Bloddiamanten i din ficka

av Mathilda Muul

Han kallar den bloddiamanten – coltan – en mineral som är en av de centrala komponenterna inte bara i smarttelefoner, utan också i kriget i Kongo. John Mpaliza har vandrat för fred och för reglering av coltanutvinningen sedan 2010. Årets vandring gick till Helsingfors.

En regnig kväll i maj 2015 befinner sig John Mpaliza i Bassano del Grappa i Italien med sin vandringsstav i handen. Det är två veckor sedan han startade sin promenad mot Finland och han har 18 veckor kvar.

Mpaliza föddes 1969 i Bukavu i Demokratiska republiken Kongo, även kallad Kongo-Kinshasa.

– Magic year, säger han och ler då han minns tillbaka till sin barndom.

– Det var bra, det var ett vackert land där jag kunde studera och göra allt som unga och barn gör. Det var inget krig, det var ett vanligt liv. Jag minns inte många saker från min barndom, men …

Han tänker efter, håller båda händerna om kaffekoppen och fortsätter:

– Jag tror att det verkligen var bra. Jag minns solen, skogen, gröna träd … det var vanligt. I dag är det så komplicerat. Jag tror att det är första gången som jag försöker minnas min ungdom.

Försökte du glömma?

– Ja, det är mycket som jag har behövt glömma. Inte min ungdom, men när jag lämnade mitt land.

Hans ansiktsuttryck skiftar snabbt, leendet är borta.

– Kongo är ett bra land, stort och rikt. Folk dör och lider i dag, men det finns potential, för vi har allt vi behöver där. Det enda hindret är kriget. Vi har diamanter, olja och coltan. Om vi var fattiga skulle vi inte dö, för då skulle ingen vara intresserad av landet.

Fängslad för aktivism

1960 blev Demokratiska republiken Kongo självständig från Belgien och landets första parlamentsval hölls. Ett år senare tillfångatogs och mördades premiärminister Patrice Lumumba. Mördaren, Joseph Mobutu, utnämnde sig 1965 till både president och premiärminister, och förbjöd alla politiska organisationer utom sitt eget parti. Missnöjet med Mobutu växte sig allt större, bland annat hos John Mpaliza som hade blivit inspirerad av manifestationerna i Europa som brutit ut efter Berlinmurens fall.

– Jag förstod att vi kunde göra något i Kongo också.

Han gick med i ett hemligt parti och 1990 började de demonstrera offentligt, efter att Mobutu stoppat en demokratisk reform. Han beskriver det som ”det bästa och kanske dummaste” de kunde ha gjort.

– Mobutu gav order att döda många. Jag minns att jag bodde på campus, och en natt stängdes elen av och de kom och dödade många människor, även mina vänner.

Under en demonstration dödades flera av Mpalizas vänner framför ögonen på honom. Själv blev han förd till fängelse.

– Det handlade om pengar. 1991 var Kongo korrumperat. Allt var förändrat, det var inte längre det paradis som under min uppväxt. Vi hade inte krig, men Mobutu sa att han var president och att han inte skulle lämna landet. Min familj betalade så att jag kunde lämna Kongo-Kinshasa samma dag som jag blev släppt ur fängelset.

Tillsammans med två vänner hamnade han i grannlandet Kongo-Brazzaville. Det var början på ett långt letande efter en ny plats.

1992 flyttade Mpaliza till en vän i Algeriet och började återigen läsa till ingenjör. Ett år senare hälsade han på sina vänner i Europa. Sista anhalten innan hemresan var Rom.

– Dagen jag skulle resa tillbaka till Algeriet missade jag tåget från Rom till flygplatsen. Jag tog nästa tåg men när jag kom fram stängde de boardingen. Jag grät. Jag försökte prata med dem, men de kunde inte släppa igenom mig. Den eftermiddagen smällde en bomb på flygplatsen i Algeriet.

Det var så han bestämde sig för att stanna i Italien.

1996 bröt kriget ut i Demokratiska republiken Kongo. En av orsakerna var att omvärlden hade upptäckt värdet i mineralmalmen coltan. Den raffinerade mineralen tantal är ett svart pulver som leder elektricitet väl, är oerhört stryktåligt och klarar mycket höga temperaturer. Därför har den blivit en viktig beståndsdel i flera elektroniska produkter, som mobiler, datorer och tv-apparater, samt till exempel i turbiner och bilars krockkuddar. Siffrorna varierar, men mellan 60 och 80 procent av världens coltanförekomster uppskattas finnas i Kongo.

– Den utvinns olagligt, är radioaktiv och kostar nästan ingenting, 20 cent för ett kilo. I Europa säljs ett kilo för 300-500 dollar. Den enda orsaken till att man kan köpa den för 20 cent i Kongo och sälja så dyrt i Europa är kriget.

Familjetragedi drev till handling

Under de första åren av kriget i Kongo kunde Mpaliza inte ens kontakta sin familj, och fick först senare veta att hans pappa hade dött av en sjukdomssvit då han inte fått tillgång till medicin. Själv hade Mpaliza problem med uppehållstillstånd och studietillstånd i Italien, men kunde till slut återuppta sina studier i IT, och fick 2002 jobb som programmerare i lilla Reggio Emilia. Han hade en trygg vardag med hem och jobb, men ett besök i Kongo för att hälsa på familjen fick honom att skrida till handling.

– Min mamma berättade att vi hade förlorat många i min familj. En av mina systrar och omkring tio kusiner och hade försvunnit, kidnappats.

När Mpaliza kom tillbaka till Italien bestämde han sig för att göra något. Han skulle vandra runt i världen, för fred. 2010 gjorde han sin första vandring, i Santiago de Compostela i Spanien. 2011 vandrade han från Reggio Emilia till parlamentet i Rom.

