är över 180 centimeter lång.

Hasan försökte ta sig till Norge men kom till Finland efter att ha fått avslag på sin ansökan. Hamad reste direkt genom Sverige till Finland och anlände i september.

Vi kikar in i deras rum på tredje våningen. De delar det med ett dussin andra kurder. Innandömena med plastmattor och de omisskännliga armésängarna för tankarna till försvarsmaktens kaserner. Strecken med färggranna kläder sätter lite färg på tillvaron.

Grabbarna skakar hand med oss och triumferar med ett finskt ”trevligt att träffas”. Språkundervisningen sysselsätter de flesta här. Hasan är i sitt esse när han tar en bekant roll som tolk, så som han och Hamad är vana att göra när de kommunicerar med personalen.

Mohammed Khalil Jalil är också hemma från Mosul. Han visar ett ärr på hjässan, ett smärtsamt minne av en bilbomb som fortfarande ger honom huvudvärk om nätterna. Anwer Ahmed Sheirzad har också tidigare bott i Norge men blivit skickad tillbaka till Kirkuk – bara för att bege sig på en riskfylld resa tillbaka till Europa.

Längtan efter att leva

Finland har under hösten förhandlat med Irak om ett liknande avtal som de övriga nordiska länderna slöt för sju år sen. De som nekas asyl skulle i så fall omgående skickas tillbaka till områden som anses vara trygga.

Migrationsverket anser sedan oktober att säkerhetsläget förbättrats i Bagdad, där de flesta kommer ifrån, och i Kirkuk. Men trygghet räcker inte för de irakier som inte längre har någon anknytning till landet, förklarar Hasan.

– Jag vill aldrig i hela mitt liv tillbaka till Irak. Vi kom inte hit för att snacka om krig. Nu är det dags att blicka framåt, säger han.

Hasan måste bege sig till R-kiosken för att lägga pengar på sitt resekort. Om man läser finska får man kompensation för resorna till lektionerna, men han gillar också att gå och kolla på kaféer. Inte för att man har råd att köpa något med de dryga 90 euro man får om månaden.

I december har det gått tre månader sedan han lämnat in sin asylansökan. Då får han börja söka jobb. Hasan hoppas på att bli anställd som frisör. Innan det hoppas de på att få se någon snö i år.

– Utan snö är det ingen jul. Vi hoppas att tomten kommer och bankar på dörren, och att det blir ett nytt år med nya möjligheter. N

Text: Erik Nyström
Foto: Julius Uusikylä

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.