Den ädla nyfikenheten

av Susanne Björkholm

Susanne Björkholm.

Två moderna sagor kring temat kejsarens nya kläder har nyligen nått sitt slut.

En charmant italiensk kirurg på Karolinska Institutet åkte dit när alla äntligen märkte att plasttuberna han opererat in i mänskor utan luftstrupe inte var annat än just plasttuber – låt vara att de doppats i ett bad med stamceller före operationen.

I vårt eget finländska fall styrde en driven och målmedveten slovensk fysiker sitt forskarteam på VTT med järnhand. Resultaten som rapporterades var skinande – nästan för goda för att vara sanna. Vilket de också var.

Det finns likheter i fallen och om man ska lära sig något av dessa och otaliga andra snarlika fall, så är det detta: vill du åt det ruttna – följ pengarna.

Där det finns en möjlighet att göra stora pengar och bli beundrad, skockas mänskor som vill ha stora pengar och beundran och är beredda att jobba stenhårt för att uppnå bådadera.

Konceptet må fungera bra inom sport och showbusiness och när det gäller att trolla fram mobilappar och ytterligare ett nytt komplicerat finansinstrument. Men när det gäller vetenskap är kombinationen speciellt olycklig. Den tvättäkta, värdefulla, nyskapande vetenskapen är i allra största grad långsam och osexig. Den kräver den nästan exakta motsatsen till businesstänkande för att fungera bäst.

En forskare ska inte behöva kunna marknadsföra sig själv eller tala flytande på TED om sitt arbete eller vara sexig och klä sig väl. Hen ska vara nyfiken på hur verkligheten är uppbyggd och tillräckligt smart och flitig för att göra det oerhört tidskrävande grovjobbet som behövs för att ta reda på det inom sitt eget lilla område.

Lite karikerat kan man säga att det bästa receptet för äkta framgång inom vetenskapen är: samla de nyfikna och villiga under samma (fysiska eller virtuella) tak, tillsätt en säck pengar med jämna mellanrum och låt det ske som sker.

Praxis att forskare värderas enligt mängden artiklar de publicerar är ett paradexempel på perversa incitament. För att den enskilda forskaren skall ha en ekonomisk möjlighet att forska, måste hen producera artiklar med en frekvens som gör det omöjligt att på hederlig väg få vettig substans till artiklarna – alltså spjälks alla forskningsresultat upp i små fragment kring vilka det sedan skrivs hela artiklar. Därtill uppmuntrar systemet till att bara forska i sådant som ger snabba resultat och hålla sig till det som traditionellt är kosher inom branschen – alltså trivialt.

Nyfikenheten, viljan att gräva i verklighetens väsen, är kanske den finaste av mänskans unika egenskaper och de självständiga välfinansierade universiteten och biblioteken bland de ädlaste institutioner som demokratier har åstadkommit. Tack vare dem har de nyfikna gjort mera för att förbättra mänsklighetens tillvaro än någon annan grupp. Men nyttan har genom alla tider uppstått som en nästan slumpmässig följd av att stilla sin nyfikenhet.

Reslutattänkande och businessfasoner tar sakta men säkert livet av god vetenskap var helst de kryper in i universitetsvärlden. Inte oväntat jobbar den kanske uslaste regeringen i Finlands historia med att rasera förutsättningarna för den äkta vetenskapen.

Det gör mig ledsen, men inte desperat. För jag vet att det fortfarande finns ställen där vetenskapen mår bra och där mänskor får jobba med att bit för bit öka vår kollektiva kunskap om verkligheten. Ett sådant ställe fick även Finland vara under ett lyckligt, civiliserat interludium i utvecklingen från fattigt agrarsamhälle till bananstat.

Men visst är det synd att Finland inte längre vill vara med på ett hörn.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.