”Det kunde ha varit jag”

av Daniel Kindstrand

Den 13 november attackerades det franska vardagslivet. 130 människor mördades och över 400 skadades då terrorister slog till mot nattlivet i Paris.  Men efter terrorn måste livet fortsätta.

Alla platser där människor var samlade sköt de mot, säger Ida Hattemer-Higgins, 36, vid Plaza de la republique.

Hon kommer från USA men arbetar som författare i Paris, och bor i distrikt 11, där de flesta av dåden inträffade. Några hundra meter bort ligger blommor och ljus vid en av barerna som blev beskjuten. Hattemer-Higgins hostar. Förkylningen har inte släppt. Men det var också den som hindrade henne från att gå ut med sin sambo som fyllde år den 13 november.

– En av barerna som blev attackerade är vårt stamställe. Det är inte säkert att vi hade gått just dit för att fira men …

Hattemer-Higgins beskriver restaurangområdet som attackerades som bohemiskt och mångkulturellt. Det var också en plats där många araber gick ut.

– Kanske valde terroristerna att attackera assimilerade araber, säger hon vid mattan av blommor utanför den stängda restaurangen Le Carillon, innan hon vänder hem för att sova bort förkylningen som kan ha räddat hennes liv.

Taxichauffören Youssef Sameh berättar att han två dagar innan terrordådet åt pizza nära en av terrorskådeplatserna. Men i dag är han inte rädd.

– Jag är en muslimsk man och tror på att om gud har beslutat att döden väntar så kan vi inte ändra på det, säger han.

Han är också ganska säker på att det kommer hända igen.

– Stort eller litet vet jag inte, men terroristerna har vänner i området. Även om regeringen försöker förhindra det så är situationen svår.

Nu hoppas han att människor kan fortsätta leva sina liv, fast med mer vaksamma ögon, samtidigt som politiker borde fokusera på roten till problemen.

– Politiker måste fokusera på att hjälpa fattiga människor, för alla terrorister har varit fattiga.

Kriget kom till Paris

Det börjar bli mörkt på Plaza de la republique, ett torg som numera mest fylls av tv-journalister och människor som tänder ljus vid statyns fot. Tungt beväpnad polis patrullerar området och Chirine Garcés, 22, är på väg hem från centrum. Hon har sökt jobb som servitris, men det är inte lätt, trots fyra års erfarenhet. Av 25 tillfrågade restauranger var det bara 3 som tog emot hennes ansökan. Enligt Garcés tänker restaurangchefer snarare på att sparka personal än på att anställa efter vågen av avbokningar och tomma salar som följt terrordåden. Men det är inte bara jobbsökandet som är tungt i dag.

– Jag tänker att det kunde ha varit jag [som dödades i dåden], men jag går ut för att jag måste. Fredag den 13 november såg vi i Paris en liten del av kriget, men det är ingenting i jämförelse med vardagen i Syrien.

Garcés tror att Islamiska staten gjorde ett misstag när de attackerade allmänheten, till skillnad från dådet mot journalister på tidningen Charlie Hebdo den 7 januari 2015.

– Jag tror att målet för Islamiska staten är att splittra människor, men jag tror att denna attack snarare kommer att ena oss. Jag hoppas det i alla fall.

Paranoian spred sig

Några tunnelbanestationer söderut, i distrikt 14, är det mer folk i barerna och restaurangerna. Ett nyförälskat par sitter mitt emot varandra och tar på varandras läppar på ett sätt som passar Paris.

Den svenska utbytesstudenten Linnea Segerstedt, 28, som sitter vid ett annat bord, berättar att den här stadsdelen är ett lugnt område. Men hon nämner att hon ändå blev väldigt rädd när hon på tunnelbanestationen på väg in till centrum fick beskedet om det inträffade.

– En vän skrev på Facebook: Linnea gå inte ut på stan! Det är skjutningar överallt!

Segerstedt valde därför att åka hem till studentområdet i distrikt 14, sex kilometer från klubben Bataclan som drabbades hårdast i attackerna.

– Jag väntade en minut på metron men det kändes som en timme, säger Segerstedt och fortsätter:

– Jag blev paranoid och började kika på folk runt omkring. En kille sträckte handen innanför jackan. Trodde han skulle ta fram en pistol. Med mp3 i öronen så tänkte jag: nu får jag åtminstone lyssna på bra musik innan … men det var bara en mobil. Det är den typen av tankar som kommer fram.

Dagen efter var hon inte ensam en sekund. På svenskhemmet ordnade föreståndaren en gemensam middag och studenterna umgicks och pratade.

– Men alla hanterade händelsen olika. Vissa var väldigt rädda, andra inte. En syrisk desertör som bodde med oss sa att sådant här händer ofta i Syrien så han var inte så berörd.

Klockan är strax efter sex och Ahmad Bisop, 32, lämnar Grande Mosque of Paris efter Ishha, den femte och sista bönen för dagen. Väl utanför porten glider bönemössan av hjässan och ner i fickan.

– Vill jag gå med traditionella muslimska kläder så går det bra på muslimska högtider som Ramadan, men skulle jag göra det idag så tror jag att människor skulle undra varför, säger han.

Det är enligt honom för tidigt att avgöra vad som kommer att hända i framtiden. Men redan nu tycker han att regeringen och journalister har gjort fel.

– Regeringen skiljer inte på terrorister och islam och tv-journalister gör det inte heller.

Studenten och musikproducenten Yacine Air-Larbi, 21, har även deltagit i bönen.

– Folk är rädda och jag kan förstå det. Några galna människor mördade massor av folk och påstod att det var i guds namn. Jag tror att många tror på det för att de inte vet vad islam är.

Men han klandrar dem inte. Det tar år att lära sig att förstå islam.

– Jag dricker inte alkohol men Frankrike är mer än vin och klubbar. Det är en kultur och jag är också rädd för terrorister. Men jag kan fortfarande älska både Islam och fransk kultur.

Text & foto: Daniel Kindstrand

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.