Kristin Olsoni
1. I en SVT-intervju 10.1.2016 förklarar Svenska Akademiens f.d. ständiga sekreterare, den högt begåvade och enligt sig själv till eliten hörande Horace Engdahl, att vi bör inse att det kommer flera krig, att det alltid kommer krig. Punkt, inget mer om det, annat än ett soligt leende.
Det är sannolikt att han har rätt, men det är dumhet att konstatera det utan vidare utveckling av resonemanget, utan handling. Engdahl är en auktoritet, hans ord har tyngd, det borde han betänka i stället för att ge sig ytterligare en kvasiintellektuell poäng.
Hur mycket större auktoritet var då inte Alva Myrdal, med valspråket: Man måste tänka pessimistiskt men handla optimistiskt.
2. Den digitala världens våldsamma utveckling har försett oss, framför allt de mycket unga bland oss, med ficksmå lådor som förser oss med information, kommunikation och en mängd olika spel. Lådorna kan tas fram överallt och när som helst, helst i skolan eller på teatern så att de också ger en glädjen att störa omgivningen, undervisningen, konsten. Spelen lär, efter vad jag förstått, framför allt vara fyllda av våld och stereotyper.
Vad kan de tänkas åstadkomma i daglig användning under åratal i en hjärna under utveckling?
3. Men de små lådorna åstadkommer tillväxt. Det behöver vårt samhälle mer än tänkande medlemmar, säger våra politiker. Under en längre tid har dagstidningarna kunnat erbjuda oss två alternerande sanningar:
– Jorden klarar inte mera tillväxt
– Vi måste ha mera tillväxt
Politikerna tror alltså att vi är dumma. Antagligen har de rätt.
4. Banal och fördummande underhållning fyller inte bara TV-kanalerna utan också de stora teatrarna – dessa som borde gå i spetsen för provokation, diskussion och fördjupning. Med ständigt hänvisande till sloganen: ”Vi ger publiken vad den vill ha” har ribban sänkts under decennier. Publiken kan inte veta vad den vill ha, bara referera till något den någon gång gillat. Det är producenters och konstnärers uppgift att stöpa om detta något till något mindre dumt.
Sammanlagt säger oss de fyra punkterna ovan att krig är oundvikligt och dessutom spännande och möjligt att vinna; att den fritid vi kämpat oss till via sekler av upplysning och klasskamp bäst används till förslöande av tankeförmågan; att goda medborgare konsumerar, inte protesterar.
Konsekvens: fredsarbete är en flummig hobby för tanter som ramlat av kärran.
Men tänk om det är tvärtom?
Fredsarbete är framför allt ett spännande och utmanande äventyr för dem som – kanske – har framtiden framför sig? Utmanar kunskaper, tankeförmåga, initiativkraft, fysisk och andlig styrka, mod och tålamod.
Kristin Olsoni
P.S. Vi gamla tanter kan dess bättre bidra med allt det där – utom möjligen den fysiska styrkan – men den finns det ju så mycket mera av på annat håll, med all denna bodybuilding, fitnessflit och idrottsidolatri.
