Konflikterna mellan sunniter och shiiter i Mellanöstern är en stor orsak till att så många flyktingar idag söker trygghet i Europa, menar Semy Kahan.
Antalet flyktingar som söker asyl i Europa har skjutit i höjden och deras slutliga antal är svårt att förutse. Ur de asylsökandes perspektiv är det fråga om en tragedi av svårfattliga proportioner, som har orsakats av en kedja av händelser i Mellanöstern som fick sin början med de medborgarledda upproren som gick under samlingsnamnet ”arabiska våren”, men som alltmera påminner om en grå och stormig höst. Sedan 2011 störtades flera långlivade diktaturer i arabvärlden av folkliga uppror, men de har ersatts av instabila och svaga regeringar som brottas med splittring och inre konflikter som i vissa fall har eskalerat till blodiga och brutala inbördeskrig.
Svältgränsen är nådd
I Syrien gör diktatorn Bashar al-Assad fortfarande envist motstånd, med stöd av Ryssland och Iran. Han har hämningslöst angripit landets medborgare både med konventionella och kemiska vapen. Hittills har ca 300 000 människor dödats i Syrien, och antalet sårade och invalidiserade är mångfaldigt större. Av Syriens 22 miljoner invånare har drygt 4 miljoner flytt till grannländerna Turkiet, Jordanien och Libanon. Närmare 8 miljoner är på flykt inom landets gränser – mer än hälften av Syriens befolkning är alltså i dag flyktingar som lever i misär. Hälften av dem är barn. Över 2 miljoner barn har blivit utan skolundervisning i fem års tid. Många av dem har upplevt traumatiska händelser, vilket är en börda de tvingas bära på livet ut.
De syriska flyktingarnas uppehälle finansieras av World Food Program, WFP, inom ramen för FN, och av donationer från bland annat USA, Kanada och några arabländer. Men flyktingarnas växande antal har tvingat WFP att minska beloppet per person som skall tillgodose de mest trängande behoven, och en del av flyktingarna närmar sig nu svältgränsen. Detta, samt ett småningom förlorat hopp om att få återvända till hemlandet, har bidragit till att speciellt de syriska flyktingarna har börjat röra sig mot Europa. Det gäller närmast de familjer som har råd att betala de stora summor som hänsynslösa, ofta kriminella element, kräver för färden till Grekland eller andra inkörsportar till EU. Att flera tusen har drunknat under färden på grund av bristfälliga farkoster tycks inte avhålla dem från att ty sig till den riskfyllda sjötransporten.
Shia-sunnikonflikten i bakgrunden
Situationen har ytterligare komplicerats och skärpts i Syrien och i Irak sedan Islamiska staten, IS, erövrat stora delar av dessa länder, vilket sätter ländernas politiska och territoriella integritet på prov.
Iraks shiitiska majoritet och sunnitiska minoritet har bevittnat två motsatta politiska scenarier. Under Saddam Husseins diktatur förtryckte sunniterna landets shiiter, och efter Husseins fall gavs makten åt shiiterna som i sin tur brutalt har förtryckt landets sunnibefolkning.
President Barack Obamas strategi i kampen mot IS går bland annat ut på flygangrepp mot IS:s baser i Syrien och Irak. I dessa operationer deltar England, Frankrike, några arabländer och numera också Ryssland, som dock fortfarande stöder al-Assads regim och som har utnyttjat sin intervention i Syrien för att attackera sunnitiska falanger som kämpar mot al-Assad. Det finns nu tecken på att USA, EU och Ryssland försöker hitta en formel för att få slut på inbördeskriget, men al-Assads politiska framtid har hittills varit ett stort hinder på vägen mot en lösning.
Iraks armé som leder markoperationerna mot IS har visat magra resultat, medan kurderna haft en del framgångar mot jihadisterna. Saudiarabien, som tidigare stött extrema islamistiska rörelser, tar nu bestämt avstånd från IS.
Arvtagare till extrem sekt
Det fundamentalistiska IS strävar efter att upprätta ett kalifat, som de ser som en ”ursprunglig form” av islam. Kalifatet är den religiösa styrelseform som rådde under islams första århundraden, och styrs enligt sharialagen av en kalif som är guds jordiske företrädare. IS:s kalif Abu Bakr al-Baghdadi säger sig kämpa för en gradvis utveckling mot det slutliga målet, en global islamisk stat där religionen är i symbios med staten och där samhället lyder under sharialagen i dess mest strikta tolkning. Det sunnitiska IS intar en hämningslöst aggressiv attityd mot alla andra religiösa inriktningar, också mot shiiterna, och dess tolkning av islam anses allmänt vara en förvrängning av religionen.
IS tillhör de extrema islamistiska rörelserna, och har stått nära al-Qaida politiskt men lyder inte under dess ledarskap. IS ser sig som arvtagaren till den extrema Kharijitsekten som år 661 mördade den fjärde kalifen Ali. Mord på oliktroende muslimer tillhörde sektens repertoar, vilken IS tycks ha anammat.
IS tycks inte ha svårigheter att rekrytera soldater. Tusentals mestadels sunnitiska muslimer bosatta i olika länder har anslutit sig till dess militära styrkor. Många av rekryterna kommer från västvärlden och detta har väckt oro för att dessa i framtiden kan utföra terrordåd i sina hemländer när de återvänder från inbördeskriget. Terrordåden i Paris är en allvarlig påminnelse om faran med dessa extremister. Risken finns att terrordåden minskar den europeiska beredskapen att välkomna flyktingar, och istället ger vind i seglen åt de invandringsfientliga partierna på den yttersta högerkanten i EU-länderna som aldrig har velat ta emot några flyktingar.
Palestinakonflikten en nyckel
I Mellanöstern råder en ny situation där extrema islamistiska rörelser intar en aktiv politisk, militär och ekonomisk roll på de etablerade staternas bekostnad. Detta är särskilt synligt i Syrien och Irak, men dylika extrema rörelser finns också i Libyen, som är inbegripet i ett kaotiskt inbördeskrig mellan grupper som identifierar sig med IS och mellan andra sinsemellan stridande stammar. Också i Jemen och på den egyptiska Sinaihalvön finns det enklaver som stöder IS.
Saudiarabien har tillsammans med Egypten, Jordanien och andra arabländer ett gemensamt intresse med Israel att bekämpa den islamistiska extremismen, men så länge som den israelisk-palestinska konflikten förblir olöst kan det gemensamma intresset inte leda till konkreta åtgärder.
Man frågar sig varför de rika arabiska oljeemiraterna samt Saudiarabien inte öppnat sina länder för flyktingar. Förklaringen lär vara att i de flesta oljeemiraterna är ursprungsbefolkningen i minoritet vid sidan av billig utländsk arbetskraft, varför strömmen av flyktingar skulle ”minorisera” den egna befolkningen ännu mera. Dessa länder nöjer sig med att delta i finansieringen av flyktingarnas tillvaro i flyktingläger, men resurserna tryter ändå.
Det låter ofattbart att det bara för fem år sen var den israelisk-palestinska konflikten som dominerade diskussionen om Mellanöstern. Sen dess har området skakats av många och svåra kraftmätningar som gett upphov till feta nyhetsrubriker. Utan att underskatta betydelsen av den långvariga och svåra israelisk-palestinska konflikten intar den idag en mer marginell roll i regionens mångdimensionella mosaik av konflikter och problem. Just nu förefaller utsikterna för återupptagna fredsförhandlingar i Palestinakonflikten mellan parterna mycket små. Gapet mellan deras förhandlingspositioner är fortfarande stort. N
Semy Kahan