– De sa att det inte fanns något de kunde göra där eftersom utrikespolitiken nu styrs av EU.

Nästa vandring blev alltså till Bryssel; 2012 besökte han Europaparlamentet i Strasbourg.

– Vi presenterade ett dokument där vi efterlyser en lag för att kunna reglera utvinningen av coltan och andra mineraler i Kongo.

Efter stark lobbning från EU:s vänsterpartier är nu en EU-lag som skulle kräva certifiering av coltanprodukter under arbete. Mpaliza är ändå är försiktig i sina förhoppningar. Förslaget fick en knapp majoritet bakom sig i EU-parlamentet, och måste ännu gå via kommissionen.

Cancer av utvinning

Efter vandringen till Bryssel fick Mpaliza förfrågningar om möten och föreläsningar. Han började förändra sitt liv, gick ner i tjänst och gav bort sin bil.

– Jag jobbade tre dagar i veckan och de andra fyra var jag någon annanstans i världen och talade om Kongo, om coltan och om vårt ansvar.

2014 sade han upp sig från jobbet. Han hade en idé. På ett internationellt möte i Warszawa för två år sedan hade han fått en förfrågan om att föreläsa i Helsingfors. Han tackade ja och beslöt sig för att ta sig dit till fots.

Under årets vandring från Reggio Emilia till Helsingfors har han föreläst för många organisationer, universitet och skolor. Målgruppen är främst unga.

– När jag är på skolor berättar jag vad som händer, varför, och vad vi kan göra. Tillsammans försöker vi hitta lösningar. Ibland säger några att de inte är en del av problemet, då ber jag dem sätta handen i fickan och när de tar upp den håller de i sin mobil. Jag förklarar att i den finns blod från människor i Kongo. 80 procent av alla smarttelefoner innehåller coltan från Kongo. Så du har Kongo i din ficka, du kan inte säga att det inte är ditt problem för att det är så långt borta.

Många som arbetar med coltanutvinning i Kongo dör i arbetsrelaterade sjukdomar som cancer, eller blir dödade.

– Det inte är mobiltelefonen i sig som är boven. Det är sättet på vilket mineralen utvinns och den processen måste vara rättvis.

Mpaliza citerar Mahatma Ghandi: ”var den förändring som du vill se”.

– Alla måste tänka på det, vi kan inte vänta på andra att ska göra något, vi måste göra något tillsammans. Jag tror att det är så vi kan skapa ett slags mirakel.

Så packar Mpaliza ihop för att fortsätta sin vandring mot Helsingfors. Han går över järnvägsbron med sin vandringsstav i ena handen, gitarren i den andra, ryggsäcken på ryggen, utan att blicka neråt.

Eufori i Helsingfors

Ett halvår senare möts vi utanför järnvägsstationen i Bassano del Grappa. Han har samma stav och gitarr i händerna, samma ryggsäck på ryggen, men denna gång har han tagit tåget från Turin.

– Vandringen har påverkat mig mycket. Jag kom tillbaka som en annan människa, säger han.

Hans ryggsäck vägde 26 kilo när han lämnade Reggio Emilia. Hållningen avslöjar värken, som han erkänner, men det är trots allt inte den som har varit jobbigast.

– Inuti har jag också lidit väldigt mycket. Jag har berättat om detta trauma minst en gång var fjärde dag. Det har förstört mig lite, det gnager inom mig. Det fysiska klarar man, när man är man trött så vilar man. Men när det inte längre går bra att tänka så har man ett problem.

Efter fem månader av vandring och föreläsningar blev han den tredje oktober välkomnad till Helsingfors och fick sällskap den sista biten till ett kontor för Europeiska kommissionens representation.

– I den stunden kände jag ingen trötthet, bara adrenalin. Hade det inte varit någon och mött mig hade jag kanske varit trött, men när jag fick se alla människor blev jag väldigt glad. Jag tog inte ens av mig ryggsäcken.

Det bästa med resan har varit mötena, säger Mpaliza.

– Jag har hittat den dolda medmänskligheten. Varje dag ser vi krig och hemska saker på TV, det pågår en flyktingkris i Europa, på flera platser har de byggt murar. De fina människorna syns inte på TV, men dem har jag hittat.

Ångrar du något?

– Nej, kanske kunde fler kongoleser ha deltagit. I nästa marsch vill jag engagera fler.

Han planerar nu alltså en ny vandring.

– Nästa år ska jag göra en vandring från Reggio Emilia till Rom, ta flyget till Sydafrika för att vandra vidare till Moçambique, Tanzania och Kongo.

Mpaliza döljer inte sin oro inför att vandra i sitt forna hemland.

– Jag är inte rädd för marschen fysiskt, men för den politiska situationen och också naturen. Jag vet att det kommer bli väldigt svårt, men jag vill prova ändå.

Han planerar att börja sin vandring i mitten av nästa år. Nu jobbar han med att skapa ett nätverk. Han säger att många ungdomar i Afrika inte känner till problemen med coltan.

– Man kanske tror att folket vet om sitt lands problem, men det gör de inte. Det är mycket viktigt att vi i Kongo vet vad vi har i jorden.

Situationen i landet är svår, eftersom kriget har pågått så länge, säger han.

– De som föddes i Kongo för 20 år sedan då kriget bröt ut är vuxna i dag, många ungdomar har inte studerat och har inget jobb. Men vi måste sprida budskapet. Jag vandrar för fred i Kongo.

Om det hade varit enkelt hade det inte varit någon vits. Fred är något viktigt som kräver jobb. N

Text & foto: Mathilda Muul

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.