Joe Hills kamp fortsätter

av Ylva Larsdotter

Ylva Larsdotter läser Göran Greiders bok om arbetarsångaren Joe Hills svenska historia. Arbetsmarknaden var en farlig plats för hundra år sedan, och för somliga har inte mycket förändrats.

50-Joe Hill pärm webbEn vandring i förnedring och försoning” rubricerar regissören Kristini Olsoni sitt efterord till nyutgåvan av Harry Martinsons Vägen till Klockrike (nyutgåvan utkom 1998). Hos Martinson möter vi världen ur luffarens perspektiv. Sekelskiftet 1900 var liksom nu en uppbrottens tid. Många tvingades eller valde att söka sig bort från hemtrakterna: vandrade, bröt upp, gick längs med vägarna, åkte över haven. För en annan bättre tillvaro. För mat, för jobb, för bostad, för drömmen om att ett annat liv är möjligt. Martinsons Bolle är en fiktiv figur men sprungen ur levda erfarenheter.

Joel Emanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, avrättades dömd för dubbelmord i Salt Lake City 1915. Hill har i sin tur blivit mer eller mindre fiktionaliserad och inte minst ikoniserad. Hur hans verkliga liv såg ut vet vi mycket lite om, de biografiska uppgifterna som finns kvar är fragmentariska och knapphändiga. Istället har myten fått ta över. I fjol var det hundra år sedan Hill stod framför exekutionsplutonen och med hög röst sa: Kom igen! Skjut!

Vagabondliv

När jag läser Görans Greiders fina bok Städerna som minns Joe Hill – en svensk-amerikansk historia tänker jag samtidigt på luffaren Bolle. Jag tänker på den romantiserade föreställningen om vagabonden, nomaden, den ensamme vandraren, globetrottern, på att lämna det invanda och bryta upp. På utslitna kroppar och själar. På facklig kamp och den råa kapitalismen i dess mest utsugande form. På hamnarbetare och gruvarbetare och barnaföderskor som åldrats innan de fyllt trettio. Att få nog och inte ta mer skit. På fårorna i Joe Hills ansikte. På att försvinna in i den amerikanska tomheten. Den röda sångboken: ”You’ll get pie in the sky when you die”. Luffaren Bolle som svarar att ”det viktiga är att man med kärlek finner sig i sitt öde. Ty bara det kan ge en kraft att lyfta sig däröver. De enda som kan lyfta sig själv i håret är de som har fått det avbränt.”

1902 emigrerade 19-åriga Hägglund som så många andra till USA för att hanka sig fram på ströjobb – en tillvaro tyvärr lika välbekant nu som då. Det är också där han börjar skriva sina sånger, börjar organisera sig fackligt, det är där Joel Hägglund  ”blir” Joe Hill.

Han var född och uppvuxen i ett frikyrkligt arbetarhem i Gävle, som på den tiden var en av norra Europas viktigaste hamnstäder. Han hade jobbat sedan han var tio år gammal. I boken gör Greider en odyssé i Hills fotspår. Till städerna som minns honom, men också till platserna som glömt honom. Framför allt gör han upp med ikoniseringen och gör Hill till en person av kött och blod. Samtidigt är det en sorgesång över vår samtid, över en arbetarrörelse som gång på gång körts över i kapitalets namn. Längs vägarna möter han fackrepresentanter, arbetare och aktivister. Då som nu är det migranter som får ta skitjobben, hotas med deportering, är barskrapade, undermåligt betalda och tvingas gå från den ena osäkra anställningen till den andra, nödgade att gå på luffen för att klara uppehället. Då som nu ställs etniska grupper mot varandra, med en splittrad och försvagad arbetarrörelse som resultat.   

Själv ansluter sig Joe Hill till det radikala Industrial Workers of the World (IWW) som samlar de arbetare som står allra längst ned i hierarkin. Proletärerna, luffarna, kroppsarbetarna som lever ur hand i mun. De strejkar, folkbildar, direktagerar. År 1918 kan IWW visa upp närmare 200 000 medlemmar och betydligt fler deltagande sympatisörer. Joe Hill blev en av deras förgrundgestalter – inte minst genom sina sånger som publicerades i bland annat i den legendariska Lilla Röda Sångboken (Little Red Songbook).

Det förflutna och samtiden

Greider väver fint samman berättelsen om Joe Hill med vår samtid. Vi ser Hill och hans gelikar dagligen. Flyktingar, papperslösa, unga män som flytt krig för ett bättre liv bara för att utnyttjas på den svarta arbetsmarknaden, men som vägrar ge upp. Det var för dem Hill skrev sina sånger. Genom Joe Hill lyfter Greider fram dem som rör sig i skuggorna, i marginalerna och han gör det otroligt väl. Han är också tydlig med vad som är fakta och vad som är hans egna spekulationer.

Mot slutet presenterar han också sin egen teori om varför Joe Hill vägrade att avslöja var han befann sig den natt han anklagades för att ha begått två mord, nämligen att det kan ha berott på att Hill var homosexuell, vilket på den tiden var brottsligt. Kanske skyddade han sig själv eller sin partner? Kanske han inte förstod att han hamnat i Kafkas Processen? Anledningen kommer vi aldrig få veta.

I fängelset når han ett slags försoning och ro, samtidigt som han skapar, skriver och tecknar. Det som vi vet är att tiotusentals människor deltog i Hills begravning. Hjälten, myten, martyren, agitatorn Joe Hill må vara död, men hans sångskatt och hans minne lever vidare in i vår tid. Inte mycket verkar ha förändrats på hundra år. Kampen fortsätter.

Ylva Larsdotter

Göran Greider: Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia. Albert Bonniers förlag, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.