Rita Paqvalén
Salen är full med folk och det känns som om luften vibrerar av förväntan, som om den övriga publiken – liksom jag – är trött på julens inåtvända dåsighet. Salens belysning släcks och en efter en stängs dörrarna tills ett ogenomträngligt mörker fyller hela salen. Det är så mörkt att inte ens radgrannens konturer kan skönjas och för en stund håller hela salen andan tills vi översköljs av Pekka Kuusistos suggestiva musik.
Tabu är ett allkonstverk där musiken samt ljud-, ljus- och videoplaneringen är lika viktiga och bärande som Seela Sellas och hennes motspelare Tero Jarttis ordlösa och på muskelnivå, precisa skådespelarinsatser. Det är en vacker och poetisk hyllning till Timo K. Mukkas författarskap, eller till något annat, oväsentligt vilket. Efter 90 minuter tar föreställningen slut, på samma sätt som den inletts, med suggestiva toner i ett kompakt mörker och med dörrar som öppnas en efter en.
Det som hände på Tabu är något jag sällan upplever på teater. Genom den plågsamt långa inledningen i mörkret tvingades betraktaren skaka av sig bruset utanför salen, sin sociala publikroll och möta verket ensam, utan sidoblickar. Det var en närvaro som var befriande.
Närvaro är något jag söker på teatern. Ibland närvaron i rummet, uttrycket och stunden, andra gånger närvaron i vår tid. Dokumentärteater är en teaterform som känns speciellt angelägen just nu då världen skakas av ekonomiska kriser, fruktansvärda krig och terrordåd samtidigt som 60 miljoner personer befinner sig på flykt. Just denna höst har varit speciellt tung i Finland med ett samhällsklimat som präglas av en tilltagande och allt hetsigare rasism och med en regering som gör sitt bästa för att vidga klyftorna mellan folk och folk, nedmontera vårt välfärdssamhälle och införa ett system som gynnar de välbeställda. För detta behövs teatern – en teater som är närvarande, analytisk och som ruskar om förlegade fördomar, men som använder teaterns medel för att nå djupare än nyhetstexter kan nå.
Teaterhösten har innehållit flera intressanta dokumentärpjäser. Först ute var den ryska gruppen Teatr.doc med sin Kafka-aktiga Bolotnaya Square Case i samband med Stage-festivalen. Pjäsen utgår från demonstrationen i Moskva 6 maj 2012, då hundratals demonstranter misshandlades och arresterades och av vilka 27 ställdes inför rätta. Bolotnaya Square Case är baserad på de anhörigas dokumenterade berättelser och handlar om deras väntan och hopplösa kamp mot myndigheterna. Denna meningslöshet gestaltas av skådespelarnas sisyfosarbete föreställningen igenom som handlar om att ta bort karamellpapper från karameller. (Se intervjun med Teatr.docs chef Elena Gremina på sid 56–57.)
På ett inhemskt plan vill jag nämna två uppsättningar som är speciellt intressanta i genren – Susanna Kuparinens Eduskunta III (Ryhmäteatteri) och Jussi Lehtonens och Asta Honkamaas Vapauden kauhu (Finlands Nationalteater/ Kiasma). Kuparinens Eduskunta III var kanske inte lika tät som de två tidigare i trilogin, men hennes orädda grepp och obarmhärtiga dissekering av elitens maktspel kändes extra angelägna denna höst. Medan Kuparinens pjäs är en bitsk uppgörelse med den sittande regeringens politik, rör sig Vapauden kauhu på en mycket mer intim och människonära nivå. Vapauden kauhu är en del av teaterns ambulerande repertoar, som produceras för vårdinstitutioner och olika slutna anstalter – i många fall i samarbete med dem som bor eller är intagna där.
Vapauden kauhu baserar sig på fångars tankar om fängelselivet och friheten utanför murarna, och på scenen står både teaterns egna skådespelare och ex-fångar (och via video även livstidsfångar). Innehållsmässigt öppnade pjäsen porten till en, för mig, ganska okänd värld på ett lyhört sätt som varken bar spår av sentimentalitet eller socialporr. Gränserna mellan vi och dom, icke-fånge och fånge, proffs och amatör, bryts ner i den här produktionen som vuxit fram under ett flerårigt samarbete. Samtidigt som pjäsen gestaltar olika fångars upplevelser, handlar den också om icke-fångars rädslor och fördomar om fångar. Och detta genom ett formspråk och regilösningar som är både nyskapande och medryckande.
En av de ständigt återkommande diskussionerna på det finlandssvenska teaterfältet är avsaknaden av nyskriven (uppsatt) dramatik. Svenska Kulturfondens stora satsning på teater börjar nu bära frukt och genom projektet Reko har det finlandssvenska teaterfältet fått ett tillskott av ny dramatik. Projektets första del kulminerade i åtta enaktare på festivalen Textfest arrangerad av Teater Viirus i november och december. Alla åtta pjäser hade dessutom olika regissörer och dramaturger.
Textfest var en av mina personliga höjdpunkter på den svenska teaterhösten. En del av uppsättningarna var en verklig fest där manus, regi och skådespeleri samspelade såsom i Johanna Koljonens galna pjäs Kycklingrättegången i Fredrik Lundqvists regi, andra grepp eller manus kändes mindre bearbetade. Samtidigt som den korta repetitionstiden och det hårda tempot säkert bidrog till en del formmässiga skavanker, gav den också festivalen en dynamik och en omedelbarhet. Festivalen fungerade, liksom den i Hangö, som ett möte där teaterkonstens möjligheter testas och diskuteras – i detta fall vad som är möjligt inom ramarna för enaktarens format.
Textfest var ett spännande inslag i teaterhösten som inte bara introducerade nya texter, utan också en del för mig nya regissörer och skådespelare. Jag ser fram emot ett nytt och spännande teaterår kantat av nya och vilda uppslag och formexperiment, men inte minst av teater som går är närvarande i och i dialog med vår tid. Och framför allt önskar jag mig en teater som vågar testa olika språkliga uttryck och som gör flerspråkighet och normbrott till en konstnärlig strategi.
Rita Paqvalén
är verksamhetsledare för tjänsten Kultur för alla
Foto: Ulla Jokisalo
