Hur nyttig är jag? Ett anspråkslöst resonemang

av Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo

Men nu då! Jag kavlar upp ärmarna och blir talkoivrig: det finns säkert inbesparingar vårt samhälle kan göra när det gäller allt, alla, mig!

Är jag nyttig? Bör jag vara nyttig? Jag är ju i stort sett främst en kostnad och bidrar såvitt jag vet inte till någon ekonomisk tillväxt. I ärlighetens namn: jag är författare, jag är bidragstagare, överlever främst på stipendier och snyltar alltså på samhället, böcker är inte good business, jag skriver inte särskilt snabbt och min litteratur finns inte på bestsellerlistorna. Få författare lever på de inkomster de får från böckerna, royaltyn, och det gäller inte bara finlandssvenska författare om du trodde det, utan det gäller författarkåren i det stora hela, både nationellt och alldeles globalt. Ger jag någonting tillbaka då, alltså till samhället? Ja, mina böcker förstås, men vem har bett om dem? De är anspråksfulla, stjäl tid av människor, människor som i stället kunde vara nyttiga på något vinstskapande sätt, inte bara ligga där och lata sig och läsa.

Kanske kan man säga att det kan vara bildande och berikande att läsa den där boken, att det är som att se ett annat liv, byta perspektiv, tänka nya tankar, tänka vidare; men är bildning faktiskt nyttigt? Och berikande för vem, det skapar väl ingen omsättning? Där ligger de, läsarna, och producerar ingenting alls! Förutom i sitt eget huvud, där kanske man producerar någonting, men vem har nu någon nytta av det. Nja, jo, den som har det där huvudet har kanske någon nytta av det, jo. Och den människan finns ju i samhället, förresten. Så indirekt kan det vara riktigt nyttigt till och med, men hur ska vi kunna vara säkra på att det lönar sig, att det ger utdelning, resultat? Och om det är en indirekt nytta för ett samhälle, för någonting så abstrakt som en kultur och en demokrati snarare än för en ekonomi, kanske till och med först om hundra år, är det då en verklig nytta?

Ja, nyttigt på vilket sätt? Blir det här läsandet inte snarare en privat nytta, och mycket diffust och svårmätbart vad det egentligen gör för vårt samhälle? Då kan man hellre hålla på med triathlon, eller någonting annat hälsosamt. Kroppen blir stark och glad, och kanske hålls man friskare, nöter inte på sjukvården. Men å andra sidan: idrottsskadorna? Och vad bryr sig samhället om hur min kropp mår, egentligen, det är ju inte så att min kropp är hemskt inkomstbringande den heller? Och har någon tänkt på att ju längre vi lever desto längre är vi också till belastning för samhället.

Alltså är all min verksamhet egentligen onödig, bara en utgiftspost, flera, och kunde lika gärna läggas ned.

Är barn nyttiga? Vad gör vi med dem egentligen? De är väl inte nyttiga alls, nej. Kostar pengar och är verkligen enbart utgiftsposter för samhället. Sjukvård (de är ju sjuka jämt!), föräldrar som ska vara lediga från eventuellt arbete, dagvård som kostar och skolan sedan. Jämlik utbildning för alla, också på landet där det knappt ens finns någon att utbilda, enstaka opraktiskt geografiskt utspridda elever, också finlandssvenskar som dessutom ska utbildas på finlandssvenska, fast de är så få och språket är så ålderdomligt och upplöst av isolering att de snart inte ens själva förstår vad de säger, för att inte tala om huruvida någon kan läsa de böcker som skrivs inom den så kallade kulturen. En stor inbesparing vore att avskaffa finlandssvenskarna rakt av, liksom all annan oekonomisk diversitet.

Utbildning är väl ändå lite nyttigt, gör arbetsfolk av ungarna om man nu nödvändigtvis ska ha dem, samhällsnyttiga individer. Bildning är lite svårare, vad det nu sedan är. Om utbildning är någonting målinriktat, nyttigt, kunskap man tillägnar sig inför ett yrke, färdigheter som man kan nyttja och utnyttja i arbetslivet, produktionskedjan, så är bildning inte en klar riktning och inte målinriktad alls eftersom bildningen till sin natur inte är sådan att man någonsin kan bli färdigt bildad och klar.

Om bildning är att erhålla kunskap och förkovra sig på ett sådant sätt att man snarare utvecklar sitt kritiska och analytiska tänkande, förmågan att se, uppfatta helheter, mönster, problematisera – ja, då rör man sig ju snarare ständigt bort från det målinriktade, och stör följdriktigt det effektiva och raka.

Är bildning alltså nyttigt? Och för vem? Eller är bildning tvärtom riktigt onyttigt? Leder det till att vi ifrågasätter, och till att det kanske stör en jämvikt i samhället? För visst vore det enklare med konsensus och en enda väg framåt mot överenskomna mål.

Ta nu till exempel universiteten: ska vi verkligen utbilda till exempel litteraturvetare (som undertecknad!) och filosofer på svenska i Finland på två ställen? Strängt taget kan det väl inte vara någon nytta med det, att envisas med den här sortens bildning i alla akademiska miljöer? Att se på samma sak från hela två olika platser, att tänka från två olika rum om samma ämne? Om vi tänker (ursäkta!) lite längre: räcker det inte egentligen med till exempel en enda finlandssvensk filosof, det kan väl inte behövas så många fler, vad kan det finnas som vi borde tänka på så mycket? Det blir ju bara problem när man tänker för mycket, och att flera personer reflekterar över samma sak är dessutom ineffektivt.

Är då människan nyttig? Nej, tvärtom. Människan tär på jordens resurser, verkar inte riktigt platsa i ekosystemet, skapar mer föroreningar, avfall, klimatkatastrofer och problem än gör någon riktig nytta på den här planeten. Så inte för ekosystemets skull, och tydligen inte heller ens för det ekonomiska system som hon själv har skapat. Jag undrar om vi inte alla kan vara överens om att människan är onyttig, och att det bästa helt enkelt vore att avskaffa henne.

Men vem har bestämt hur nytta ska mätas? Och hur är det med nytta som är svårmätbar eller inte alls mätbar, som till exempel syns sedan i efterhand, kanske först om flera generationer?

En sista fråga innan jag kavlar ner ärmarna igen och ger upp: Hur nyttigt är det att älska? Som allt annat onyttigt ovan leder det ju ofta inte till något mätbart resultat. (Ja, det kan väl i vissa fall resultera i barn och andra problem, barn som du kanske också älskar, men – ja: se ovan, angående nyttan av barn.)

Att älska: Att förbruka energi och uppmärksamhet på någon annan, att ge förbehållslöst, utan att kräva någonting i gengäld – vad är det? Om du verkligen älskar finns det inget nyttotänkande däri. Om du älskar mig och jag älskar dig, vad vinner samhället på det, rent ekonomiskt? Jag vet svaret, honey, och du vet det.

Med kärlek är det ingen nytta alls. Och jag är precis lika onyttig.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.