Sången blev den kraft som förde arbetarna samman i 1910-talets USA. William H. Adlers biografi om Joe Hill spårar den amerikanska vänsterns rötter.
Joel Hägglund från Gävle emigrerade 1897 från utfattiga omständigheter till Förenta staterna, och blev under namnet Joe Hill en världskänd protestsångare inom det socialistiska fackförbundet Industrial Workers of the World (IWW).
Gruv- och jordbruksindustrierna i västra USA behövde under 1900-talets början stora mängder arbetskraft. Men Joel Hägglund upptäckte, som många andra amerikafarare, att han bara bytt en svensk misär mot en amerikansk. Han sällade sig till de hundratusentals utfattiga arbetare som i brist på facklig representation och fast boplats drev omkring som luffare, på jakt efter nästa snuttjobb.
Deras utsatta position utnyttjades systematiskt. Ett exempel var arbetsförmedlingen. Mot en avgift (ofta arbetarnas sista pengar) garanterade ett bemanningsföretag ett arbete, men då arbetarna kom till arbetsplatsen var villkoren alltid sämre än utlovat. De arbetssökande hade dessvärre inte längre råd att tacka nej. Efter en kort period, några månader eller veckor, avskedades de och var på nytt tvungna att anlita ett bemanningsföretag. Arbetsgivarna hade nämligen kommit överens med bemanningsföretagen om att bara erbjuda korta kontrakt, i utbyte mot en andel av intäkterna från förmedlingsverksamheten.
Ett stort förbund
IWW grundades 1905 för att representera dessa outbildade och rättslösa massor, och hamnade snabbt i konflikt med i stort sett hela samhället. Storindustrierna såg dem som ett hot mot sina vinstintressen, och myndigheterna tog parti för storindustrierna. Konservativa och religiösa grupper med Frälsningsarmén i spetsen motarbetade dem aktivt, liksom de etablerade fackföreningarna som American Federation of Labor (AFL).
AFL var en paraplyorganisation som indelade sina medlemmar i yrkesspecifika fackförbund, vilket gav arbetsgivarna möjligheten att spela ut de olika facken mot varandra. Detta skapade en slags arbetaröverklass som hade föga intresse av att bevaka de oorganiserade kroppsarbetarnas intressen. IWW, som byggde på idén om en enda stor fackförening (”One big union”), kritiserade hårt AFL och utmanade dess position.
Frälsningsarmén brukade störa IWW:s agiterande genom att ställa sin orkester bredvid talaren och spela psalmer för att överrösta talet. Som motdrag började bland annat Joe Hill skriva nya sångtexter med revolutionära budskap, så när Frälsningsarméns orkester började spela kunde de församlade arbetarna stämma upp i en kampsång till psalmens melodi. Hills sångtexter vann snabbt popularitet för sina slagkraftiga formuleringar, och rader ur dem lever vidare som amerikanska ordspråk ännu i dag.
Sångerna spreds snabbt i små tryckta sånghäften, och blev grunden till IWW:s medlemsvärvning. Joe Hills namn blev vida känt, och med sångernas hjälp lyckades IWW gjuta in en sällsynt samhörighet och klassmedvetenhet bland de heterogena arbetarskarorna som i många fall inte ens hade ett gemensamt språk. När tusentals luffare strömmade till orten där den stora arbetskonflikten för stunden utspelade sig, fyllde de häktena med sina kampsånger. Det är kanske begripligt att denna uppenbarelse skrämde slag på konservativa myndigheter och ortsbor.
Oskyldigt dömd
I sin biografi Joe Hill – Mannen som aldrig dog går William H. Adler grundligt igenom turerna i den amerikanska klasskampen med dess våldsamma, och ibland osannolika, vändningar (bland annat deltog Joe Hill och hans IWW-kolleger i en revolutionär styrka i Mexiko för att störta den korrumperade mexikanska presidenten). Hills berömmelse når sin kulmen under tragiska omständigheter. I januari 1914 grips han i Salt Lake City och anklagas för ett dubbelmord som han av allt att döma inte begått. Efter en hårresande partisk rättegång döms han till döden, och under de följande två åren då Hill och IWW kämpar för att få en ny rättegång, når Joe Hills namn nationell ryktbarhet. Till och med president Woodrow Wilson ger Hill sitt stöd, men trots det avrättas han genom arkebusering i november 1915.
Adler går noggrant igenom rättsfallet mot Hill och pekar ut en möjlig skyldig till mordet (som fortsätter sin brottsliga karriär bland annat under Al Capone i förbudslagens Chicago), och uppehåller sig också vid oegentligheterna under rättegången.
Adlers biografi är en medryckande skildring av Joe Hills liv, men framför allt ett stycke fascinerande arbetarklasshistoria som visar hur desperat behovet av en arbetarorganisation var för att uppnå ens ett minimum av social rättvisa. Det är också spännande att läsa om den amerikanska arbetarrörelsens rötter under tiden innan Kalla krigets kommunistskräck utplånade socialismen som ett politiskt alternativ i USA.
Lasse Garoff