Läsa, skriva, dö

av Mathias Rosenlund

Kristian Lundbergs nya bok är en poetik med ett ovanligt vibrerande allvar, skriver Mathias Rosenlund.   

Vad är det som gör att en skriver? Det är en fråga jag gång på gång ställer mig själv, som jag också frågar andra som skriver. Varifrån kommer impulsen att skriva? Vad är det att skriva, hur ser det ut, hur känns det, varifrån rör en sig och vart?

Varför?

Kristian Lundberg-pärm webbDen svenska författaren Kristian Lundbergs nya bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten är en poetik som, bland mycket annat, erbjuder svar på en del av de här frågorna. Boken levererar givetvis inga standardsvar, utan är en författares vision av skrivandet.

Lundberg ställer dem som skriver en fråga: ”Du skriver, och vad sker inom dig när du gör det?” Det är en bra utgångspunkt. Vad sker inom dig? Att skriva är att sätta igång en rörelse inifrån ut, från tankarna och känslorna ut på pappret/skärmen. Samtidigt är det omöjligt att skriva om det inte finns en motsvarande rörelse utifrån in: från världen, samhället, böckerna, vardagen och arbetet in i en själv via intryck, stimuli, ord, lyckliga eller tragiska händelser.

En pendelrörelse, eller en cirkel om en så vill. Lundberg: ”[L]äsa och skriva. I oändliga variationer, och så börja om”.

Börja om. Inled, fortsätt, sätt punkt. Skriv. Omformulera, stryk. Avsluta. Börja om.

Läsa

En av de första skrivhandböcker jag läste heter Att förhandla med de döda (Negotiating With the Dead i original) och är skriven av den kanadensiska författaren Margaret Atwood. Jag läste den några år innan jag själv började skriva mer systematiskt och målmedvetet. Kanske gjorde boken sitt för att bidra till att min skrivlust vaknade. Atwood skriver klokt och underhållande om att förhålla sig till levande böcker av döda författare, förebilder, idoler. Att förhandla med de döda var en skön läsupplevelse bland annat därför att författaren placerade in sitt skrivande i ett större sammanhang, längs en linje som går från antiken in i framtiden. Och därför förlänar boken även sina läsare en känsla av att det är möjligt att bli en del av litteraturen, en del av det globala arbetet att skriva som pågår överallt, hela tiden.

Jag tänker på Atwoods bok medan jag läser Lundbergs. Bägge författarna förmedlar en lugn övertygelse om litteraturens omistlighet, om böckernas nödvändighet. Efter att ha börjat läsa Jag rör mig berättade jag för en vän att jag är förbluffad över att boken får mig att känna att det gäller liv och död. ”Det är en poetik!” utbrast jag, och syftade på min erfarenhet av att en poetik som sådan, hur välformulerad den än må vara, inte alltid förmår framkalla en så vibrerande känsla av allvar som den här boken gör.

Det är en för övrigt en lättnad att kunna konstatera att tonen i boken aldrig blir överdrivet pedagogisk. Berättaren verkar lita på att de som läser boken kan och vill skriva, att de har sökt sig till den för att de delar hans förkärlek för skönlitteratur. Lundberg orerar inte, ger heller inga listor eller minnesregler över viktiga saker att komma ihåg för att skriva bättre. Visserligen får läsaren små glimtar av författarens metod men de konkreta tipsen är stramt hållna, vilket gör läsupplevelsen mer behaglig. Det värsta är att läsa en poetik som hävdar att detta kommer att fungera även för dig.

Lundberg menar att alla som skriver har en poetik i sig. Det är ett stort påstående som jag inte vet om jag håller med om, men det får mig att undra varför det i dag är så ovanligt att författare publicerar poetiker. Ordet betyder ”läran om skaldekonsten”, och kanske är det just själva definitionen som avskräcker; det är inte direkt så jante att publicera en lära om skaldekonsten.

