Den 13 november 2015 skakades hela världen av terrorattackerna i Paris. I efterskalvet av händelserna fylldes franska torg av blommor och tända ljus, samtidigt som Mellanöstern fylldes av franska bomber. Hur går dessa reaktioner ihop? Och vilken plats har frihet, jämlikhet och broderskap i ett land präglat av terror?
Klockan är halv tio på SOS Racismes kontor i utkanten av Paris. Dagen har precis börjat, och alla samlas kring kaffeautomaten för att få sin dagliga dos koffein. I andra änden av det stora kontorsrummet ligger tre stora IKEA-kassar med flygblad, banderoller och målarfärg. Hela väggen täcks av en plansch med organisationens logga: en gul hand där det står touche pas à mon pote – rör inte min kompis.
– Förlåt att jag är sen, vi fransmän är inga morgonmänniskor, säger Hadrien Lenoir, utbildningsansvarig och nationell styrelseledamot, skämtsamt och leder oss in på sitt kontor.
SOS Racisme grundades i Frankrike år 1984 i samarbete med det socialistiska partiet – ett år efter Le marche pour l’égalité et contre le racisme – en demonstration som blev startskottet för den franska antirasistiska rörelsen. Idag har SOS Racisme systerorganisationer i flertalet europeiska länder. Deras slogan ”rör inte min kompis” har fått global spridning och används i antirasistiska rörelser runt om i världen.
– Sedan andra världskrigets slut har Paris varit en symbol for frihet, rättvisa och jämlikhet. Dessutom är det ett av världens mest populära resmål för turister. Attackerna mot Paris var terroristernas försök att visa att ingen är skyddad i denna symboliska stad. Deras enda sätt att visa styrka är genom att splittra människor, genom att sprida otrygghet, säger Lenoir.
Som utbildningsansvarig jobbar Lenoir med att bygga samarbeten med skolor och lokalföreningar för att utbilda och träna volontärer. Utbildningsprogrammen är skapade för att bygga en stark antirasistisk grund hos Frankrikes unga generation.
Det koloniala arvet
Förutom utbildning fokuserar SOS Racisme på att sprida antirasism genom kultur och juridik. På Frankrikes nationaldag, den 14 juli 2011, organiserade SOS Racisme en konsert på Marsfältet i Paris, den stora parken vid Eiffeltornet.
– Vi ville ta tillbaka nationaldagen från extremhögern. Och det var vi inte ensamma om. Under tre timmar samlade vi en publik på över en miljon – det blev en av de största konserterna i hela Europa, berättar Lenoir stolt.
Samtidigt har organisationen en juridisk verklighet att förhålla sig till.
– Vi har ett team av advokat- och juristvolontärer som arbetar för att hjälpa åtalade och åtalande, och bygga fall mot diskriminerande företag.
Organisationen har bland annat fått rätt i domstol mot det välkända nöjesföretaget Moulin Rouge som kontinuerligt vägrat anställa rasifierade människor till synliga tjänster eftersom de inte såg ”tillräckligt franska ut”.
– SOS Racisme arbetar för att minska klyftorna mellan värderingar och verklighet. Frihet, jämlikhet och broderskap har blivit tomma slagord i Frankrike. Men för att förstå situationen i Paris och resten av Europa måste vi först förstå var vi kommer ifrån.
Lenoir tar ett djupt andetag och fortsätter:
– Vi har ett kolonialt arv, som vi aldrig har tagit itu med. Att arbeta med vår historia handlar inte om att sopa gamla misstag under mattan, det handlar om att gå igenom en försoningsprocess med vår historia tillsammans med de människorna som än idag diskrimineras på grund av dessa gamla tankesätt. Vi måste uppmärksamma och lära oss av dessa misstag för att kunna gå vidare och tillsammans bygga något nytt. Något bättre där vi alla delar samma historia och förståelse för varandras perspektiv.
Högern är smart
Enligt Lenoir har Frankrike och Europa övergivit lokalpolitiken. Resultatet blir att klyftor och ojämlikhet i lokalsamhällena fortsätter växa. Han menar att utbildningssystemet i Frankrike är delat mellan en elit som reproducerar sig själv, och övriga medborgare som lämnas utanför. Det finns ingen social rörlighet, och det är denna splittring som skapar orättvisa, otrygghet och osäkerhet.
– Många fransmän tror fortfarande att parollen frihet, jämlikhet och broderskap gäller för alla i det här landet. När diskriminerade grupper höjer sina röster för att kräva just dessa rättigheter betraktas de mest som gnälliga och otacksamma. Människor lever inte i samma verklighet och har ingen förståelse för varandras perspektiv.
– Klyftorna i våra samhällen ger grogrund för extremism. Auktoritära högerextrema partier som Front National ser otryggheten, och är de enda som säger sig vara ”för” folket. Marine Le Pen har varit smart och brutit med partiets gamla rasistiska retorik, och flyttat politiken närmre socialismen. Le Pen vet hur hon ska bygga på folks rädslor, och verkar vara den enda som är beredd att ”röra om i grytan” genom att utmana det nuvarande systemet.
Samtidigt beskriver Lenoir hur många unga han möter, speciellt i landets förorter, inte definierar sig som fransmän, trots att de är födda här. Istället identifierar de sig utifrån sina föräldrars tidigare nationalitet.
– Jag brukar fråga om de har ett franskt pass. När de nickar förklarar jag att de då självklart är fransmän. Vi måste sluta dela upp oss i ett vi och dem, och ställa grupper mot varandra. Exkludering är en farlig kraft, som spelar rakt i händerna på Front National och IS.
På frågan vad lösningen är och vilken roll vänstern har i denna lösning funderar Lenoir en kort stund och svarar:
– Vänstern måste ha stake. Situationen är svår, men lösningen är enkel. Vänstern måste lägga fram progressiva reformförslag för frihet, jämlikhet och broderskap – de måste skapa sociala policys och diskurser där alla människor har en plats. N
Text: Kitty Ehn & André Larsson
Foto: André Larsson
