Framtiden var bättre förr

av Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lännfors

Det har i mannaminne varit en naturlag att varje ny generation får det bättre än den föregående. Så också under mitt 80-åriga liv. Jag har kunnat iaktta fyra generationer, och räknar då in mina mor- och farföräldrar. De tre första har jag dokumenterat i böcker: mommos och mofas misär norr om Långa bron kring ingången av 1900-talet, mina föräldrars krigselände men också förbättrade levnadsvillkor samt slutligen trettio år av mitt aktivaste liv 1955–85. Åren bakåt sett, från sämre tider, har börjat kallas ”gyllene”. Där  ryms sextiotalets välfärdstsunami med bostadsvågen, bilvågen och konsumentkapitalvaruvågen med TV, diskmaskin och tvättmaskin.

Man kan inte generalisera på basis av en observation, men jag har ju sett hur det har gått också för mina årskamrater.

För dem som kom efter oss finns däremot siffror, som folk tror mera på. Helvi Kinnunen har för Finlands Bank gjort en undersökning av olika generationers inkomstutveckling som publicerats i centralbankens publikation Euro&Talous. Den visar ett hotande, naturvidrigt trendbrott: vi kan få den första generationen som har det sämre än sina föräldrar!

Kinnunen jämför hushåll som var i samma ålder under tre olika år: 1966, 1990 och 2013. År 1990 hade man i alla åldrar högre inkomst än de som var lika gamla 1966. Förbättringen var förbluffande. Medianinkomsten hade fördubblats jämfört med dem som var lika gamla i mitten av 1960-talet.

Så kom kraschen. Först drabbades de som kom i arbetsför ålder i början av nittiotalets depression. Många råkade i långvarig arbetslöshet, andra fick aldrig jobb.

Sedan kom generation Y, de som föddes 1980–95. För dem stannade inkomstökningen upp, eller vände rentav nedåt. En 35-åring hade 2013 knappt alls högre levnadsstandard än en 35-åring 1990. Däremot hade 65–75-åringar 75 procent högre inkomster än lika gamla personer i föregående genereration.

Livet har alltid varit orättvist när det gäller fördelningen av gener och uppväxtmiljö. Nu har en ny slumpfaktor kommit till: tidpunkten då man råkar födas. På ett liknande sätt avgör slumpen hur höga bostadspriserna råkar vara när man skall bilda familj.

Snedvridningen förstärks av att dagens unga, också annars ligger illa till, förlorar i intjänade pensioner och drabbas av den länge bestående höga beskattning som den stora recessionen lämnar i arv.

Iden situationen ökar utbildningens betydelse för inkomstfördelningen. När det blir svårare att bekosta sin skolning försvagas den sociala mobiliteten, vilket är det allvarligaste hotet för samhället. Medelklassen krymper, samtidigt som de välmående äldres andel av den ökar. Men en grånande medelklass är ingen tillväxtmotor, eftersom den konsumerar sparsamt.

Utöver att inkomstklyftorna ökar mellan generationerna så vidgas de också inom samma generation. Andelen fattiga bland över 65-åringarna växer. De gamla som likt mig har sin strålande framtid bakom sig kan tacka sin lycka och kan i efterhand konstatera att de föddes i rättan tid. De har kunnat leva sitt liv enligt nyliberalismens motto: det gäller att hålla sig på de orättvisas sida.

Det värsta för dagens hårt drabbade unga generation kan ändå vara det som ser ut att vänta dem. Utöver att deras föräldrar under sitt liv hade det bättre än de själva var också mammas och pappas framtid bättre. Världen är orättvis. Det är bara de unga som själv kan vrida den rättvisare igen.

Per-Erik Lönnfors
är publicist

Bild: Eero Järnefelt / Statens konstmuseum 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.