Jag har sagt att Jag rör mig är en poetik. Ja, det är den. Men den är också dikt. Boken består av 113 kapitel (utspridda på onumrerade sidor), varav en del är skrivna på diktsyntax. Texten rör sig alltså mellan olika former och effekten blir att de kapitel som skrivs på sakprosa fiktionaliseras en aning, medan dikten får nya nyanser av att sprängas in i en bok som till huvudsak består av berättande prosa. Det är nästan som att prosan andas ut medan dikten andas in.

Det sker en glidning i läsarten. Vad är det jag läser? frågar jag mig själv flera gånger, och jag tolkar det som en signal om att den bok jag har framför mig vill mig mer än jag är medveten om. Att dess ärende inte är ett utan ett flertal.

Det här syns inte minst i den dialog som Lundberg genom hela boken för med andra poeter och författare. Här trängs Gunnar Ekelöf med Marguerite Duras, Pia Tafdrup boxas med Raymond Chandler, Inger Christensen står sida vid sida med Ernest Hemingway. De författare som Lundberg förhandlar med må vara andra än de Atwood förhandlar med, men denna intensiva medvetenhet om dem som levt och verkat tidigare förenar dem – liksom den också förenar många andra som skriver.

Ett skrivandets axiom: Vill du lära dig skriva? Lär dig läsa.

Skriva

Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg.

En av de stora förtjänsterna med Jag rör mig är att författaren klär av skrivandet allt det kletigt romantiska staffage som så ofta omger det. En behöver inte alls känna sig särskilt inspirerad för att skriva bra. En behöver inte alls ha en musa som får ens hjärta och hjärna att svalla.

Det är, som Lundberg skriver, faktiskt inte svårare än så här: ”För att få skrivandets erfarenhet i kroppen, i länken mellan hand och hjärna, så måste man faktiskt skriva”. Den avgörande insikten här är att skrivandet är en konkret handling, inte någon konturlös sak som omgärdas av mystik eller dunkel. Skrivandet är hos Lundberg något som genomlevs, precis som vardagen, relationerna och arbetet genomlevs. Och för att det ska bli så bra det kan bli, behöver det finnas en regelbundenhet och ett pågående sammanhang:

”Den som vill skriva måste skriva. Och hen får inte ge upp. Hen får söka framkomliga vägar. Eller hur? Är det inte rimligt? Den som vill spela fotboll blir naturligtvis en bättre lagspelare om hen spelar med andra, för en ensam fotbollsspelare – ja, hen är bara ensam. Och en ensam skrivande människa är oerhört ensam. För du sitter vid ditt skrivbord. Du skriver. Läser. Och dunsen i hallen avslöjar att ditt manuskript returnerats. Igen. Och igen. Och då kommer du förmodligen att ge upp till slut, om du inte kan öppna dig mot andra med samma erfarenheter.”

En människa som sitter vid sitt skrivbord och skriver, ja, själva situationen är väl en av de mest banala en kan tänka sig, men det som skrivs fram och utforskas vid det där skrivbordet är i bästa fall något annat än det.

”Hur kan jag lita på en författare som inte tvivlar?” frågade sig Ulrika Nielsen nyligen i en essä i Hufvudstadsbladet. Det är en viktig fråga. Den som inte tvivlar börjar lätt tala mer högljutt, allt mer säker på att den tystnad som genom det röjs undan inte är något att ha. Ja, tvivlet är viktigt.

Nielsen kan lugnt lita på Kristian Lundberg, som skriver så här: ”när du sätter handen till pappret kommer du inleda en process av misslyckanden. En konstant känsla av brist. Att inte nå fram till just det som skall formuleras”.

Känslan av brist, att inte lyckas med det projekt som allt skrivande (med en svepande formulering) handlar om: att ge någonting en kropp av språk, att mejsla och peta i ord tills det som ska synas åtminstone kan anas. Kanske det bästa en som skriver kan hoppas på är just att få läsaren att ana vad texten vill förmedla eller väcka frågor om. Det här är en tanke som kan läsas mellan raderna i formuleringar i Jag rör mig som till exempel den här: ”Den som måste förklara sig har redan förlorat sitt mandat.”

