Samsas olycka blir Svenskis lycka

av Ny Tid

Franz Kafkas Förvandlingen blir i koreografen Carl Knifs tappning till en närapå fulländad föreställning på Svenska Teaterns Amos-scen.

Svenska Teatern inleder vårsäsongen med makalöst bra dansteater. Det är ingen lätt uppgift för dramaturgen Christoffer Mellgren och regissören/koreografen Carl Knif att ta sig an Franz Kafkas Förvandlingen. Föreställningen firar triumfer på alla fronter, från manusarbete till regi, koreografi, skådespel, musik, ljud, ljus och design.

Det mesta av den till skalbagge förvandlade Gregor Samsas introspektiva monolog har fallit bort ur Mellgrens manus, men den återfinns desto starkare i Knifs koreografi.

Pjäsen följer Kafkas förlaga relativt troget. Handelsresanden Gregor Samsa (Patrick Henriksen) vaknar och finner sig förvandlad till – ja, vad står det riktigt i originalet? Ohyra, ett o-djur, en varelse som inte har någon funktion överhuvudtaget. I sin familjs ögon är han vämjelig. Ingen förstår vad han säger, och ingen vet om han förstår vad de säger. Fadern (alltid stabila Niklas Åkerfelt) och modern (Simon Häger i en fantastiskt humoristisk drag-tolkning) besluter sig för att det där där inne i rummet inte längre är deras son. Den enda som fortfarande har känslor för den förvandlade Gregor är systern Grete (en fenomenal Misa Lommi).

Knif löser snyggt problemet med hur man visualiserar Gregors förvandling genom att låta Henriksen trassla in sig i en trasig stol, som får representera det skal av mentala problem som i denna tolkning otvetydigt är förvandlingens utlösande faktor.

Knif lånar estetiken från Kafkas tidiga 1900-tal i kostymer, rekvisita och scenografi, och ger koreografin drag av pantomim och marionetteater. Vitmålade, med strama leenden utför föräldrarna en robotliknande dans som ger skenet av att allt är som det ska vara, en fasad som döljer hur deras värld rasar samman då alla högt skruvade förväntningar på guldgossen Gregor går i kras.

Patrick Henriksen och Anna Stenberg.

Patrick Henriksen och Anna Stenberg.

Henriksen gör ett storjobb i den fysiska rollen och befinner sig oftare hängande i fönstergaller, under taket och klättrande på väggen än på golvet, och frammanar på ett hjärtskärande sätt bilden av en familjemedlem som förlorad i sina mentala problem inte förmår kommunicera till sina närmaste vad han känner och tänker.

Mellgren och Knif sätter familjen i fokus i stället för Samsa, och de är inte nådiga mot herr och fru Samsa, som avgudar sonen Gregor så länge han hämtar mat till bordet och är duktig och begåvad, men som överger honom då hans psyke brakar samman. Trots det tunga och psykologiska ämnet, är föreställningen fartfylld och explosiv, och kryddad med en finurlig, fysisk och mimisk humor som gör att det aldrig blir för tungt eller tragiskt.

Lommis kroppskontroll och knyckiga karisma vinner snabbt över publiken på sin sida. Förglömmas ska inte heller den svarta insektlika varelse som dels följer Gregor som en skugga och dels får representera plågoandar i form av förmän och hyresäster, graciöst och hotfullt porträtterad av en Anna Stenberg som tycks kunna glida in och ut genom alla springor i Erik Salvesens sunkiga, giftgröna scenografi. En scenografi som för övrigt förtjänar en speciell eloge – den massivt klaustrofobiska inramningen transporterar genast åskådaren till ett mentalt landskap av industrialistiska fabriksskorstenar, centraleuropeisk urban fattigdom och en avskalad Kafka-estetik. De höga gallerfönstren för tankarna både till fabriksbyggnader och fängelser, och bilden av Gregor uppkrupen i ett av fönsterkrypen i månljuset är en så vacker och sorgsen att den hugger till i hjärtat.

Patrick Henriksen som skalbaggen Gregor Samsa.

Patrick Henriksen som skalbaggen Gregor Samsa.

Svenska Teatern och Carl Knif bevisar att man kan göra ambitiös, seriös och tankeväckande teater, utan att den behöver vara nyskapande eller ”svår”. Som en introduktion till dansteater är den här enaktaren att varmt rekommendera. ”Det bästa jag har sett på tio år” lät en publikkommentar efter premiären. Riktigt så långt sträcker jag mig kanske inte, men Förvandlingen är utan tvekan det bästa jag sett på Svenska Teatern på en lång tid. Vill man kritisera något är det kanske att den dramatiska vändningen strax innan slutet av pjäsen av någon orsak inte riktigt förmår frammana den känsla av chock som antagligen är avsikten. Något med replikeringen och tonläget gjorde åtminstone på premiären att vidden av händelserna gick upp för publiken, eller åtminstone denna recensent, först då scenen var över och förtog på så sätt det emotionella knytnävsslaget.

Kafkas roman beskriver själalivet hos en vuxen man som plötsligt en dag bryter samman under bördan av att försörja hela sin familj, och tvånget att alltid vara punktlig, flitig och duktig. I Knifs och Mellgrens föreställning återkommer den här duktighetspressen, bland annat i den tyranniska faderns maskinella upprepande av frasen ”Här man man ju inte sitta och vara onyttig”, och hans största sorg över Gregors förvandling tycks vara just att sonen inte längre kan nyttjas till någonting, inte ens som offer. Föreställningen blir på så sätt ett diskussionsinlägg i debatten om samhällets ständiga effektivitetskrav, en debatt som är mer aktuell i dag än kanske någonsin tidigare. Samtidigt glider föreställningen också mer mot att framställa Gregor som en yngre figur än bokens förlaga, och Henriksens rollarbete bidrar till bilden av en villrådig tonåring som tappat bort sig bland samhällets, familjens och de egna förväntningarna. Den desperata känslan av att ingen förstår en, att man är isolerad och utfryst i en kropp man inte känner igen, ett mellanting, en del av en metamorfos som stannat på hälft, är säkert bekant för de flesta.

Det är alltså mångbottnat och möjligt att tolka från flera synvinklar, och även om Knif ger publiken tydliga knuffar i rätt riktning, lämnar han möjligheten för tolkningsföreträde öppen. Förvandlingen är närapå en fulländad föreställning utan egentliga svagheter, där alla element stöder varandra och som håller åskådaren engagerad från första till sista minut. Föreställningen vinner på att den hålls nere på kring en timme och en kvart, mycket längre hade energiladdningen inte hållit.

Text: Janne Wass
Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen av Franz Kafka. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Regi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymer: Karoliina Koiso-Kantila. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Ljuddesign: Janne Hast. I rollerna: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg. Spelas på Svenska Teaterns Amos-scen t.om. 23.4.

Lämna en kommentar