I sin debutbok Zigenerska formulerar Katarina Taikon en stillbild av sin egen, familjens och de svenska romernas situation. Att den ges ut i nytryck just nu, 53 år efter premiärutgåvan, är en direkt följd av den uppmärksamhet författaren fått efter Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentär om Taikon, Den dag jag blir fri, som hade premiär i höstas (Ny Tid 1/2016).
Bokens ärende är tydligt: att förklara varför de svenska romerna borde åtnjuta samma rättigheter som alla andra. År 1963 när boken skrivs räknar Taikon med att omkring hälften av landets 900 romer fortfarande bor i tält eller husvagnar.
Taikon beskriver hur en kombination av gamla diskriminerande lagar, fördomar och ett aktivt ignorerande av romernas utsatthet tränger undan romerna som grupp. Trots att folkhemmet redan var långt utvecklat ingick inte alla svenskar i bygget.
Taikon går i polemik med lokala politiker, poliser och vanliga fördomsangripna medborgare som vägrar se romerna som individer och hellre tror på skrönor om romernas infödda dåliga egenskaper.
Den mest upprivande fajten tar Taikon med Ivar Lo-Johansson, som fått status som ”zigenarnas främsta expert och vän” trots att han envist påstod att de romska ”naturbarnen” inte borde införlivas i det moderna samhället – istället borde de behålla sin ”fria och ursprungliga livsstil”. Taikon riktar raljanta slängar mot Ivar Lo: ”Han vill alltså att de (romerna) ska fortsätta att vara ett kringresande följe som förnöjer sina medmänniskor med allehanda gyckel och taskspeleri”.
Bakom den glimtvisa humorn i boken finns alltid ett allvar. Som helhet är den lite ojämn, vissa partier är som tagna ur undervisande broschyrer, medan merparten, med många illustrerande exempel från vardagen, flyter fram smidigt. Att utgivningen av boken på sin tid blev en stor politisk händelse är lätt att förstå, men att den medborgarrättsliga kampen framskred så långsamt är skandalöst.
Marcus Floman
Katarina Taikon: Zigenerska. Natur & Kultur, 2016
(ursprungligen utgiven 1963).