Förklaringar hör inte till författarens skönlitterära projekt, inte heller understreckade positioner eller övertydligheter. Kanske är det i egenskap av frågeställare jag tycker mest om Lundberg. Den här boken erbjuder lika många frågor som svar, och det är ovillkorligen frågor som inte vill låsa fast någonting, vars strävan inte är att peka ut eller ruta in, utan som i ett ständigt sökande öppnar sig mot historien, världen, existensen och andligheten.

Döden och mörkret är återkommande hos Lundberg – ”en tärande mörk låga / som slår upp, förintar / andetag för andetag” – inte bara i den här boken utan i så gott som hela författarskapet. En lat tolkning vore att skrivandet för Lundberg representerar ett sätt att betvinga eller bekämpa döden. Enligt mig är en mer korrekt tolkning att skrivandet kan vara ett sätt att bejaka döden, förgängligheten, den kraft som sätter stopp för alla försök och all strävan. Den tanken öppnar upp för en stor känsla av frihet.

Jag tänker: att skriva är att frigöra.

Men Lundberg motsäger mig: ”Jag försöker skriva mig fri från bristen som förföljer mig. Mening efter mening. Det är bara det att jag inte blir fri. Istället stänger jag in mig i ett slags bur, smidd av lyriska meningar och symboliska bilder.”

I Att förhandla med de döda skriver Atwood ett kapitel om dubbelgångare i litteraturen. Odysseus som klär ut sig vid sin hemkomst till Ithaka. Gud som förklär sig till människa i Jesus. Zeus som vandrar på jorden i form av en tiggare. Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Atwood skriver att författare är ”dubbelgångare dubbelt upp, för själva skrivandet delar upp jaget i två halvor”. Utan att vilja applicera psykoanalytisk teori vid min läsning av Kristian Lundberg får jag ändå lov att konstatera att jag många gånger har reflekterat över just den här dubbelheten jag upplevt då jag läst hans dikter eller prosaböcker.

En av de arketyper som ofta förekommer hos Lundberg är siaren eller profeten. Det viktiga är inte om jämförelsen görs med de gammaltestamentliga profeterna eller med Teiresias i den grekiska mytologin, det som i stället är intressant är att analysera vilken funktion denna arketyp fyller i texterna. I Lundbergs författarskap hörs denna siar-röst (om detta klumpiga uttryck tillåts) oftast då texten blir som mest stridbar, då det handlar om positioner som genom dikten ska förskjutas, kanske rentav krossas. De här partierna tenderar också höra till de mer politiska, vare sig det handlar om skadliga patriarkala strukturer eller om en allt mer utbredd omänsklighet i dagspolitiken.

Den andra sidan av dubbelheten i Lundbergs verk symboliseras fint just genom den bur som nämndes i citatet ovan. Det finns mycket fångenskap i böckerna, både egen och andras. Det är olika slags fångenskap som manifesteras genom fattigdom, sjukdom, våld, etc. Kanske den figur som bäst representerar den här sidan av författarskapet är Job i Gamla testamentet, han som förlorade hela sin rikedom, sina tio barn och sin hälsa. (Mycket riktigt har Lundberg skrivit en diktsamling med titeln Job.)

Spänningsfältet mellan stridbarhet och fångenskap är en av de mest intressanta aspekterna i hela författarskapet. Lidandet är oundvikligt i Lundbergs litterära världar, men lika självklart och oundvikligt är att genom dikten bjuda motstånd mot livets anstormning av mörker och död. Lite havsvatten som av vinden vispas upp från Öresund in på hemstaden Malmös gator får ångesten att ge vika en aning. En snöflinga som långsamt dalar ner kan få en rasande eld att slockna.

Lundbergs berättarjag vill samtidigt bli till och bli förintat: ”Denna längtan efter att bli till jag. Denna längtan bort från den som är jag”. Dikten och skrivandet är synbarligen det enda som är kraftigt nog att bära dessa tärande och motsägelsefulla drifter – och jag föreställer mig att jag i den iakttagelsen kan finna ett möjligt svar av Lundberg på den fråga jag ställde i början av den här essän om varför en skrivande människa skriver. N

Text: Mathias Rosenlund
Foto: Nana B Ageiy & Caroline Andersson

Kristian Lundberg: Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.
Anteckningar om dikten. Ellerströms, 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.